 |
 |
|
|
|
|
| Sjörövargrabben |
|
Av Bisen :: Tuesday, June 20, 2006 :: Läst 339 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Äventyr
|
Inne i hamnen drog ett skepp in. Två män stiger upp på bryggan och ser sig om. Det är James och Charles.
De lär känna en liten pojke som är föräldralös. Han bor i det stora huset som hans föräldrar ägt, tillsammans med sina fosterföräldrar. Hans föräldrar blev mördade av en sjörövare när han var liten och det är allt han vet. Han blir bra vän med James och Charles och får ett nytt liv.
Men döljer inte James och Charles en hemlighet?
Sjörövargrabben
Av: Beatrice Bengtsson den 22 maj 2005
Kap.
1. Återseende
2. Planens hinder
3. Våga lek
4. Fiskelycka
5. Speciella skogen
6. Bad dag
7. Nattligt besök
8. A, B, C och 1, 2, 3
9. Clay, Luke och Jeffrey
10. 1765
1. Återseende
På en av gatorna i den lilla staden, gick det en man.
Han var stor och grov och haltade med högerbenet. Han var härjad i ansiktet och hade grått skägg.
På huvudet hade han en stor hatt. Han hade en sliten kavaj och en urblekt skjorta. På fötterna hade han kängor.
Mannen gick in på en pub. Där inne var det mörkt och dunkelt.
Där fanns runda bord och runt om satt folk som drack, spelade kort och pratade högt.
Mannen gick fram till baren där pubägaren stod.
Han var kort med vitt hår och runt hans stora mage, hade han ett förkläde.
- Jaså, goddag Charles, sa pubägaren, så du har kommit till dessa trakter igen?
- Ja, det är väl så, sa Charles och nickade.
- Vad vill du ha, frågade pubägaren?
- Ta en öl.
Medan pubägaren tog fram till Charles, såg Charles sig omkring.
Han såg en man som satt ensam vid ett bord i hörnet.
Han hade schalett, långt svart hår och en lapp för ögat.
Charles vände sig åt pubägaren och pekade mot mannen.
- Vad gör han här?
– Inget speciellt. Jag vet inte vem han är. Men han håller sig ganska lugn, sa pubägaren och log åt Charles, som själv brukade låta mycket.
Charles tog sin öl och gick mot mannen.
Han satte ner glaset hårt i bordet så mannen hoppade till.
Charles satte sig mitt emot och såg på mannen.
Länge satt de och såg allvarligt på varandra.
Mannen bröt tystnaden.
- Var det…
Charles tittade bort.
Mannen himlade med ögonen och såg sig om innan han väste.
- Är du tokig!
- Ja, vad skulle jag göra, svarade Charles tillbaka?
Men vad som helst men inte det.
- Hur kan du veta det James, har du själv varit i den situationen?
- Nej, men ändå.
De satt tysta en stund.
- Så… hur tänker du göra nu, sa James?
- Jag börjar med att åka dit, sa Charles.
- Varför då?
- Det var där jag gömde det.
James nickade.
- Men det finns ett problem, fortsatte Charles.
- Vadå?
- Mannen, han hade inte fyra barn, utan fem. Nu bor den femte där med sina fosterföräldrar.
– Åh, herregud, suckade James!
Charles nickade och såg allvarligt på James.
- James, du måste hjälpa mig!
James ryckte till och skakade på huvudet.
- Nej du, aldrig i livet. Det kan du glömma! Du är själv skuld till det här!
Charles såg ut som han innan hade gissat svaret. Han lutade sig så att andra i puben inte kunde se och stoppade handen i innerfickan.
James visste redan vad Charles skulle ta fram och blev stel.
Charles tog fram en pistol och riktade den mot James.
- Nu hjälper du mig, väste han.
James suckade och tittade bort.
- Ja, okej då.
- Jag visste att jag kunde lita på dig, sa Charles och stoppade stolt tillbaka pistolen.
X X X
I slutet av en vacker allé, fanns ett ståtligt hus. Huset var stort och vitt. Upp till de stora dörrarna fanns en stentrappa.
Dörrarna öppnades och en pojke kom ut. För att vara sommar och i den åldern, såg han väldigt blek och klen ut. Pojken såg ledsam och dyster ut.
Han gick ner för den stora stentrappan och satte sig på det lägsta trappsteget.
Efter honom kom en vacker kvinna.
Hon hade blå klänning och svart hår. Hon satte sig bredvid pojken.
- Sitter du här Eric?
Pojken nickade.
- Är det något som är fel?
- Nej, sa Eric, jag skulle bara vilja veta mer om min familj.
- Ja, men jag vet ingenting. Man tror att de blev mördade av en sjörövare, hon klappade Eric på axeln, de kommer inte tillbaka för att man tänker på dem.
Hon gick in i huset igen.
Eric sparkade i marken och skrek.
- Den första sjörövare jag träffar ska jag mörda. Jag ska mörda den!
2. Planens hinder
Inne i hamnen drog ett skepp in.
James och Charles klev upp på bryggan.
- Ja, då var vi här, sa James och såg sig om.
Charles muttrade.
James vände sig till Charles.
- Nej nu får du sluta, det går inte att ändra på nu.
Charles suckade dystert.
De gick in i staden. Där gick de förbi en stängd och nerlagd pub.
De gick in.
Charles kände hur han började svettas och hjärtat slå.
Han lyfte hela armen och pekade mitt på golvet.
Det kändes som om han skulle kvävas och pressade fram.
- Där…
Sedan tog han handen för ansiktet och torkade bort svetten ur pannan.
James nickade allvarligt.
Plötsligt slogs dörren igen bakom dem och de vände sig om.
Där stod en pojke och blängde argt på dem.
- Vilka är ni?
Charles och James såg på varandra.
– Vi, sa James, vi är inga speciella. Vi är bara några som är ute och reser och ska stanna här en tid.
- Ni liknar sjörövare, sa Pojken.
James och Charles såg på varandra igen.
- Jaså… ehm… men det är vi inte.
Pojken var fortfarande skeptisk.
- Vad gör ni på min fars pub?
Orden ringde i James och Charles huvud. Charles stelnade till och James såg på honom. Han visste precis vad han tänkte. James blev tvungen att rädda hela situationen.
- Jaså, äger din far denna puben. Vi trodde att den var öppen och gick in.
- Det står ”stängt” på en skylt utanför, sa pojken.
- Då måste vi ha missat den, sa James, se du förstår, vi kan inte läsa någon av oss.
Vilket visserligen var sant.
- Min far ägde puben, men blev mördad av en sjörövare. Sedan mördade sjörövaren min mor och mina syskon. Det är därför jag hatar sjörövare.
- Jag beklagar, sa James.
- Vilken usling, sa Charles, den skulle man gjort sig av med.
James tittade på honom.
- Men du, sa han till pojken, vad heter du sa du?
- Jag har inte sagt det, sa pojken, jag heter Eric.
