Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Midnatt i Dödens och Glömskans Replokal Av LarsCarlberg :: Saturday, January 06, 2007 :: Läst 342 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Rysare "Ingen hörde mig skrika." säger han på bandet. Han är ensam, inlåst i sin replokal i ett stort och tomt musikhus. Kanske kom och gick folk där även under julen, men de måste ha missat honom eller helt enkelt struntat i ljuden från nr 17. Han använder ljudanläggning och trumset för att försöka sända S.O.S till yttervärlden i hopp om att någon skall höra, men vem fan tänker på sånt? Midnatt i dödens och glömskans replokal     Det här är en mycket dum historia. Antagligen är den tillräckligt dum och fånig för att berättas till tidernas ände. Som många andra dumma historier verkar den påhittad, men som så många sådana är den också dessvärre sann. Jag har redan läst den i ett antal versioner i mindre tillförlitliga tidskrifter och på det vedervärdiga Internet (mitt arbete nu för tiden är av den ofantligt meningslösa arten att samla information, vad detta nu kan betyda). I stora drag är den, förutom vissa detaljer, sanningsenligt upptecknad där. Så egentligen tjänar det inte mycket till att jag själv skriver ner den nu, men eftersom ingenting i slutänden tjänar någonting till så kan jag lika gärna göra detta som något annat. Antagligen blir den bara onödigt lång och invecklad.     Det värsta är att jag själv befann mig nära händelsernas centrum. En del saker var jag visserligen inte personligen inblandad i, men jag har fått dem berättade för mig som förstahandsuppgifter. Jag hade på den tiden en praktikplats på studieförbundet ABV:s musikhus i en större mellansvensk stad. Jag tänker inte säga vilken. Jag tror året var 1994, eller möjligtvis -95. Min tjänst var i stort sett lika meningslös som den låter. Under ett antal månader fick jag ansvar för några nycklar till ytterdörrarna och kontoret till en byggnad som också innehöll en liten kafeteria, en sal med en scen där usla band ibland uppträdde samt ett femtontal replokaler för några av ortens medelmåttiga musiker. Jag hade också, vilket väl knappast lär förvåna någon, ansvar för nyckeln till ett förråd där det fanns toalettpapper, såpa och en golvmopp. Detta musikhus låg i ett mindre industriområde, och den höst när jag var där samlades löven från ett par risiga gamla lönnar till en tjock, hal matta framför ytterdörrarna tills gatuförvaltningen en dag tog sig dit och sopade bort dem med en bullrande maskin. Varken mitt själsliv eller min framtid var speciellt ljusa under den tiden. Det var närmast en samhällstjänst att jag fick denna praktikplats, och jag antar att alla var rörande överens om att den inte skulle leda till någonting varaktigt. Men eftersom jag då och då hade spelat orgel eller synth - om spela är rätt ord - i ett antal band runt om i staden, så erbjöds jag platsen för att arbetsförmedlingen skulle kunna avföra mig från rullorna en tid.     Även om jag ibland har fuskat som musiker så har jag svårt att stå ut med starka ljud och buller någon längre tid. Och eftersom lokala amatörbands försök att musicera alltid närmast kan karaktäriseras som just buller så blev jag olidligt trött på att vara i detta musikhus lokaler. Trots att byggnaden tjänstgjort som replokalscentrum ända sedan punkvågen på sjuttiotalet var den dåligt ljudisolerad. Till och med i det rum som var minst lyhört, kontoret, så skakade väggarna av illa spelad hårdrock. Jag försökte ta min tillflykt dit så mycket jag kunde, men under månadernas gång brukade jag istället ofta ströva omkring i området tills klockan blev ett på natten, då jag kunde låsa och ta bussen hem.     Efter hand blev jag också betrodd med att sköta de olika studiecirkel-listor som banden skulle fylla i för att hålla reda på sina studietimmar. På så sätt fick musikhuset bidrag för sin verksamhet. Naturligtvis var det bara ett oändligt fuskande och myglande, men det betalade även på vissa omvägar mitt eget futtiga bidrag för att gå där och trampa, så jag fann det inte speciellt svårt att vara oärlig. Eftersom den person som egentligen var ansvarig för musikhuset - en överårig, före detta alkoholiserad gitarrist som hette Jörgen - allt som oftast var omöjlig att nå, så fick jag också lära mig att svara i telefon och ta hand om nya band som ville ha replokaler. Efter en tid kom det en annan praktikant också, en rödhårig bortkommen pojke som helst pratade om dataspel och technomusik. Jag tror att han var homo, men jag vet inte säkert, och jag såg till att inte luska i saken för mycket.     