Hela mitt väsen följer med hästarna när de flyger över hindren. Hela min konsentration riktas mot ekipaget på arenan. Hästens länder är blanka av svett. Jag får kämpa för att behålla kontrollen över mina känslor varje gång hästen gör ett språng. Bakom mig märker jag av mamma som har ett kramaktigt tag i hantagen till min rullstol. Hon hatar min fachination. Hon hatar allt som har med mitt handikapp att göra. Och min fachination över allt som rör sig hänger kraftigt ihop med detta enkla faktum. Eftersom jag själv är oförmögen att röra mig ur stolen söker jag den njutningen med mina ögon. Plötsligt rycker jag till. Det är mamma som med ryckiga rörelser börjar dra mig därifrån. Jag har varit med allt för många gånger för att veta att det inte är lönt att protestera. Ändå kan jag inte låta bli.
"Mamma" gnäller jag. Hon bara skakar frenetiskt på huvudet. Jag sjunker ihop i en uppgiven ställning och kastar en sista blick mot den gyllenglänsande hästen.

Mamma har stuvat in mig i bilen med hjälp av sina starka armar. Nu sitter hon i förarsätet i bilen. Jag kastar korta blickar på henne väl medveten om att minsta rörelse kan uppfattas som en kränkning. De korta stunder min blick vilar på henne låter mig uppfatta att hon är mycket irriterad. Hon pillar med nagelbanden och kastar med håret. Håret är mammas ömmaste skatt. Antingen sätter hon upp sitt långa hår i alla möjliga avanserade frisyrer, eller så låter hon det bara hänga utsläppt. Gyllengult kallar hon det. Men det är snarare blekgrått enligt min uppfattning.
Vår gamla volvo kränger kraftigt när hon tvingas göra en häftig gir. Det händer ofta. Mammas syn är dålig, men hon vägrar blankt att använda glasögon. Det  passar inte in i hennes vackra utseende anser hon. När pappa fortfarande bodde hoss oss försökte han övertala hennen att skaffa kontaktlinser. Jag kan tyvärr inte komma ihåg vilken ursäkt hon använde för att slippa. Jag säger tyvärr för mammas ursäkter kan vara så fantasifulla.
En ny krängning väcker mig ur mina funderingar. Nu skumpar volvon fram på den korta skogsvägen fram till vårt hus. Medans vi passerar höga granan brister mamma ut i en djup suck. "Vad är det?" undrar jag oskyldigt. Hon hejdar sucken och vänder sig om för att titta på mig. Till min förvåning ler hon."Jag kan inte komma på vad vi ska äta ikväll" Leendet och hennes milda tonfall lättar den tunga känslan i maggropen som har kvävt mig under hemfärden. En del av lättnaden beror också på att mammas suck inte hade något med mig att göra. Jag vet mycket väl att hon avskyr mitt handikapp. För det hatar jag mig själv.

Med stor möda vänder jag mig på sidan i sängen. När jag vilar huvudet på min blommiga kudde kan jag se ut genom fönstret. Fullmånen har lagt en smekande silverdimma över hela trädgården. Jag andas in och sluter ögonen. I fantasin andas jag in sirenernas tunga doft. Jag springer över gräsmattan och badar i månskenet. Benen gör inte ont, jag känner inte av dem ens en gång.
Jag märker inte hur min fantasibild långsamt sjunker ihop med mina drömmar. Den underbara bilden för mitt innre omvandlas i ett till en skräckvärld utan dess like. Det ljuma ljuset kastar skuggor höga som murar. Först är det sirenernas skuggor jag ser. Men sakta och säkert förvandlas de till skuggor av tusentals ben. Ben som springer i vildaste sken. I drömmen försöker jag springa ikapp med benen, men märker till min förtvivlan att mina ben har lyft från marken så att jag svävar ovanför gräset. I förtvivlan skriker jag ut min sorg. Långt bort möter någon mitt skrik och våra röster förenas till en stående kör.