- Eric, upprepade James, skulle inte du vilja visa oss runt lite?
- Jovisst, sa Eric, kom med här.
Eric gick ut och James efter.
Sist stod Carles ensam kvar.
Hjärtat slog hårt.
Han såg sig om innan han gick efter de andra.
X X X
- Du ska inte vara rädd för oss, vi är inte farliga, sa James, när de gått en stund.
- Det tror jag inte heller, svarade Eric.
- Det är bra, sa James och skrattade.
Charles såg sig om.
– Det är väldigt fina hus här. Är alla husen i staden så fina?
- Nej då, men många rika bor här, sa Eric.
De mötte en fin man och Eric fick bråttom att hälsa.
Charles lyfte hatten, men tog på sig den igen.
Mannen stannade och såg på dem.
Han grymtade och fortsatte gå.
De såg efter honom.
- Det var en jäkla gubbe till att vara sur, sa Charles.
Eric såg på honom.
- Vad sa du?
– Det var en jäkla gubbe, eller tycker du inte, sa Charles och såg på James, som höll med honom.
Erick stirrade på dem med öppen mun.
- Men vad är det, skrattade Charles?
– Jag har bara aldrig hört någon säga något sådant om en rik man.
- Rik eller inte, sa Charles, man är väl inte mer än karl för att kunna hälsa.
Eric skrattade.
- Hur skulle det se ut om de fina herrarna hälsade på vanligt folk?
- Förbaskat mycket trevligare, sa Charles bestämt och fortsatte gå.
Efter en stund stannade James och såg på Eric.
- Finns det en restaurang här i närheten?
- Ja där, sa Eric och pekade på ett stort fint hus.
- Bra, sa James och gick dit.
Eric sprang ifatt honom och drog honom i armen.
- Men inte kan vi gå dit.
- Varför inte?
– Det är bara för rikt folk. Där får inte vi vara.
- Vi har pengar som behövs, sa James.
- Vi går in och ser.
De gick in och satte sig vid ett bord. Där var stiligt och vackert.
En kypare kom fram till dem.
- Jag måste be er lämna restaurangen.
- Varför då, sa Charles och tittade upp?
- Folk stör sig på att ni är här.
- De får störa sig så mycket de vill. Vi har lika mycket rätt att sitta här som de.
- Om ni inte går nu, så kommer de och för ut er.
Charles reste sig argt upp.
– Vi har pengar att betala.
Kyparen skakade på huvudet.
Charles kavlade upp ärmarna och gick närmare kyparen.
James reste sig och tog ett hårt tag i Charles.
- Tänk på att inte väcka uppmärksamhet, viskade han.
Charles slutade genast.
James tog Eric i handen och ett stadigt tag i Charles.
- Ja, ja, kom nu.
Innan de gick, vände sig Charles om och stirrade argt på kyparen.
När de var ute, sa Eric.
- Ni är jätte modiga.
- Tycker du, skrattade James?
- Ja, ni vågar säga emot, när något är fel. Tänk om jag också kunde det.
- Det är något man lär sig, sa James och klappade honom på axeln.
Eric fick syn på Charles kniv som han hade haft framme.
- Oh, jag får titta på den!
Charles räckte honom kniven och Eric såg med stora ögon på den.
- Vad häftig den är!
Charles skrattade.
- Har du ingen egen?
Eric skakade dystert på huvudet.
- Då är det på tiden att du får en, sa Charles, har vi ingen liten kniv på skeppet?
- Jo, följ med oss bara, sa James.
De började gå mot skeppet.
Strax innan de var framme, kom James på något. Han gick närmare Charles och viskade.
- Charles, flaggan.
Charles stannade.
– Åh, just det. Jag kom att tänka på en sak som jag måste ordna. Ni kan väl stanna här så länge.
Han sprang fort mot skeppet. Han kände en konstig känsla. Han kände sig så usel och skämdes för den han var. Men har var född sådan och allt detta var väl inte hans fel.
Han började känna ett större hat och automatiskt såg han mot skogen som fanns i närheten.
Han gick upp på däck och hissade ner flaggan. Sedan gick han ner i kajutan och lade den långt ner i en kista.
Det fanns tre rum där nere.
Ett rum där James och Charles sängar stod. Ett rum där de kunde äta och där trappan fanns. Sedan fanns det ett litet rum där många kistor stod.
Charles såg i en kista och tog en liten kniv. Han gick upp på däck och såg James och Eric komma.
Charles räckte Eric kniven.
- Var så god, sa han, jag tyckte den passade dig.
Eric såg på den.
- Är den min?
- Ja, om du vill ha den, sa Charles.
- Oh, tack så mycket, sa han och kramade Charles.
Sedan såg han sig om.
- Bor ni här på skeppet?
- Ja, just nu gör vi det, sa James.
Sedan började han utforska allt.
Varje liten vrå.
Han klättrade upp i utsikten, ställde sig vid rodret och visste inte till sig av förtjusning när han såg i kistorna.
Där fanns det fina kläder som bara rika människor hade råd till, hattar, skor, guldklockor, pengar och mycket mer.
Där tillbringade han en hel timme.
Sedan gick han upp till James och Charles på däck.
- Här är verkligen häftigt, sa han.
- Tycker du, sa Charles?
Eric nickade.
– Men jag måste hem nu, annars undrar frun och herrn var jag har varit.
- Ja, det är bäst du skyndar dig, sa James.
Eric sprang men vände sig om.
- Kan jag komma imorgon också?
- Javisst… men du får inte berätta att du har träffat oss, sa James.
Eric var på så gott humör att han inte tänkte på att fråga varför och fortsatte springa.
James och Charles såg efter honom.
- Vilken trevlig pojke, sa Charles.
- Ja, det är han, sa James.
Charles suckade och James såg på honom.
3. våga lek
Eric stängde de stora dörrarna och sprang mot allén.
Plötsligt hoppade James och Charles ner från ett träd framför honom.
Eric hoppade till.
- Hej! Hur gjorde ni det där?
- Vilket då, sa Charles?
- Ni svingade er ner från trädet.
- Vad är det för speciellt med det, sa James?
- Är det kul, undrade Eric?
- Ja, sa James förvånad.
- Jag har aldrig klättrat i ett träd, sa Eric.
- Va! sa Charles, varför då?
- Frun och herrn har det som en regel att man inte får klättra i ett träd. Det ser inte fint ut att klättra också förstör man kläderna.
- Man kan väl inte förbjuda lek, sa Charles upprörd, föresten, varför kallar du dina fosterföräldrar för frun och herrn?
Eric ryckte på axlarna.
- Jag vet inte… jag har alltid gjort det.
- Men vi har gamla kläder på skeppet, sa James, om vi ger dig något att ha på dig när du är här, så kan du klättra och leka så mycket du vill.
X X X
De kom fram till skeppet och gick ner i kajutan.
De letade länge efter kläder i kistorna.
- Nej, sa Charles efter en lång stund, här finns bara fina kläder. Det måste finnas något i min byrå.