Jag vet inte vad det är med att vara ung och spela tafflig rock, men det är väldigt populärt. Replokalerna var nästan alltid uthyrda trots att stället var smutsigt och nerkört. Inget av banden kom visserligen någon vart, de blev varken bättre eller sämre av att repa, men musikhuset var nästan alltid fullbelagt. En dag den hösten kom Jörgen - dagen till ära hade han kammat sig och satt på sig en ren tröja - och berättade att ABV hade dragit igång en satsning på lokala "tjejband", och att det faktiskt hade kommit en del ansökningar från unga "tjejer" som ville prova på att spela i band. Som allt annat var projektet dåligt planerat, och när jag sade att det inte fanns några replokaler lediga - hade han inte tittat efter i listorna? - så muttrade han bara nåt åt mig och sade till mig att tänka ut något. Redan samma kväll skulle ett "tjejband" och deras handledare från ABV:s huvudkontor komma och flytta in lite instrument och ett trumset, så att "tjejerna" skulle kunna komma igång.     "Jaha." sade jag, och kunde inte låta bli att tänka att det skulle bli trevligt med lite omväxling från alla långhåriga grisar i urtvättade svarta T-shirts som levde för sina trumset eller elgitarrer eller vad det nu var som fick deras päls att stå.     "Vi kan ju röja ut i lagret längst in i korridoren, på andra sidan toaletterna." sade Jörgen. "Det var visst också en replokal en gång i tiden. Lokal nummer 17." "    Men fan." sade jag. "Vet du hur dammigt och jävligt det är därinne? Och hur mycket gammalt skit som ligger där?"     Jörgen flinade och sade att vi hade tre timmar på oss. Jag slöade och lät honom och den lille rödhårige göra det mesta av arbetet. De bar ut ett par decenniers gammal bråte, men jag hittade en liten rolig xylofon som jag lade beslag på. Vi hann precis torka av de lortiga väggarna och damma av en gammal soffa som stod i ett hörn och var för stor och tung att bära ut innan "tjejbandet" kom. Jag vill minnas att jag var lite nervös, för jag hade inte så mycket erfarenhet av kvinnor då. Nu för tiden har jag lyckats bli av med det mesta av min blyghet, men jag vet inte om jag har blivit mer till min fördel för den sakens skull. De visade sig vara i min egen ålder och riktigt söta, men det kanske berodde på att jag i flera veckors tid inte träffat annat än finniga gitarrister. Två av dem var tvillingar, den ena hette Mirjam, den andra Sofie, och det skulle visa sig att de hade finskt påbrå. De var blonda och långa, medan tjejen som skulle spela bas, Ylva, var kort och mörk och adopterad från Korea eller nåt annat asiatiskt land. Den fjärde av dem hette Sylvia och var inte speciellt märkvärdig. Hon envisades med att hon skulle spela trummor, vilket gjorde mig något avogt inställd till henne, för trummisar har alltid gett mig kalla kårar. Men hon hade i alla fall en tatuering på överarmen som inte var alltför anskrämlig, och schyssta rattar. Sofie, den ena tvillingen, hade med sig ett eget elpiano, medan Mirjam skulle spela på en lånad gitarr och sjunga. Jörgen, som aldrig annars gick in i en replokal om han inte var absolut tvungen, sprang naturligtvis runt och skulle hjälpa till med att stämma gitarrer och trummor och ställa in ljud. Han såg ut som en idiot. Själv fick jag snart nog av allt och gick ut på kontoret igen och läste en populärvetenskaplig bok om ebola, medan den rödhårige lille typen satt på en annan stol och försökte få fart på ett gammalt TV-spel han hittat bland bråten.          Veckorna gick som de går när man har tråkigt. Tisdagar och torsdagar var lite roligare, eftersom "tjejbandet" kom för att repa då. Men efter att jag hade gjort bort mig några gånger inför dem, misstagit tvillingarna för varandra upprepade gånger och fått en stöt av en mikrofon med glappkontakt, insåg jag att det inte var någon större mening med att försöka ragga på någon av dem utan lät saker och ting ha sin gilla gång. De ville repa även utan att deras handledare var med, så jag släppte in dem lite när som. De var fruktansvärt usla på att spela, och de verkade egentligen inte ens tycka att det var speciellt roligt, så jag undrade vad de gjorde där.         