"Jessie? Hu är det fatt vännen?"
Jag vaknar varm och svettig av att mamma skakar mig varsamt. Så fort jag övertygat mig om att jag inte drömmer längre sätter jag mig upp i sängen och kramar hårt om hennes midja. Men hon ser hur ont jag får och skyndar att lägga tillbaka mig ovanpå kuddarana. "Du får vara rädd om dig"
Om någon annan hade varit där så kan jag slå vad om att det ändå bara är jag som kan höra det underjludande hotet i hennes simpla mening. Men jag nickar bara tyst och låtsas inte om det. Hon äcklas av min oförmåga att röra mig och jag vill inte göra det värre för henne genom att röra henne.
De tunga stegen när hon går genom köket får mitt huvud att verka. Jag är fortfarande trött och längtar efter att få sova. Men jag är rädd för att blunda. Rädd för att drömmen ska komma tillbaka. Istället lutar jag huvudet mot kuddarna och stirrar med vidöppna ögon upp i taket.
Mitt tak består av ljust trä som nogrant och känsligt har blivit slipad av en maskin någonstans där ute i vida världen. De mörkare partierna i träet får en bild att växa fram i min fantasi. Min fantasi är mycket välutvecklad. Det har jag antagligen efter mamma. Mina fantasier handlar nästan uteslutande om mig själv. Mig själv UTAN handikapp. Hur bra mitt liv skulle vara utan de förbannade benen. Mamma och jag skulle ha varit så lyckliga. Kanske pappa fortafarande skulle vara här då. Kanske...
Men kanske är ett fult ord har jag lärt mig. Mamma brukar säga till mig det. Det är för mitt eget bästa har hon sagt . Man måste helt enkelt ta livet som det är och inte drömma sig bort hela tiden. Är det därför hon inte skaffar glasögon tro? Saker och ting ska vara orört.

Jag tar ett stadigare tag i hjulen på min rullstol för att komma över tröskeln. Klassrumet är ljust och frächt när jag kommer in. Gardinerna är uppdragna för en gångs skull och solen spelar mellan bänkarna. Whiteboarden längst fram speglar hela mitt klassrum i en grådassig färg. Jag undviker att se mig själ i den medans jag rullar ner till min vanliga plats i hörnet. Jag ser mig lite förstulet omkring. Ingen annan har hunnit in ännu. Men när de gör det vill jag vara bered. Jag ska fixa ihop ansiktsdragen till ett likgiltigt ansikte utan varesig hopp eller rädsla. Ingenting som väcker uppmärksamhet. Som jag förfarat dröjer det inte länge innan mina kamrater börjar samla sig. Det tar midre en en minut för klassrummet att bli fullkomligt överproppat med folk som sitter, står och tillochmed ligger. Ljudet är överväldigande när min lärarinna stiger in i klassrummet. Sekunderna efter mig upptäcker de att hon befinner sig i rummet och i ett tystnar samtliga elever.
Hon trummar med sina långa fingrar mot bänken och ler. Jag kan se hur hennes blick sveper över rummet för att kontrollera att alla är där. När blicken fastnar på mig käns det nästan som om jag fått en stöt. Och jag ryser till. För jag vet att hon äcklas av mig. Alla äcklas, till och med jag. Mitt asikte är rött långt efter lektionen har tagit sin början. Jag hänger inte med. Historia är så tråkigt och utanför kan jag se skolgården. Barn som spelar boll, klättrar, springer och skrattar. Undrar hur lycklig jag skulle vara om jag bara kunnde gå.
Plötslig släcks bilden framför mig. Först är jag rädd att jag kanske svimmat, eller ännu värre... Är tillbaka i min dröm igen. Men det är bara min lärarinna, fröken Pernilla som dragit ner de svarta rullgardinerna. Jag vänder istället min uppmärksamhet framåt. Vi ska tydligen titta på några bilder på overhedden.