Han gick in och hittade både byxor och en skjorta som var för liten för honom själv.
Eric tog på sig kläderna. Byxorna passade men skjortärmarna fick han vika upp.
Han hittade en liten hatt med en fjäder i, som han tog på sig.
Eric såg stolt på sin klädsel.
- Det var som tusan, sa Charles.
Eric såg på honom.
- Vadå?
- Du liknar mig när jag var så gammal, sa Charles och såg förvånat på Eric.
Eric speglade sig i den dyrbara spegeln och skrattade.
- Nu kan du ha de kläderna när du är med oss, sa James.
- Får jag komma när jag vill, sa Eric?
- Javisst.
- Tack, sa Eric och kramade om James!
De gick upp på bryggan och såg sig om. Till höger fanns det fina klätterträd.
- Så, sa James, nu är det bara att klättra.
Eric såg lite oroligt på dem. Han tog tag om en gren och kom upp i trädet.
Charles och James stod kvar på marken och såg på Eric.
De såg hur ogärna han vill nudda trädet med sina kläder.
Charles suckade och lyfte ner Eric igen.
- Nej, vänta lite här. Du behöver inte vara så försiktig Eric. Visst är det bra att vara rädd om kläder, men det behövs inte. Ingen ska ha de kläderna efter dig. Föresten håller dehär kläderna mycket bättre än fina kläder. Se här, sa han och förde skjortärmen längs trädet.
- Titta, sa Charles, lite skitigt, men vem bryr sig om det? Har du varit skitig någon gång?
- Nej, inte så mycket, sa Eric.
- Ta och för handen längs barken.
Eric gjorde som han sa.
- Är det obehagligt att vara skitig, sa Charles?
- Nej.
- Bra, då försöker vi igen, sa Charles och lyfte upp Eric.
Eric blev säkrare och säkrare i trädet och snart sa han.
- Kan ni visa mig hur man svingar sig ner, som ni gjorde?
- Ja, men vågar du det, sa James?
- Klart jag gör, sa Eric tufft.
- Ja, kom här då, så ska jag visa hur man gör, sa James.
Charles hoppade ner från trädet för att ta emot Eric.
- Jag tar emot dig Eric!
James visade hur man skulle göra och Eric gjorde efter. Han landade skrattande i Charles famn.
– Vad roligt! Jag måste göra om det. Men du behöver inte ta emot mig denna gången, sa Eric och klättrade upp igen.
Han svingade sig över grenen och landade stående på marken.
De fortsatte klättra en bra stund.
- Oj, sa Eric, jag måste hem nu. Tänk om jag missar middagen.
- Ja, kom så går vi, sa James.
De gick till skeppet där Eric böt om till sina vanliga kläder. Sedan skyndade han sig hem.
X X X
Han stängde dörrarna och stötte ihop med frun. Hon var blek och stel.
- Var har du varit, sa hon argt?
- Ingenstans, sa Eric blygt.
- Du är sen. Gå genast till Josef och be om ursäkt.
Eric gick in genom en dörr, in i ett stort fint rum. Där fanns ett stor dukat bord och på en av gavlarna satt herrn.
Eric gick fram till herrn.
- Ursäkta att jag är sen.
Herrn slog honom på kinden.
- Detta vill jag inte veta av. Är det förstått?
Eric nickade och satte sig.
Frun gick förbi honom och tvärstannade.
- Men Eric, har du skitiga händer! Gå genast och tvätta dem.
Eric kände sig dyster när han gick där ifrån.
Nu när han visste att vuxna kunde vara olika. Han tänkte på Charles och James och han längtade redan tillbaka. Han kände på sin kind, det skulle han berätta om imorgon. Han visste redan vad de skulle tycka.
4. Fiskelycka
Eric gick mot dörrarna.
- Vart ska du Eric, hörde han en vass stämma bakom sig.
- Jag ska bara ut lite frun, sa Eric.
- Då vill jag inte veta av att du kommer försent idag!
- Nej så, sa Eric och slank ut genom dörren.
Han visste att frun kunde stå och läsa över honom i flera timmar, så det gällde att han skyndade sig ut.
Han sprang genom staden för att komma till hamnen. På en av gatorna stötte han på en fin herre.
Eric stannade och hälsade. Den fina herren fortsatte framåt.
Eric sprang då ifatt och hälsade igen.
- God dag herrn.
Herren såg lite besvärat på honom och fortsatte gå.
Eric sprang då ifatt herren en gång till.
- God dag herrn!
Herren stannade och såg strängt på Eric.
– Oh, förlåt. Jag visste inte att herrn har skadat armen och inte kan lyfta den till hälsning tillbaka – God dag, sa Eric och sprang skrattande där ifrån.
Han skrattade fortfarande när han kom fram till skeppet.
- Hallå Eric, sa Charles, vad skrattar du åt?
- Jo, sa Eric när han hade kommit upp på däck och hämtat andan, jag mötte en fin herre på gatan som jag hälsade på. Men han hälsade inte tillbaka, så jag sprang om honom flera gånger och hälsade på honom. Men när han inte hälsade tillbaka, sa jag att jag inte visste att herrn skadat armen och inte kunde hälsa. Sedan sprang jag där ifrån.
Både James och Charles skrattade hjärtligt.
- Det var ta mig tusan bra gjort av dig, skrattade Charles.
- Ja du har blivit modig av dig nu, sa James.
- Tycker du, sa Eric stolt?
- Javisst.
Eric satte sig på räcket och kom att tänka på sina kläder.
- Ska jag byta om nu?
- Ja, gå och byt om, sa Charles, de kläderna kan du inte ha på dig.
Eric skyndade sig att byta om.
När han kom upp igen, såg han över räcket.
- Oh, titta, sa han och pekade ner i vattnet, en stor fisk!
Charles och James ställde sig vid hans sida.
- Ja titta, sa Charles, vi kanske skulle fiska idag.
- Ja det gör vi sa Eric glatt!
- Men var är våra fiskespö, sa James?
- Ja, inte vet jag…
De fick leta en lång stund innan de hittade fiskespö.
Charles fick visa Eric , som aldrig hade fiskat förut, hur man gjorde.
De satte sig på räcket och fiskade.
De satt tysta och njöt en lång stund.
Sedan sa Charles.
- Hur var det, kom du försent till middagen igår?
- Ja, sa Eric, frun var jätte arg och herrn slog mig.
- Va, sa Charles, vilka satans jävlar!
- Charles, sa James, försök att tänk på hur du säger i alla fall mot Eric, han vände sig till Eric, men vad i helvete sa du att de gjorde!
Charles blinkade till Eric och Eric log tillbaka.
… och James skulle prata om vårdat språk…
X X X
Efter en lång stund kände Eric hur det drog i spöet.
- Hej, kom och hjälp mig!
Charles hjälpte honom att få upp fisken.
- Du, sa han, denna var inte dålig. Vi har fått ganska många nu. Hur vore det om vi grillar och äter dem här?