En sen kväll, när det för en gångs skull var ganska tomt i huset, kom de ut till mig och frågade om det fanns råttor i väggarna. De verkade lite skärrade.     "Det gör det säkert." sade jag. "Vad då då?"     "Vi hörde hur det prasslade bakom soffan." sade Ylva, som var den lite mer talföra av dem. "Mellan två låtar. Jag trodde det var nåt rassel i en högtalare bara, men det var inget."     "Ja, inte vet jag." sade jag och spanade in Sylvias bröst, för hon repade i en tajt liten T-shirt. Sedan återgick jag till boken jag höll på att läsa.     "Kan du inte kolla på det?" frågade Ylva.     "Kan jag väl. Imorrn."     De hämtade sina jackor och drog. Jag gick och snokade i deras replokal efter att de hade gått, men jag kunde inte se till några råttor. Däremot satte jag mig en stund vid elpianot, men jag spelade som vanligt inget vidare och ljudanläggningen lät kasst. Några dagar senare kom de och frågade om det hade varit någon annan och repat i deras lokal, för trumpinnarna var borta och det saknades några kablar.     "Nä." sade jag, för det hade det inte varit.     "Jaha." sade Ylva. "Har du några grejer vi kan få låna då?"     "Kolla i lådan." Jag pekade mot en papplåda med lite blandade strängar och utrustning som banden kunde handla grejer ur. "Ta det ni behöver bara, men slarva inte bort nåt mer."     "Men vi har inte slarvat bort nåt." sade en av tvillingarna. "Det måste ha varit någon i vår lokal."     "Jaja." sade jag. "Jag skall kolla upp det."     De repade någon timme, men drog sedan. Jag kunde höra när de gick nerför trappan att det var något de var skärrade över igen, men jag struntade i det. Antagligen var det bara någon tjejgrej. Den kvällen var det ganska lugnt i huset, så jag såg fram emot att kanske kunna stänga lite tidigare och gå hem. Vid halv elva var det tyst, och jag väntade ytterligare någon kvart för att se om det skulle komma någon senkommen musiker. På den tiden, innan de renoverade huset och satte in elektriska lås, höll ABV bara öppet mellan två på eftermiddagen och ett på kvällen, och banden själva hade inga nycklar till ytterdörren. Så någon stackars jävel var alltid tvungen att vara där och öppna och låsa. Ingen verkade dyka upp, så jag plockade ihop mina saker, knackade på replokalsdörrarna, släckte i korridorerna och gick. När jag stod vid ytterdörren och skulle slå igen den tyckte jag ändå att jag hörde svaga cymbalslag. Det lät som om någon däruppe spelade ett svängigt, soft beat på ridecymbal och hi-hat. Det tycktes mig, och det kändes nästan overkligt, som om någon även lät en visp smeka en virveltrumma, jazzigt och lent.     "Men vad fan." muttrade jag och gick in igen. "Var det nån jävel kvar ändå."     Men när jag kom upp till replokalskorridorerna var det tyst och stilla som i graven igen. Kanske hade jag bara dragit på mig en susande tinnitus, belägrad på mitt lilla kontor av hundra härjande hårdrockare. Jag stod kvar ett tag och lyssnade. Någonstans ifrån tyckte jag mig skönja den bortdöende klangen av en vidrörd cymbal. Sedan blev det helt tyst igen. Jag tände igen och gick runt och kollade i alla replokaler, men det var tomt. Längst in i korridoren, vid tjejernas replokal som förut varit ett risigt förråd, reste sig håren på mina armar oförklarligt. Jag låste upp och kikade in. Den var verkligen en muggig skrubb, nr 17. Men den var tom, som alla de andra lokalerna.     "Skit. Nu går jag hem." sade jag halvhögt för mig själv. Inga mera ljud hördes när jag låste musikhuset och gick.     Folk skrattade gott åt tjejerna när det började gå rykten om att de trodde att det spökade i deras replokal, men själv var jag inte så säker. Mirja och Sofie kom till mig en dag och frågade hur jag vågade sitta där på kontoret alldeles ensam på nätterna.     "Ni får väl komma och hålla mig sällskap." sade jag och försökte mig på att vara kvick, men det föll inte i vidare god jord. Men de var ganska söta när de blev lite ilskna och förnärmade. Efter händelsen med jazz-trummandet i natten hade jag inte märkt några konstiga saker. Det mest intressanta som hänt var att dödsmetallbandet Roadkills of Gomorra hade velat byta replokal med tjejerna när ryktet började gå om att lokalen var hemsökt.     "Höhö, " hade gitarristen Kekke sagt, "värsta hemsökta replokalen, satan hur coolt är inte det."     Själv, eftersom jag tror mer på dumskallar än spöken, tyckte jag inte att det var det minsta coolt. "Tjejbandet", som nu hade hittat på det värdelösa bandnamnet "The Surrealists" åt sig själva hade av någon anledning lyckats komma med på en spelning som ABV anordnade på ett hak som hette Pub Kronan. Antagligen var det någon bidragsgrej som hade med tjejprojektet att göra. Eftersom Sylvia var alldeles sällsynt dålig och otajt på att spela trummor trots att de hade repat ett tag nu, övertalade jag henne att gå till huset på egen hand och öva ibland. Hon trodde säkert att jag försökte stöta på henne, som alla andra hala typer som ville hjälpa dem. I själva verket var jag uppriktigt orolig för att de skulle prestera så uselt att ingen nånsin ville ta i dem ens med tång i framtiden. Hon gick med på det med viss tveksamhet. Oftast tog hon med sig basisten Ylva ändå, och det hade väl varit bra om de hade repat tillsammans, men Ylva stack ändå mest iväg och shoppade.     Jag satt en eftermiddag och halvsov innan de mest högljudda banden dök upp och omöjliggjorde all avkoppling. Längst inifrån korridoren hördes Sylvia traggla med en 6/8-delsrytm som hon aldrig tycktes få någon rätsida på. Ibland tyckte jag nästan synd om henne. Tvillingen som spelade elpiano var i alla fall ganska skarp både till utseendet och på att spela. Jag måste ha slumrat till, för boken jag hade i knät föll i golvet. Då hörde jag plötsligt hur ett lurigt funk-sväng började sippra ut ur lokalen längst bort i korridoren. Jag stelnade till. Det lät lite ryckigt och ostadigt till en början. Virveltrumman var inte riktigt med, och dubbelslagen på bastrumman sackade efter. Men strax började beatet räta upp sig. Sylvia, om det nu var hon, som alltid hade slagit små fisiga fega slag på virveltrumman började plötsligt träffa den alldeles rätt, med sidan av stocken mot kanten och med ett sjujävla sväng. Återigen reste sig håren på mina armar. Jag hade inte hört någon annan komma in i huset. Beatet övergick i en snabb reaggeinspirerad variant med tung accent på trean, hetsigt, med en överlagrad tvåtakt som fick mig att tänka på ska-musik. Det gick några sekunder, sedan började beatet slita sig åt alla håll och efter en tafatt rullning dog trumljuden bort. Jag ställde mig upp inne på kontoret och lyssnade. Snart började någon spela därinne igen. Det lät som Sylvia nu, men ändå inte. Hon spelade nästan lika taffligt som vanligt, men med större säkerhet, mera skjuts.     Jag stod och lurpassade på henne i korridoren när hon skulle gå.     "Jaha, får du privatlektioner eller?" sade jag.     Hon såg förvirrat på mig, som om hon inte visste riktigt visste vad hon skulle svara. Sedan flinade hon:     "Jag måste vara jävligt trött. Jag satt i soffan och sov nästan hela eftermiddagen. Jag bara slocknade när jag hade spelat ett tag. Är alldeles vimsig nu."     "Jaså du." sade jag. Hon gick. Mikka Persson, basisten i punkbandet Blod, Svett och Dårar kom och frågade mig om jag hade sett till Jörgen på länge, för han hade lovat att köpa Mikkas elbas. Jag kom av mig och glömde bort Sylvias trumspel. Innan jag gick hem den kvällen stod jag länge utanför The Surrealists replokal och lyssnade i den mörka natten. Men jag hörde bara höstregnet som föll hårt på plåttaket långt ovanför mig.     "Äh, skit i helvete." svor jag för mig själv och gick till sista nattbussen.     Det går väl inte att påstå att The Surrealists debutspelning på Pub Kronan blev någon större succé, men de gjorde inte heller bort sig lika kapitalt som vissa hade oroat sig för. Eller hoppats på, vad vet jag. De spelade tre låtar och kom bara av sig helt en gång. Kanske hade de blivit mer populära om de hade haft tajtare kläder, men nu tog de sig i alla fall igenom det utan att bli helt utskämda. Handledaren från ABV gick omkring och gottade sig, som om det var hans förtjänst att de blivit någorlunda habila på att spela. Men jag var lite misstänksam. Han hade inte varit i musikhuset ofta. Och jag kunde inte låta bli att studera en del småsaker som berörde mig, kanske till och med skrämde mig. Instrumenten, som de hade tagit från deras egen replokal längst in i korridoren, var perfekt stämda redan när de tog upp dem ur fodralen. Det billiga trumsetet med saggiga gamla trumskinn lät alldeles för bra för att ha stått i en gammal replokal, och inte en jävel i hela huset, inte ens de mest insnöade metaltrummisarna var så duktiga på att stämma trummor. Jag hade hjälpt till att lasta grejerna i ABV:s lilla van när vi skulle till spelningen, och jag kunde svära på att ingen rört dem.     