"Se här" Pernilla pekar med den långa pekpinnen på bilden som lyses upp på tavlan. Den föreställer en fyra fem män i randiga fångkläder. En del av dem står i konstiga ställningar och ögonen går i kors på dem. En av dem är i rullstol. Jag får för mig att bilden bara är tecknad och tar den inte på allvar.
"Det är" Ljudet av Pernillas röst får mig att sträcka på mig där jag sitter. "Det här är en bild tagen under andra världskriget" Hon tystnar några sekunder för att vi ska låta budskapet smälta in. "Kan någon gissa vad den föreställer"
Ingen i klassen svarar. Jag ser noga på var och en för att försöka uppfatta vem det är som ska svarar (en självständig tävling för att roa mitt uttråkade sinne).
"Jessica" Jag hoppar ofrivilligt till när jag hör mitt namn nämnas. Till min förvåning stirrar alla i klassen på mig. "Kan du gissa vad bilden föreställer" Jag skakar förskräckt på huvudet. "Någon gissning borde du väl ha, kom igen nu om du inte vill få underkänt" Det fanns inte så mycket som ett stänk av underbetonat skämt i hennes ord. Hon var helt och fult allvarlig. Jag fick verkligen anstränga mig för att klara av att se in i henes kalla ögon för att svara. "Kanske propaganda" föreslog jag försiktigt.
Pernilla fnös som om hon tyckte mitt påstående var roligt. "Bilden" hon höjde sin röst. "Föreställer den typen av människor man ville utrota under kriget. Den orena rasen... handikappade och mindre intelligenta." Hon vandrade längs väggarna i klassrumet medans hon pratade. Men ingen lyssnade längre på henne. Allas blickar var vända mot mig. Förutom min egen. Jag stirrade tomt framför mig och klarade inte ens av att fästa blicken på den bortre väggen. Med all min ansträngning försökte jag flytta mitt sine bort från min egen kropp, jag ville inte känna av min kropp. Mina onda ben. Tårarna brände bakom ögonen.

"Hej, älskling hur var skolan idag?"
Det är mamma som frågar mig. Hon står i köket och förbereder middagen. Hennes glada sinnestämning glider av mig som tårarna på min kind tidigare idag. "Gumman?" Jag hör mammas röst samtidigt som hon närmar sig hallen. I hallen står jag, eller nej föressten. Jag sitter jag sitter alltid. Alltid.
Jag tittar upp precis när mamma kommer ut i hallen. Hennes ansikte skiftar från strålande leende till sten. Hennest stränga uttryck har ingen som helst effekt på mig. Jag hör knappt hennes röst när hon börjar skälla på mig. Allting känns så långt borta.
"...Och när ska du börja lära dig att inte tycka synd om dig själv! Har du tänkt på mig någon gång va! Jag klagar inte, jag gråter inte. Jag tar det som det är. Inte gav jag upp när din pappa lämnade mig. Lika lite som jag gav upp när du... När du..." Hon tycks ha svårt att säga det. "När du gjorde illa dina ben." Hon fortsätter att andas häftigt efter utbrottet. Själv orkar jag inte röra mig. Armar och fingrar värker så att jag är rädd att bryta av dem om jag tar ett enda hjultag till.
Ute i köket hör jag mammas kniv. Choop, choop låter det när hon hackar gurkan i småbitar. Ljudet av kniven skrämer mig. Den får mig att minnas hur sårbar jag är. Och som jag hatar det. I min ilska orkar jag plötsligt inte med allt längre. Jag reser mig upp ur min prydliga svarta rullstoll och snubblar mot köket. Men så hejdar jag mig. Jag går tillbaka och måttar en spark mot stolen. Med en skräll far den i golvet.