Det gjorde de.
James hade fått fem, Charles tre och Eric en.
De åt med god aptit.
- Ja, sa James, vi har haft god fiskelycka.
- Ja det tycker jag också, sa Eric, jag har varit jätte lycklig.
James och Charles såg på varandra och skrattade.
Lite senare måste Eric gå.
James stod och såg efter honom och vände sig till Charles som kom upp från kajutan.
- Du, om det ska fortsätta såhär så borde vi…
- Ja, ja, jag vet, snäste Charles av och gick där ifrån.
5. Speciella skogen
James och Charles satt uppe på däck och vilade. Plötsligt såg James på Charles.
- Charles, ska vi göra det idag, det borde vi?
- Ja, ja, jag vet inte, sa Charles undvikande.
Plötsligt dök Eric upp på däck.
- Hej!
- Hej på dig Eric, sa James.
- Hallå Eric, sa Charles.
James såg på Charles som om att han väntade på att han skulle säga något mer. Men Charles förblev tyst.
- Hur är det med dig då, sa James då?
- Jo det är bra. Jag gick in på fars pub innan jag gick hit. Jag tycker om att vara där. Det känns så speciellt.
- Jag förstår, sa James och tänkte efter en stund, det finns en sak vi borde…
- Ja, jag håller med dig, vi borde göra något idag. Har du någon idé Eric, avbröt Charles?
James såg argt på honom.
- Ja, jag vet inte, kan vi inte gå in en stund i skogen, sa Eric?
Charles fick genast något oroligt i blicken.
- Jag vet inte riktigt…
- Jo, men det kan vi göra, sa James.
- Ja, sa Eric glatt, då går jag och byter om!
När han hade gått ner sa James till Charles.
- Varför avbröt du mig?
- Jag är ledsen James, jag kan inte.
- Du är ta mig tusan omöjlig.
- Ja jag vet, suckade Charles.
Eric dök upp igen.
- Så, kan vi gå nu!
X X X
De hade gått en stund i skogen. Eric var på glatt humör och pratade hela tiden. Charles var tyst och såg sig oroligt omkring.
– … då sa han nej. Var det inte dumt Charles?
Charles som hade gått i sina egna tankar, ryckte till.
- Va?
- Lyssnar du inte, sa Eric?
- Jodå Eric lille, det gör jag, svarade Charles och klappade Eric på axeln, det var väldigt dumt av honom.
De började sakta ner.
- Ska vi gå hitåt, sa James och nickade till vänster?
Charles kände sig nervös och sa,
- Nej, vi går hit, sa Charles och pekade åt höger.
– Varför då? Här är ju mycket trevligare att gå.
Charles suckade, tog Eric i handen och gick åt höger.
- Kom nu.
James stod kvar en stund. Han såg sig misstänksamt omkring innan han gick ifatt Eric och Charles.
X X X
James, Eric och Charles satt på en sten och vilade sig.
Charles blev nervös av skogen.
Det kändes som att där fanns folk som såg på honom. Han kände sig rädd och satt spänd.
Plötsligt märkte Eric det.
- Men vad är det Charles?
Charles hoppade till.
- Va, nej det är ingenting.
Eric kramade ömt om Charles.
- Jag tycker så mycket om dig!
Charles kramade om Eric tillbaka.
Han kände klumpen i bröstet och tvingade tillbaka tårarna.
- Tack Eric, du har ett hjärta av guld.
Eric såg på honom.
- En vuxen har aldrig sagt så till mig.
- Du förtjänar att höra det mest i hela världen, sa Charles.
Eric log och såg sig om.
- Kan jag få gå på upptäcktsfärd?
- Ja gör du det, sa James, bara du kommer tillbaka sen igen.
- Vi blir här, sa Charles.
- Ja, svarade Eric och gick glatt där ifrån.
Skogen var vacker och bokarnas ljusa blad lyste i solskenet.
Plötsligt kom han till ett ställe där det var brant. Långt ner låg stora stenar och där fanns en tagg buske.
Eric lutade sig över för att se bättre. Han kände hur han tappade balansen och rullade ner med väldig fart.
När han kom ner, slog han axeln hårt i en sten och åkte in i taggbusken.
Han låg där och kippade efter andan och kände hur allt snurrade. Sedan svimmade han.
X X X
James och Charles satt på stenen med ryggarna mot varandra.
Plötsligt ryckte Charles till.
- Vad är det, sa James?
- Jag tyckte att jag hörde något. Var är Eric? Kom vi letar efter honom.
De reste sig upp och började leta i skogen.
- Eric… Eric… var är du?
Charles såg sig om och tvärstannade.
Där, långt nere såg han honom ligga i busken.
- Eric, utropade han, vad i hela friden… James, kom fort, han är här!
Charles skyndade sig ner och tog tag om Eric, medan James kom så fort han kunde.
X X X
- Eric… Eric… Eric…
- Vad tror du har hänt?
Rösterna var långt borta och ekade i Erics huvud.
- Han har väl fallit där ifrån.
- Det var ett jäkla fall att falla.
- Hur tror du han mår?
- Jag vet inte, Eric… Eric…
Eric sluddrade några obegripliga ord och öppnade ögonen.
Han låg i Charles famn.
Ur sin suddiga blick såg han James sitta bredvid.
- Hur är det Eric, sa Charles och torkade Eric i pannan med en näsduk?
- Jag trillade, sa Eric.
- Ja… här, drick, sa James och gav honom vatten.
Eric drack upp allt där var. Sedan satte han sig upp.
Han var riven i ansiktet av taggarna.
- Aj, sa han, min axel.
Charles tittade på den. Den blödde och snart var hela skjortan nerblodad.
- Kom, sa Charles, vi får gå tillbaka till skeppet nu
Han lyfte upp Eric och de gick tillbaka.
X X X
När de var framme tog James på Eric ett bandage och bäddade ner honom. - Bandaget ska du ha på när du kommer hem. Sedan kan du ta av det om du vill. - Tack, sa Eric, ni är mina bästa vänner. X X X
James och Charles låg i sin hytt.
Det var mitt i natten.
James låg och lyssnade. Han hörde Charles snarkningar , som var ett säkert täcken på att han sov.
James gick upp och tog på sig kläderna. Sedan gick han ut och in i skogen.
Han letade en lång stund. Sedan började han röja med grenar och snår.
Efter en lång stund stirrade han på något.
- Åh, Herre Gud!
6. Bad dag
- Om du inte säger det snart, så struntar jag i det, sa James.
Charles tittade hotande på James.
- Passa dig.
- Ja, jag ska nog passa mig, sa James lugnt, det är inte så lätt att vara här med dig. Jag blir inte den första och plats är här gott om.
Charles såg oförstående på James.
Vad menade han med det.
Snart kom Eric.
- Hej, sa Carles, hur är det med axeln?
- Bra, sa Eric, jag har inte tagit av bandaget!
