Lekplatsen är tom, ödslig. En liten flicka sitter på en gunga och låter vinden långsamt gunga henne och låter hennes svarta känning svinga i takt med vinden.
Lekplatsen är tom, ödslig. En liten flicka sitter på en gunga och låter vinden långsamt gunga henne och låter hennes svarta känning svinga i takt med vinden. Hennes bara fötter nuddade den kalla sanden och gjorde små märken efter sig. Det svarta håret flög åt alla håll i vinden.
Löven på träden hade börjat färgas till en brun/gulaktig färg av höstens kyla. Kylan började nå flickan, men hon orkade inte bry sig. Hon hade annat att bry sig om än kylan.
En man kommer in på lekplatsen och ser flickan sitta där, ensam och ledsen. Långsamt går han fram till flickan och sätter sig på gungan bredvid. Han gör ifrån sig en suck av lättnad.
”Vet du hur länge jag har letat efter dig?” sa han och började svinga i gungan.
Hon svarar inte. En tår rinner ner från hennes kind och landar i sanden och bildar en blöt fläck.
”Jag vet vad du känner, men du behöver inte känna så. Du behöver inte känna sorg.” sa han och med en mild röst. Han visste vad hon behövde höra och när hon behövde höra de.
”Varför ska det göra så ont?” sa hon med en hackig röst. Hennes ögon var svullna av alla tårar hon fällt. Alla onödiga tårar som kunde gjort bättre nytta än vad dem gjort. Tårar som kunde vara av lycka istället för av sorg.
Mannen lägger en hand på hennes rygg och försöker att lugna ner henne.
”Varför måste sånt här hända? Varför nu? Varför dem?” sa hon med en arg röst nu. Hon kollade på mannen i svart och ville få ett svar.
”Det var deras tid. De hade gjort allt dem skulle ha gjort. Livet har sin gång, liksom döden. Men ni kommer att få träffas igen” sa mannen i svart och log ett ansträngt leende.
”Lovar du?”
”Ja, jag lovar.”
”Varför kan jag inte få träffa dem nu?”
”Det finns bara ett sätt att få träffa dem nu.”
”Hur? Hur kan jag få träffa mina föräldrar igen?”
”Om du följer med mig till slutet.”
”Till slutet? Slutet av vad?”
”Slutet av vägen, slutet av allt”
”Du menar…?” Den lilla flickan tvekade med att fortsätta meningen. Hon visste vad han menade, men hon var inte säker på om hon var redo. Var hon redo att låta mörkret ta henne?
”Okej, jag följer med dig till slutet” Det var det ända sättet tänkte hon. Hon ville bara träffa sina föräldrar igen.
”Kom” sa mannen och räckte fram sin hand och flickan tog tag i den.
Tillsammans gick dem på den ödsliga vägen mott den färgglada solnedgången.
Flickan går hand i hand med mannen i svart mott sin undergång.
Flickan går hand i hand med döden som skrattar på ödets väg.