I nästa sekund är mamma ute i hallen igen. Även om hon nyss skällt ut mig betyder det inte att hon är mindre orolig för mig. Det första hon får syn på är min rullstol som ligger slängd i backen. Ena hjulet snurrar fortfarande. Med det finns ingen skymt av hennes enda dotter. Mamma vet inte vad hon ska tro, ännu mindre vad hon ska göra. "Jessica?" försöker hon lamt. Men jag svarar inte. Jag hör henne inte. Jag vet inte hur det har gått till men på något sätt så är jag fri. Med samma kraft som den gyllene hästen störtar jag över vår gräsmatta. Jag stannar inte när skogen tar vid utan fortsätter att sick-sacka mellan granarna. De vassa snåren som river upp blödande sår på mina ben bryr jag mig inte om. Inte heller när jag råkar sätta foten på en bit gammalt glas. Jag ser inte ens ner för att lägga märke till den gröna biten som sticker upp ur foten. Allt jag kan känna är fartvinden som sliter i mitt ansikte. Jag märker hur träden flyger förbi på båda sidor om mig. Min extas käner inga gränser. Det känns som om jag hade vingar.
Men trots lyckan vilar en enda tydlig bild i mitt undermedvetna. Bilden av rullstolens svarta ställning mot det ljusa parkettgolvet, och hjulet som fortsätter att snurra. Med min innre blick följer jag bokstäverna på hjulets plast. Men de snurrar fortare och snart kan jag inte urskilja bokstäverna längre. Fortare och fortare.

"Nej säger jag!" Moa brister ut i en störtflod av tårar. "nej, nej" Hon skakar frenetiskt på huvudet.
Rummet är litet och fyrkantigt och många lampor har krävts för att lysa upp varenda hörn. I taket hörs det mjuka surrandet från en fläkt. På väggen, det rytmiska tickandet från en klocka. Moa sitter framåtlutad i en grå ihopsjunken soffa. Hon märker inte av något av rummets små ljud. Hon är helt uppslukad av sin egen sorg.
"Hon är helt oförmögen att röra sig själv. Hon har varit rullstolsbunden i tolv år" Konstapeln mitt emont Moa låter henne mala på. Det finns omöjligtvis något nytt att hämta. Efter 3 år kan han vara ganska så säker. Men eftersom det är hans fel att modern sitter här inne och gråter igen får han väl lov att härda ut hennes känsloutbrott.
Han väntar tålmodig, men när klockan når tolvslaget får det faktiskt räcka tycker han. "Jag vet att det är jobbigt men lyssna nu" Moa håller upp med sitt snyftande och riktar sin uppmärksammhet mot mannen i den blå västen.
Han kliar sig på magen medan han försöker tänka ut en bra formulering. "Ähum!" Han harklar sig lätt innan han tar till orda. "Vi har hållit på med undersökningar nu i snart tre år... Vilket är ovanligt länge. Speciellt om man tittat på den fakta vi har fått fram" Här gör han ett kort uppehåll för att ta sig en slurk te ur den stora muggen på skrivbordet. "Ingen. Vi har inte fått fram någon information alls"
Moa skruvar oroligt på sig i stolen. Hon gillar inte den väg samtalet har gått in på. Förtvivlat försöker hon ändra riktning. "Men nånting måste ni ju veta. Ett spår, ett enda tecken det är allt jag begär" Hon ser bedjande på konstapeln.
Moas sorgsna ögon får det att vända sig i magen. Det är aldrig en lätt sak att tala om för någon att en utredning lagts ner. Särskilt inte för en gråtande mor. Han skakar omärkligt på huvudet. Samla dig, uppmanar han sig själv. "Vi kan inte fortsätta längre" Så var det sagt. Han pustar ut och sjunker ner i stolen. Han väntar sig ett utbrott.
Men Moa sitter som slagen. Nog var det här ett besked som hon länge fruktat skulle komma. Ändå var det en chock att få reda på det. "Men" Mer kan hon inte säga. Det finns inget mer att säga. Alla korten ligger på bordet. Hennes nederlag är uppenbart. "Är det något vi kan göra för dig? Känner du att du skulle behöva prata med någon?" Moa nickar stumt. Ja, hon behöver prata med någon. En vettig människa som kan tala om för henne var hennes dotter finns.