- Det är bra, sa Charles.
Eric böt om och kom upp sen igen.
Charles torkade svetten ur pannan.
- Väldigt fint väder. Vi ska kanske bada.
- Bada, sa Eric!
Charles tog av sig skjortan och dök i.
Efter honom kom James.
De vände sig till Eric och väntade på honom.
- Men jag kan inte simma, sa Eric.
- Va, men vad gör du om dagarna om du inte badar och simmar, sa Charles?
- Jag läser och lär mig mycket.
- En pojke som läser bättre än vad han kan simma, låter det normalt, sa Charles?
- Nej, ta av dig skjortan och hoppa i nu, sa James.
Eric tog av sig skjortan och hoppade i.
Charles tog Emot honom.
Eric klamrade sig fast vid honom och vägrade släppa taget.
- Eric, sa Charles, om du släpper mig, så kan jag hålla i dig och visa hur man ska simma.
- Nej, sa Eric, jag håller i dig så får James visa.
James visade och Eric gjorde efter.
Sedan höll Charles under magen och Eric prövade att simma.
- Det går ju bra, nu släpper jag.
Charles släppte och Eric simmade själv.
- Ja, titta det går, sa Charles.
Eric skrattade och glömde simma.
- Nej, hjälp!
Charles tog Eric och alla tre skrattade.
De fortsatte att simma en lång stund till.
Snart kunde Eric simma helt själv.
- James, sa Charles, ska vi tävla?
James log.
- Okej din gamle oxe. Då får Eric starta oss.
De bestämde sträcka och ställde sig på sina platser.
Eric höjde rösten.
- Klara… färdiga… gå!
Både James och Charles satte iväg.
De låg lika en stund. Sedan gick Charles förbi. Men sedan kom James ifatt och ledde. Sedan kom båda i mål samtidigt.
Andfådda hoppade de upp på bryggan bredvid Eric.
- Ni är bra, sa Eric.
- Tycker du, sa James?
- Ja!
Charles satte sig och gjorde en grimas och kände på sitt ben.
- Aj som tusan, det märks att man inte är någon ungdom längre.
- Hur gammal är du, sa Eric?
- Lite över 50, svarade Charles.
- Det märks inte.
- Ha, ha, ha, tack du Eric.
- Jag är bara nio år.
- Åh, sa Charles drömmande, ta vara på den tiden. Det är en underbar tid. Men jag är nog lyckligare nu.
- Varför då, sa Eric?
- Men Eric, det förstår du väl själv. Jag fick något helt nytt att leva för sen jag träffade dig.
- Det har jag också fått, sa Eric.
De satt tysta en stund.
Eric såg på Charles och såg ett stort ärr på hans bröst.
- Oh, Charles, vad har du gjort där!
- Det, sa Charles, nej det är ingenting. Det är något gammalt. Jag minns inte vad det var.
Eric lugnade ner sig, men Charles skruvade försiktigt på sig.
- Jag kan inte komma imorgon. Jag ska med frun och herrn bort, sa Eric, men jag kommer i övermorgon.
James och Charles såg på varandra.
– Jaså, sa James, då får du ha det så roligt. Vi kommer sakna dig.
- Ja det samma, sa Eric.
X X X
Efter en stund skulle Eric gå. Han kramade både James och Charles.
- Ja hej då, sa Eric och sprang hem.
James vände sig åt Charles.
- Imorgon.
7. Nattligt besök
Det var en långtråkig dag utan Eric. Ingenting hände.
De gick och lade sig och mitt i natten gick de upp.
De gick igenom staden och in i allén.
I månljuset kunde de skymta huset.
- Det är ett väldigt fint hus, sa James.
- Ja, det mesta är hennes rikedomar, svarade Charles.
- Jaså, var det inte hans, sa James?
- Nej, nej, sa Charles, hennes familj var väldigt rik.
- Jaså…
De gick fram till dörren och försökte öppna.
Det var låst och James tog sin kniv och öppnade.
Charles kände hur hjärtat började slå.
- Oh, sa James, här är väldigt stiligt.
Charles nickade.
De gick in i salen.
Svetten rann och Charles kände hur skjortan klibbade fast på ryggen. Han stod och såg sig nervöst omkring.
- Var det här, sa James?
Charles svarade inte.
– Äsch, sa James och knuffade Charles försiktigt i ryggen, du kan inte stå och bli blödig nu.
Charles gick ut i hallen igen, upp för trappan och in i ett litet rum.
Där fanns en säng, nattduksbord och framför det ända fönstret fanns ett skrivbord. Det var Erics rum.
Medan James började leta längs väggarna, öppnade Charles en låda i nattduksbordet.
Där låg en bild som han tog upp.
Det var två män och mellan dem stod en pojke som höll dem i hand .Runt om fanns ett hjärta.
Charles kunde inte läsa men kände igen sitt eget och James namn över männens huvuden.
- James, sa han och såg på bilden som Eric ritat.
James gick dit och såg på bilden.
- Ja…, sa han dröjande.
Charles tittade upp på honom och var röd i ögonen.
- Charles, sa James, kom igen nu.
Charles samlade sig och lade tillbaka bilden.
Han gick mot väggen och knackade.
Han började känna och trycka och öppnade en lönndörr till en skrubb.
Han flyttade undan några skynken.
– James, kom och hjälp mig här!
De bar och slet och satte ner en stor kista på golvet.
James torkade sig i pannan.
- Så, nu får vi hem den så fort som möjligt.
8. A,B,C och 1,2,3
De hade tagit in kistan i hytten och gömt den väl under James säng.
Dagen efter sa James.
- Vad ska vi göra med den?
- Jag vet inte, svarade Charles, vi kan väl vänta och se. Annars kan Eric få den.
- Jag vet inte, sa James och tittade upp, här kommer han föresten.
Eric kom med butter min och några böcker under armen.
- Hej Eric, sa Charles, hur var det?
- Tråkigt, sa Eric, vi satt i en matsal med bara vuxna och åt. Sedan skulle jag resa mig upp och berätta om saker jag lärt mig. Nu idag sa frun att jag ska lära mig Guds 10 bud.
- Guds 10 bud, sa Charles, varför ska man kunna dem?
- Inte vet jag, sa Eric, det ska man i alla fall. Frun förhör mig ikväll.
- Men Eric, sa James, vi kan varken läsa eller räkna, kan du inte lära oss det? Ta fram boken ska jag visa.
Eric gjorde som han sa och slog upp rätt sida.
- Så, sa James, vad står det där?
Eric förde med fingret medan han läste.
- 1. Du skall icke ha några andra gudar vid sidan av mig. 2. Du skall icke missbruka Herrens, den Guds, namn, ty Herren skall icke låta den bli ostraffad, som missbrukar hans namn. 3. Tänk på vilodagen, så att du helgar den. 4. Hedra din fader och din moder för att de må gå dig väl och du må länge leva i ditt land. 5. Du skall icke dräpa. 6. Du skall icke begå äktenskaps brott. 7. Du skall icke stjäla. 8. Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa. 9. Du skall icke ha begärelse till din nästas hus. 10. Du skall icke ha begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till något, som tillhör din nästa.
