Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

En Perfekt Kväll för Själsorg Av Filippa :: Monday, January 01, 2007 :: Läst 524 ggr :: 4 kommentarer :: :: Genre: Drama När veckorna är fullspäckad-almanacka-jobbiga blir inte alltid fredagskvällarna i novembermörkret sådär mysiga som man hoppats på. Med Ted Gärdestad rullandes i stereon blir det inte direkt ljusare, även om Ted är en favorit... Regnet hänger i luften. Asfalten är täckt av röda lönnlöv. Färgklickar i en gråspräng värld. Bostadskolosser reser sig bland nakna spretande björkgrenar. Svart och vitt. Enorma nimbostratusmoln. Gnisslande cykelbromsar och slirande hjul. Regnvåta kinder. Söt blondin strövar genom den dystra dagen.     Hade solen skinit hade den glidit mot väster alltmedan dagen led mot sitt slut. Nu flyger molnen snabbt över skyn och lämnar plats åt nya och åter nya. Det verkar inte finnas någon hejd på dessa grånyanserade kuddliknande ting. Svävar över himlen i samma takt som människorna, i nyköpta skinnboots och cityshorts, stressar över zebrarandiga övergångsställen på väg hem från sina 9-5-jobb. 49:50-kronors-paraplyer uppfällda över nyfriserat hår. Rör sig i takt med vindrutetorkarna på laglydiga medborgares kombibilar, som väntar på att trafikljusen ska slå om. Tusentals röda bromsljus kletas ut på blöta vindrutor och får världen att se kaosartad ut.     Söt blondin har satt upp håret. Fått på sig blå uniform, namnskylt och en lätt hysterisk blick. Stressade karriärmammor packar kundkorgarna fulla med Cola och sourcreamchips för att få ungarna lugna framför teven ikväll. Letar febrilt i det ombyggda snabbköpet efter oliver och minibaguetter. Bearnaisesås och värmeljus till festlig fredagsmiddag. Yoghurtburkar och rostbröd till sen söndagsfrukost. Stressade blickar och vassa armbågar i den milslånga kön. Är inte kassapersonalen ovanligt långsam?     Det är som ett ekorrhjul. Evighetsjobb. Ett lager fullt av varor. Personal som packar upp, beställer nytt och åker hem till radhuset och den ospontana trädgårdsplätten. Nästa morgon - samma visa igen. Ekorrhjulet har fått upp farten, och är nu omöjligt att stoppa. Men söt blondin strävar på. Börjar från botten för att nå toppen. Försöker visa sig positiv och utåtriktad i alla lägen, men det är svårt när världen är målad i svartvitt. När man antingen står på knä i dikets dy eller sträcker handen mot himlen på Mount Everests topp och jublar med V-formade fingrar. När livet är en ond cirkel –omöjlig att komma loss ifrån.     Men hon strävar på i alla fall. Om det så blir det sista hon gör ska hon kämpa på. Dra sitt tunga strå i riktning mot stacken. Le med glittrande ögon. Visa en ojämn, men ack så charmig, tandrad. Hjälpa halvdöva kepsgubbar med löständerna på sned att hitta curry i 100-gramspåsar. Och le. Alltid le. Skämta och le. Inte en svordom får vidröra läpparna. Inte en otålig blick får träffa snigelsnabba rollatorberoende 65+-are eller kringspringande högljudda småbarn.     Huvudvärken smyger sig på. Oregelbundna måltider och långa dagar gör sig påminda. 14 timmar nonstop klarar inte ens en duktig och ambitiös tjej av, även om folk tycks tro det och även om hon så gärna skulle vilja det. Kommer med ett försök till en ursäkt för att hon inte kan jobba längre på fastande mage. Skäms, fast hon vet att alla andra tar en kopp kaffe och en cigg varannan timme. Har som ursäkt att hon ju varken dricker kaffe eller röker. Fast hon vet att det inte är det som är grejen. Det skulle lika gärna kunna vara kanelbullar och blodröd kemikaliesaft.     