En vecka senare sitter Moa ansikte mot ansikte med den första phsykolog hon någonsin träffat.
Hon sitter bekvämt tillbakalutad med benen i kors. Hon känner sig fortfarande aningen misstänksam. Alla bra kommentarer till trots. "Du ser spännd ut" Det är phsykologen som bryter tytnaden. När Moa inte svarar rättar hon nervöst till glasögonen. Hon rynkar pannan lätt i koncentration och försöker minnas vad de sakt på utbildningen.
"Berätta om dig själv" Föreslår hon. Moa gnider tinnningen i eftertanke. Vad vill den här människan egentligen? frågar hon sig själv. Vad är rätt svar?
"Du behöver inte vara orolig. Berätta vad hällst du känner för att berätta" säger phsykologen som om hon läst Moas tankar.
"Okej..." börjar hon lite trevande. "Min dotter är försvunnen. Sedan den där dagen för tre år sedan har jag svårt att sova om nätterna. Och om jag någon gång lyckas somna fylls min natt av mardrömmar." "Och vad är det ni drömmer?" frågar kvinnan och rättar till glasögonen. "Det är alltid samma sak. Bilden av den svarta rullstolen med det evigt snurrande hjulet." Moas ögon är vitt uppspärrade när hon berättar om sin dröm. Med munnen lätt öppen är hon farligt lik en galning. "Någon skriker... Jessica" Moa sluter sina ögon. Hon vill inte minnas. Hela hennes viljestyrka går åt till att hålla tårarna i schack. Drömmen är det som har varit hemskast under alla de här åren. Värre än dagen då hon fann rullstolen tom. Varje gång hon minns den kommer obehaget krypande. Som en illslug orm kramar den hennes bröst om nätterna och får henna att kipa efter luft. Men samtidigt tycker hon sig njuta. Till en viss del har de senaste åren varit det närmaste hon någonsin kommit en semester. Hon kan träffa vänner igen. Utan att skämmas över sitt missfoster till unge. Folk tycker synd om henne och bjuder gärna hem henne för att visa sitt stöd...
Moa skäms varje gång hon tänker så. Hon är ju en mor. En mor som har mist sitt barn.
Phsykologen iaktar henne ytterst observativt. Hennes redan yrkesvana ögon tar in all information och ordnar dem i små prydliga rader i sin hjärna. "Jag tror att det bör räcka för idag." Hon lämnar alla  andra kommentarer åt sidan. Det här är det första mötet. Ett mycket känsligt möte. Phsykologen känner att det är viktigt att den här kvinnan fortsätter att komma hit.

Ungefär på samma sätt flyter det på. Möte efter möte. Vecka efter vecka. Phsokologen, Anna, uppmanar Moa att berätta. Moa gör lydigt som hon blir tillsagd och berättar Hon berättar om sitt liv, sina tankar, känslor och åsikter.
Anna sitter antingen tyst och plirar bort mot Moa genom sina hornbågade glasögon, eller gör korta anteckningar i sitt rosa block.
Ju mer hon får höra, detso knepigare tycker hon sig finna situationen. Modern lider. Det står klart. Men det är inte alltid hon känner sig lika övertygad. Mitt i förtvivlan kan Anna då och då urskilja ett snett leende. I samma stund som hon försöker få sig en närmare titt är det borta lika snabbt som det dök upp.
Idag har Anna ändå bestämt sig. Hon måste ta ett steg över tröskeln och komma Moa inn på livet. Pressa henne lite. Det är inte längre bara yrket som styr. Hon känner hur hon blir mer och mer personligt innvolverad.