Eric suckade.
- Detta skall jag kunna ikväll.
- Det kommer gå bra, sa James, lär oss nu alfabetet och visa hur de ser ut.
- Okej, sa Eric, ”a” hittar vi i ordet ”skall”, ”b” hittar vi i ordet ”missbruka”. ”C” finns i ordet ”icke” och i ditt namn Charles.
- Ja, det vet jag, sa Charles.
- ”D” finns i ”du”, ”e” finns i ”Herrens”…
Eric gick igenom hela alfabetet och skrev det på ett papper. Sedan tvingade han dem att lära sig alfabetet utantill.
- Så, sa han sedan och gav dem pappret, försök nu att läsa det fjärde budet.
Både James och Charles såg lite oroliga ut.
-” Heedraa d…i...n faadeer”, ljudade Charles, men vad tusan är o,c,h?
- ”Och” skrivs så, förklarade Eric.
- Jaha, sa Charles, ”och d…i…n mmodeerr fför aatt deet mmå gåå diig vääl”…
- Äsch, sa James, det tar ju hundra år för dig att läsa, låt mig göra det.
- Jaha, om du kan bättre så…
– ”Och duu m…å längee leeva i diitt laand”, läste James.
- Ni är jätte duktiga, sa Eric?
- Det är du med, sa Charles, kan du inte lära oss räkna också?
- Jo, sa Eric, hur långt kan ni räkna?
- Långt, sa James, men det är det med att lägga till och dra ifrån som vi är dåliga på.
- Okej, sa Eric, här har vi tio bud, om jag håller för två bud, hur många ser ni då?
- Ett… två…tre… fyra… fem… sex… sju… åtta, sa Charles.
- Ja, sa Eric, det är alltså tio minus två, minus betyder att man tar bort. Det finns ett lättare sätt att räkna ut det här, man kan räkna två steg bakifrån från tio. Nio, åtta, förstår ni!?
James och Charles nickade.
- Om man räknar med plus, man lägger till, kan man göra såhär. Jag håller för så att det bara finns sju bud, hur många bud ska till tills jag får tio?
- Tre!
- Bra, om det bara finns fem och jag vill ha sju, hur många till behöver jag?
- Två!
- Rätt, vad är 5+4?
- 9!
De höll på en lång stund och snart såg James och Charles samband mellan talen.
- Nu har du varit duktig och lärt oss mycket, sa James, nu ska vi se om vi kan hjälpa dig med buden.
Eric som hade använt buden utan att veta om det hela dagen, kunde alla utantill, fast i fel ordning.
- Jag ska ge dig ett råd, sa Charles, det viktigaste och första budet handlar om honom. Man ska bara tro på honom, sedan om hans namn. Efter det, om vilodagen han har bestämt. Viktigaste efter honom är dina föräldrar. Efter Gud, dina föräldrar och människors liv kommer den man är gift med. Man får inte begå äktenskaps brott. Stjäla är också en viktig sak efter. Sedan får man inte ljuga och bära falskt vittnesbörd. De sista två buden är att inte ha begärelse till sin nästa. Det nionde om huset och tionde om hustrun.
Eric försökte en gång till och klarade det.
- Oh, tack för hjälpen! Så kul har det aldrig varit att lära sig något inom skolan. Nu ska frun få se!
- Ja, tack du Eric, sa Charles, spring du hem nu. Jo föresten, får jag behålla lappen med alfabetet?
- Ja, gör du det, sa Eric, och sprang hem för att bli förhörd av frun.
9. Clay, Luke och Jeffrey
Eric hade precis kommit upp på däck men kunde varken se James eller Charles.
- Hallå, var är ni?
Han hörde stampande i trappan och det första han såg, var en stor trä balja.
Sedan såg han James bakom, som bar på den.
James satte ner baljan.
- Hej Eric, du kommer alldeles lagom.
- Till vadå, frågade Eric?
- Att gå på restaurang.
Eric rynkade pannan.
- Men vi fick ju inte vara där sist.
- Vi ja, men vi har lite saker att ordna först, sa James och blinkade till Charles som kom upp och hällde kokande vatten i baljan.
Eric såg frågande på dem.
- Vi ska bada först, sa James, sen får du se. Hoppa i nu.
Eric tog av sig och hoppade i.
- Oh, vad skönt!
Charles hämtade tvål och parfym och hällde i vattnet.
Eric luktade på det.
- Var kommer detta ifrån?
- Det finns i kistorna, sa Charles och gick ner igen.
Eric låg och plaskade en lång stund.
James hjälpte honom att skrubba ryggen.
- Men, sa Eric, de kommer väl ändå känna igen oss?
– Vänta och se, sa James. Förresten, du får nog gå upp nu för Charles ska bada efter dig.
- Charles, var är han?
- Jag vet inte – Charles!
Charles kom upp på däck och Eric stirrade på honom.
- Charles, vad har du gjort? Har du klippt bort skägget!
- Mm, sa Charles missnöjt.
- Varför då?
- Jag vet inte riktigt, sa Charles och stirrade surt på James som bara log.
- Jag tycker att du är mycket stiligare så, sa James.
- Nej det tycker inte jag, sa Eric.
- Vi får hoppas att det växer ut fort igen.
- Ja, ja, hoppa i och bada nu sa James.
Charles hoppade i och James och Eric hjälpte honom med ryggen och nacken.
Charles ägnade största stunden åt att nysa.
- Oh, morrade han efter en stund, hur står de ut med all förbaskad parfym!
X X X
Vattnet var så svart efter att Charles hade badat, att de fick byta vatten innan James hoppade i. Han badade fort, sedan gick de ner i kajutan till kistorna.
Där började de leta efter fina kläder.
De hittade kläder till alla.
Charles fick en röd rock och en ny fin hatt. James tog en annan hatt och kunde dölja mycket av sitt långa svarta hår. Han tog av sig sin lapp för ögat och tog ett par glasögon.
Sedan speglade de sig alla tre i spegeln.
- James, Charles och Eric får kanske inte vara där inne, men vem har sagt att Clay, Luke och Jeffrey inte får vara där, sa James.
- Så du menar att vi ska…, sa Eric.
- Just det, sa James.
Eric log.
- De känner minst igen Charles, men mig kommer de att känna igen.
- Nej då, sa Charles, du var ganska blek och klen när vi träffade dig. Nu har du ju varit ute i solen och fått färg och så har du fått muskler. De kommer inte att känna igen dig.
- Nu när vi kommer in där så är Charles, en rik man, Clay, som går på restaurang med sin son Jeffrey och sin vän Luke, förstår ni, sa James?
Eric och Charles nickade.
- Bra, då går vi.
X X X
De hade gått stiligt en stund, men snart var Charles tillbaka i sin besynnerliga gång igen.