Erbjuder sig att ta morgonpasset morgonen därpå. Börja vid sju och jobba tills varorna är slut. Lagret tomt och städat. Evighetsjobbet avklarat. Moment 22? Magen kurrar. Huvudet värker. Kroppen protesterar mot sin ägare. Men söt blondin ignorerar det. Som vanligt. Det är lättast så. Stoppar bara in hörlurarna i öronen, virar scarfen tätt kring halsen och stoppar in smala armar i fodrade kavajärmar. Säger hej då till ett, för längesedan, övergivet kontor. Ekandet i det tomma fikarummet svarar henne med ihålig stämma: Heejeejeejjj dååå…     Svarta Converse mot den blöta trottoaren. Stickande ljus från gatlampor som lyser upp hennes bleka läppar och matta ögon. Knotiga händer och sönderbitna nagelband. Ted Gärdestads deppiga ord, klädd i en optimistisk, ljus och vacker stämma, studsar mot trumhinnan. ”Ensam, lika ensam. Som jag var förut.” En bils bromsar skriker när hon kliver rakt ut i gatans mörker, utan reflex. Dimmig blick på grund utav stora, blöta höstdroppar. Tårar?     Passerar skolbyggnadens betonggrå fasad. Spruckna rutor och sönder-klottrade, rostiga cykelställ. Utritade rökrutor där alla utom rökarna står om dagarna. En cykel utan sadel, men med sönderskurna däck, ligger slängd i ett buskage. Övergiven. Reflexen därbak lyser svagt när en Volvos vita strålkastare lyser upp den för ett ögonblick. Ett sista rop på hjälp. Men bilen passerar.     Söt blondin känner sig inte så söt längre. Håret i våta testar längs saltsmak-ande kinder. Iskalla tår inuti tygskor i spöregn. Tankar på övergivna cyklar i taggiga rosenbuskar. Tankar på ifall hon en dag kommer att ligga där själv. Samlande kraft för ett sista rop på hjälp. Tanken på att ingen skulle svara. Att den sista bilen skulle svänga in i ett upplyst, trivsamt kvarter. Den sista männi-skan skulle lämna trottoaren och kliva in i ett ombonat och hemtrevligt falurödfärgat hus med vita knutar. Att hon skulle ligga kvar där, ensam, med rosentaggar som plågsamt sakta tränger sig in i likblek hud.     Hon känner bara själasorg. De regntyngda molnen har fyllt hennes sinne, och likt det som sker på det stora himlavalvet tränger de undan livets alla stjärnor. Livets alla ljusglimtar som lyser upp hennes bistra verklighet. Den långa tunnelns ljusa öppning är stängd och allt är stort och svart. Tomt. Ensamt. Ekande tyst. ”När showen är slut. Då har clownen stängt sin trut. Då är jag ensam, lika ensam. Som jag var förut.”

Kommentarer Av torha73 Thursday, January 04, 2007 kl 10:44 AM Den här får full poäng. Absolut. Jävligt bra skriven. Vilket driv i språket! Skarpt, begåvat, späckat med bra detaljer och formuleringar, tex "Tusentals röda bromsljus kletas ut på blöta vindrutor...". Galant stämningsskapare. Jag gillar också det där med att den söta blondinen alltid måste le och vara artig och "Inte en svordom får vidröra läpparna." Tydligt och talande, poetiskt, sätter fingret på känslan, kravet på korrekthet, och samtidigt blir skörheten väldigt påtaglig, liksom att hatorden ligger där och skälver och kan sippra ut när som helst, och typ känslan att "vad finns det för anledning att hålla dem inne?!" Jag gillar "...stoppar in smala armar i fodrade kavajärmar." Bra och tydlig bild, beskriver hur hon tar på jackan utan att det står "hon tar på jackan". Snyggt, originellt, njutbart! Jag gillar mycket beskrivningen av den gamla cykeln i buskarna och "Reflexen därbak lyser svagt när en Volvos vita strålkastare lyser upp den för ett ögonblick. Ett sista rop på hjälp. Men bilen passerar." Jävligt bra liknelse, rent vackert, bra formulerad! Den utgör nån sorts höjdpunkt i den här dysterhetsskildringen. Spiken i kistan på något sätt. Känslan är typ att "fyfan vad vilket sorgligt liv man lever". Slutet känns lite luddigt tycker jag. Och Ted Gärdestad-citatet dyker upp lite som ett femte hjul, inte helt integrerat med texten i övrigt. Kan du fixa till ett slut med samma skärpa som resten...? Ja... det är klart du kan! /Torbjörn Av Hajman Friday, January 05, 2007 kl 8:18 PM en bra beskrivning över hur tillvaron, saker och ting kan vara om man betraktar dom väldigt noga Av LarsCarlberg Saturday, January 06, 2007 kl 12:50 AM "snigelsnabba rollatorberoende 65+-are" bara den här i sig var värd fyran, resten är ren bonus. Tack för läsningen! Av Giitu Thursday, February 08, 2007 kl 4:16 PM Driv är ordet sade Bill till Bull! Vilket flyt! Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här