"Välkommen tillbaka idag Moa" Anna hälsar på sin patient. Själv sätter sig Moa återigen bekvämt tillbakalutad i stolen medans hon förbereder sig på att lätta sitt hjärta. Men innan hon hinner börja avbryter Anna henne. "Vi har ju pratat en hel del om dig under våra möten. Men det är dags för mig att börja arbeta litet" Hon ler nervöst och rättar till glasögonen. "Jag vill att du ska vara helt ärlig när du svarar på de här frågorna." Hon ser uppfodrande på Moa, men får ingen respons. Anna tar det som ett medhållande och fortsätter. "Vilket är ditt absolut starkaste minne av Jessica? Tänk inte bara svara. Vad är det första du tänker på?"
Moa andas djupt och försöker föreställa sig Jessica där hon sitter i sin rullstol. Den där stora tunga saken som hennes dotter alltid släpade runt på. Eller, saken som alltid släpa runt på hennes dotter. Jessicas armar är långa och seniga från arbetet med att ta sig fram i rullstol. Ingen hjälpte henne ju någonsin. Hon var alltid ensam. Varför det? undrar Moa plötsligt. Varför var hennes dotter alltid ensam? Det måste ha berott på de förbannade benen.
"Moa?" Anna rycker tillbaka henne i verkligheten.
"Hennes rullstol. Den sverta saken med hjul. Hon satt i den på grund av sina ben. Hon kunnde inte röra sina ben och doktorerna gav henne den där."
"Är det det du tänker först på?" Anna känner sig aningen bestört. Så lång tid her gått, ändå är det bara handikappet hon tänker på.  Men i och för sig var det där den första chocken måste ha kommit, tänker Anna. Det måste ha varit ett fruktansvärt ogonblicknär hon hittade stolen tom. Anna bestämde sig att fortsätta på samma tråd.
"Jessicas pappa, hade han smma problem med hennes handikapp?" Hon hinner knapt avsluta meningen förän Moa flyger upp från stolen.
"Problem! vem har problem. Jag älskar min flicka. Hon hade inga fel, inga brister" Moa andas häftigt efter sitt utbrott och tillägger sedan tyst. "Hon är min dotter"

Anna känner sig fortfarande aningen skakad efter det oväntade utbrotten men samlar sig snabbt. "Ursäkta mig. Det var verkligen inte meningen att göra dig upprörd. Det är bara det att ibland verkar ni ha antytt att ni inte är allt för välvilligt inställd till er dotters handikapp.
Moa svarar inte. Hon har slagit händerna för ansiktet i ett försök att hejda tårarna som kommer. Hennes skakningar avslöjar henne dock.
Vad gråter hon för? Det beror inte Jessica. Nej...Det är något annat som tynger hennes hjärta.
Återigen visar Anna upp sin närmast tankeläsande egenskaper. "Vad är det som tynger dig så Moa? Berätta." Men Moa bara skakar på huvudet. Hon kan ju inte berätta för hon vet det inte ens själv. Och ingen kommer någonsin att få reda på det. Men phsykologen Anna som nu har arbetat med Moa länge och kommer attt fortsätta arbetet länge till, har sina misstankar.

Jag stannar plötsligt till. Trots min lycka känns något fruktansvärt fel. "Helvete!" utbrister jag. Jag vill inte att något ska kännas fel. Det är ju nu i det här ögonblicket då jag äntligen kan gå igen, som allt ska vara rätt. Jag står kvar och stampar på sama ställe, osäker på vart jag ska gå. Jag kan inte ta mig tillbaka. Aldrig igen. Inte efter det som hände.

Choop, choop, choop låter kniven när mamma hackar grönsakerna i bitar. Plötsligt tystnar ljudet. Länge är det så. Inte et ljud hörs. Där jag sitter i min rullstol blir jag plötsligt rädd. Jag skruvar oroligt på mig och vill helst gå därifrån. Men jag kan ju inte! Jag är osäker på vad det egentligen är som skrämmer mig. När mamma kommer runt hörnet vet jag. Hon tänker döda mig! En gång för mycket har jag påmint henne om mitt handikapp. Ögonen glittrar hotfullt när hon närmar sig. Förskräckt försöker jag backa bakåt. Min a häftiga rörelser blir för mycket för rullstolen som faller i golvt med ett brak. Världen snurrar för mig när jag slår i golvet och märker hur nacken viker sig. Smärtan är mer än jag kan förklara. Och jag behöver inte förklara.

Mamma går tvekande fram till mig. "Jassica?" försöker hon lamt. Men jag svarar inte. Jag hör henne inte. Jag vet inte hur det har gått till men på något sätt är jag fri.