- Charles, viskade Eric, Sträck på dig!
De mötte en enkel man som hälsade på dem. Alla tre hälsade tillbaka.
Mannen stannade och såg förvånat på dem.
De log och fortsatte gå.
Snart var de framme, men innan de gick in stannade James och såg på dem.
- Tänk nu på att inte se er om och tycka där är vackert, då ser det konstigt ut.
De nickade och gick in.
Där inne träffade de en kypare som gick fram till dem.
- God dag, god dag, är herrarna här med…, han såg på Eric.
- Min son Jeffrey, sa Charles.
Eric hälsade på honom.
- Jaså är han er son, det syns, ni är lika som bär.
James, Charles och Eric log för sig själva.
- Ni kan sitta här, fortsatte kyparen.
De satte sig och när kyparen hade gått, viskade James.
- Bra gjort.
Charles nickade.
- Mm, men det var då väldigt vad de var artigare nu.
- Javisst, sa James.
Kyparen kom igen.
- Så, vad önskas?
Eric var snabb med att ta menyn.
- Lamm kött, tack.
- Ja, ja, sa James, det kan vi också ta.
- Vad vill ni ha att dricka?
Charles skulle just svara, men fick en knuff i sidan av James.
- Vin, sa James, vad vill du ha Jeffrey?
- Mjölk tack.
Kyparen nickade och gick där ifrån.
Charles lutade sig närmare Eric.
– Tack för hjälpen. Du är inte dum. Annars hade kyparen satt oss i en jäkla situation.
X X X
Snart kom maten.
Charles tog kniven i vänster hand och började äta.
Eric såg på honom.
- Men Charles, vad gör du?
- Äter, sa Charles.
– Men snälla, det vet du väl att du måste äta med kniven i höger och gaffeln i vänster. Hur ser det annars ut!
- Oh, just det, sa Charles och böt fort.
- Men du tog kniven i vänster… är du vänsterhänt?
- Javisst, det har jag alltid varit.
- Jag är nog också vänsterhänt, jag har alltid haft svårt med att skriva, bara för att man måste skriva med höger.
– Ja det är en så förbaskat dum regel. Det ska väl inte spela någon roll med vilken hand man använder. Då är jag fackiskt glad att jag slapp skolan och att bli tvingand att skriva med höger!
De åt och njöt av maten.
Eric hade under en längre tid sett ut genom fönstret.
Charles vände sig om och såg ut genom fönstret.
- Vad är det du ser på?
- Jag ser på barnen där.
Där stod ett par barn. En pojke och en flicka och var inte mer än fem år gamla.
De stod i fattiga kläder som hängde som trasor om deras magra kroppar. De stod skygga och kikade hungrigt in.
Charles lade ifrån sig besticken och gick ut till barnen.
James och Eric såg förvånat efter honom.
- Hej, sa Charles till barnen, är ni hungriga?
Flickan och pojken tog varandra i handen och nickade blygt.
- Kom, sa Charles och tog dem i handen, följ med mig in så ska ni få lite mat.
Barnen var för blyga för att säga emot och följde efter.
Charles letade upp ett bord och sade åt dem att sitta där.
Kyparen skyndade dit.
– Men vad är detta? Såhär kan det inte gå till!
- Varför inte?
- Nej men, fattiga, skitiga barn här inne, det kan jag inte gå med på!
Charles tog fram sin börs och såg strängt på kyparen.
– Vi betalar. Nu ger ni barnen samma mat som ni gav E… Jeffrey!
Kyparen suckade.
- Men då får de äta vid bordet i hörnet.
- Ja okej, sitt vid hörnet, sa Charles och gick och satte sig igen.
- Är du nöjd nu Jeffrey?
- Ja Clay, sa Eric, det är jag.
10. 1765
Dagarna hade gått.
Eric var hos James och Charles varje dag.
Han hade vuxit mycket. Han hade blivit starkare, solbränd och kläderna han hade hemma hos frun och herrn, började bli för små.
Nu mötte han James och Charles uppe på däck.
- Hej Eric, sa James, vi ska till staden, vi kommer snart, vill du följa med?
- Nej, jag stannar här, sa Eric.
- Okej, du gör som du vill, sa Charles.
Eric gick ner i kajutan.
Han trivdes på skeppet, även om han inte gjorde något speciellt.
Han såg en kista som han inte brukade titta i.
Där låg en massa kläder.
Eric provade plagg efter plagg och speglade sig.
Han fick se något längst ner.
När han fick upp det, stirrade han bara på det.
En sjörövarflagga!
Han hörde steg uppe på däck och sprang upp.
Han höll flaggan framför James och Charles.
- Är ni sjörövare, sa han?
James och Charles såg oroligt på varandra. Charles kliade sig i skägget som vuxit ut igen.
När Eric inte fick något svar, förstod han.
Han slängde flaggan på golvet och sprang där ifrån.
- Hur kunde ni! Jag litade på er! Det är säkert ni som mördade min familj!
James och Charles sprang efter.
- Eric vänta, Eric, vi måste få förklara!!
Eric sprang in i skogen och de hittade honom gråtande bakom ett träd.
- Eric, sa Charles andfådd, vi måste få förklara.
Eric bara skakade.
När Charles såg det började han själv gråta.
- Nej, nu måste sanningen fram. Här Eric, ta denna pistolen, den är laddad, skjut mig om du inte tror mig.
Eric tog emot pistolen och slängde iväg den.
Charles tog ett djupt andetag.
- Vi är, eller har varit sjörövare. Vi är uppväxta tillsammans. Men för nio år sedan var vi på helt olika håll. Då hade vi inte träffats på 20 år. Det fanns en kista som skulle överlämnas år en löjtnant och det var en stor sak. Där fanns orkester och akrobater och mycket folk. Vi i vårt band bestämde oss att ge oss dit och ta kistan. Det blev ett stort slag och många dog. Men två av dem överlevde och kom undan med kistan. Det var jag och Harry Grayson. Jag hade träffat honom på senare år. Han var farlig för mig. Jag var rädd för honom. Han var en hemsk person. Det vet väl du James, du visste väl vem han var?
James nickade.
- Vi bestämde oss för att bosätta oss på ett helt nytt ställe. Vi kom hit och bodde på ett skepp. Vi träffade din far, Mr. Macdowell och blev bra vän med honom. Jag träffade hans fru, den snällaste och ödmjukaste människa jag någonsin träffat. För henne berättade jag om allt Harry fick mig till att göra och grät i hennes knä. Men Mr. Macdowell visste att vi hade stulit kistan. En dag sa Harry att vi skulle mörda Mr. Macdowell. Jag försökte säga nej, ärret har jag fortfarande under ögat. Jag berättade för din mor och sa att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Hon tröstade mig och sa att hon förstod att det inte var lätt. En dag när jag kom till skeppet, var inte Harry där. Jag sprang genast till puben, där din far var. Men jag kom försent, din far var död och Harry var inte där heller. Jag sprang genast till huset, där jag hörde skrik. Harry var redan där. I stora salen hittade jag dem. Dina syskon var redan döda och din mor var livrädd. Jag ställde mig framför henne och sa till Harry att han inte kunde göra så. Harry skrattade åt mig och slog ner mig. Medan jag reste mig upp, sköt Harry din mor. Jag blev så arg och tog min kniv och gick mot Harry. Det blev ett knivslagsmål och det var då jag fick mitt ärr på bröstet. Men jag lyckades skjuta honom. Jag begravde honom i skogen och gömde kistan i huset. Du var alldeles nyfödd och låg i ett annat rum så dig såg vi inte. Sedan reste jag här ifrån. Jag sa ingenting. Jag tog på mig att det var jag som var mördaren. Till folk som frågade, sa jag att det var jag.
Eric bara såg på honom.
- Så du ville rädda dem?
- Ja, suckade Charles.
- Men varför har du inte sagt något?
– Jag vet inte Eric, jag skulle göra det många gånger, men har inte vågat. Jag har varit så rädd. Rädd för vad du skulle tycka. Jag är ledsen Eric.
- Men jag är inte arg på dig, sa Eric och kramade om Charles, om min mor och far tyckte om dig och du försökte rädda dem.
- Men, sa James, jag har varit vid graven…
- Graven, sa Charles, men du visste ju inget om Harry?
- Jag tyckte att du var så konstig den dagen i skogen och gick dit på kvällen och hittade graven, sa James, men vad säger att det inte var du som mördade dem och sedan Harry för att slippa vittnen?
- Nej, sa Charles, de är hur mycket man tror på mig. men du kände Harry och borde tro på mig.
- Jag tyckte att det var konstigt, men du sa ju att det var du som hade mördat dem.
- Klart jag gjorde, jag lät dig som alla andra tro att det var jag.
- Kan jag få se på graven, sa Eric?
- Javisst, sa Charles, vi är nog i närheten.
De gick till ett ställe där det var igenvuxet, mitt i ett snår, började Charles röja. Snart kunde man se ett träkors.
På det stod det ”Harry Grayson 1721-1765”.
- Ja, här har du honom, sa Carles, vi var lika gamla.
- Men hans namn står ju där, sa Eric, men du kan ju inte…
- Hans namn stod på kniven… Jag har föresten en sak till jag borde visa er. Följ med till skeppet.
X X X
Charles tog fram kistan och nycklarna och öppnade den.
Över alla mynt låg en skjorta och en kniv.
Charles vecklade ut skjortan på sängen och pekade på en svart fläck.
– Dethär är blod. Jag hade denna den kvällen då det hände. Om du jämför kan du se att blodfläcken är på samma ställe som mitt ärr, han tog upp kniven som det fanns blod kvar på. Detta är kniven han skar mig med. Om ni tittar noga kan ni se att där står ”Harry Grayson” på den.
Han lade tillbaka det och låste kistan.
- Men det finns en viktig sak till jag borde berätta Eric.
- Ja, vadå?
Charles suckade och skulle börja men avbröt sig.
- Jo men säg!
- Jag tror att jag är far till dig, han sa det med stilla och säker ton.
– Va! sa Eric och stirrade på honom.
- Varför tror du det, sa James?
– Många andledningar, du liknar mig när du har de kläderna på dig, när jag var ung. Du är vänsterhänt, precis som jag, kyparen sa att vi var lika som bär. Hur kan det komma sig att Mr. Macdowell som var rödhårig och Elisabeth...
- Elisabeth, sa Eric?
– Din mamma, sa Charles, som hade blont hår, fick en pojke med knall brunt hår som jag, nu är jag visserligen gråhårig, men förr...
- Men det är ju bara småsaker, sa James.
– Ja det är det, sa Charles, men det finns en sak till. När jag stod framför henne, innan Harry slog ner mig, fick jag en lapp av Elisabeth. Jag gömde den så inte Harry skulle se den. Men jag kunde inte läsa och förstå vad där stod. Men sedan jag fick lappen med alfabetet, kan jag nästan läsa vad där stod. Vill du läsa den Eric?
Han tog fram den och gav den till Eric.
Eric såg på den.
– ”Charles, din son inne i kammaren, ta hand om honom. Var rädd om dig, jag älskar dig. Elisabeth”
Alla satt tysta en stund.
- Ja, sa Charles, där har vi beviset, jag är ledsen att du ska behöva ha en sjörövare till far.
Eric slängde sig om halsen på Charles.
– Nej, var inte det. Jag har aldrig varit lyckligare. Sjörövare eller inte, ni två är det bästa som hänt mig!
X X X
– Men varför heter du Eric, sa James, är det något som dina fosterföräldrar bestämt?
- Nej, det stod Eric på vaggan som jag låg i. Men, sa Eric, du Charles, kände du mina syskon. Berätta lite om dem.
- Ja, sa Charles, det fanns en 17 årig flicka, en 12 årig pojke, en åttaårig flicka och en pojke som var tre. Jag minns inte vad de hette. Jag tror den 12 åriga pojken hette Charlie.
- Är jag lik honom?
- Ja, fast han hade rött hår, mer fräknar och rundare haka.
Eric log.
- Ja, ja, ja, sa James, men hur ska vi göra nu?
- Vi får väl ge oss iväg, sa Charles, sedan vet jag inte.
- Nej, sa Eric, ska ni bara lämna mig! Ta med mig. Låt mig följa med.
- Men det går väl inte, sa Charles, här har du det tryggt med frun och herrn.
- Nej, de tar bara hand om mig för pengarnas skull, sa Eric dystert.
- Men du är ju den siste ättlingen som bor där.
– Men ändå! Charles, du vet vad min mor skrev, ta hand om honom.
– Ja, sa Charles, det får jag väl göra då. Men hur ska jag reda upp allt?
- Lämna tillbaka kistan, sa Eric, så är du fri från den.
- Lämna tillbaka, sa Charles, kan man göra det? Under alla år det har funnits sjörövare, så har väl ingen lämnat tillbaka.
- Då är det på tiden att någon gör det, sa James.
- Ja, jag hade kunnat lämna tillbaka den, sa Eric! Sedan flyttar vi till en helt ny stad. Du blir smed och jag tar mig ditt namn, Eric Growler! Det finns ingen som kan misstänka något.
- Skulle du byta ut Macdowell mot Growler, sa Charles generat.
- Jovisst, om du är min far och vi ska bo i en helt ny stad.
- Ja, ja, om du vill det så, sa Charles.
Han såg på James.
- Hur blir det med dig då?
James tog upp en ring från innerfickan och satte på fingret.
- Va, sa Charles, det har du inte sagt någonting om!
- Jag har haft det som en hemlighet, sa James.
- Ja, sa Charles, om alla har bestämt sig så kan vi åka nu.
Så seglade de tre iväg, ut på de stora haven, för att möta sina nya liv.
|
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|