Efter den helgen då The Surrealists spelade på Pub Kronan tog min praktikplats på musikhuset slut, och jag fann mig återigen utkastad i den stora tomheten, som jag tillbringade med att spela våldsamma dataspel eller läsa fåniga invecklade postmodernistiska romaner i badet. Eftersom Jörgen i ett svagt ögonblick hade övertalat mig att ge lektioner i klaviaturspel på huset, så jag blev ändå tvungen att åka dit varannan onsdag. Men jag misskötte mina lektioner ganska ordentligt så det blev bara en kortare provperiod. Däremot var jag där tillräckligt många gånger för att höra upplösningen på historien med The Surrealists replokal. Den rödhårige lille killen, som börjat där senare än vad jag gjorde och därför fortfarande hade tid kvar på sin praktikperiod, var med när det en dag började höras snortajt musikskolefunk ifrån det gamla förrådet längst in i korridoren. Han berättade att tjejerna strax därefter kom utrusande ur replokalen. De skrek och gormade och menade att de plötsligt hört röster och kommit som i trance när de repade. Som om någon annan spelade genom dem. Storögda dödsmetallmusiker hade flugit åt alla håll i korridoren när tjejerna stack. Någon, kanske det var Kekke från Roadkills of Gomorra, hade vågat kika in i replokalen, men den låg öde och tom och instrumenten var slängda på golvet. Tjejerna, smått hysteriska, försökte hämta andan på gatan utanför och lovade sig själva att inte sätta sin fot i replokalen igen.     Nästa kväll hade några av dem ändå kommit tillbaka. Då hade de med sig en kamrat, Carina Nyblom, som jag faktiskt också är flyktigt bekant med. Hon är blond och ganska hispig och hon sjöng i ett band jag också var med i för länge sedan. Redan då var hon såld på kristallhealing och sådant skit, och det har bara blivit värre med åren. De tänkte väl att de skulle genomföra någon slags seans eller andeutdrivning, vad vet jag. Roadkills of Gomorra hade redan börjat baxa in sin utrustning i den lilla lokalen. Jag antar att de, precis som jag, hade försökt sälja sina små själar till djävulen men jag vet inte om de besökt samma dunkla korsvägar som jag väntat vid i långa mörka sommarnätter när ingenting hörs, för efter att basisten tappat en högtalare och krossat foten och sångaren klämt tummen illa i dörren, så beslöt de att vänta med försöken att överta replokalen.     Det finns en bandupptagning från den seans som The Surrealists och amatörhäxan Carina Nyblom höll i det dammiga kyffet bakom toaletterna i ABV:s musikhus. Jag har gjort om den till MP3-format och lagt ut den på nätet, men bara för att jävlas tänker jag inte säga vad den heter eller var den finns. Det var den rödhårige som smugit in en liten kassettfreestyle med mik i ett hörn. Han och jag gjorde senare lite efterforskningar i musikhusets arkiv för att se om det som kommer fram på bandinspelningen kan ha någon verklighetsbakgrund. Fan vet. Jag vet inte om de tände rökelse och levande ljus i replokalen den kvällen, men känner jag Carina Nyblom rätt så var det säkert så. Antagligen hade hon med sina kristaller också. Stenarna fick väl stå på gitarrförstärkarna och kanalisera andekraft. Kanske gjorde hon ett pentagram på golvet efter att ha vikt undan de nötta och ingrodda gamla mattorna. Jag vet inte om de stod upp, tvillingarna Mirjam och Sofie, trummisen Sylvia och Carina Nyblom (Ylva ville inte gå dit, antagligen var hon tveksam inför att störa makterna), eller om de satt i skräddarställning på golvet och höll varandras händer. Jag har alltför lite kunskap om hur sånt där går till. Men jag vet att det hörs på bandinspelningen (bandet kan vara en förfalskning - kanske har jag till och med gjort den själv) hur Carinas röst förändras och blir dunklare, mer nasal, när hon åkallar vad det nu kan vara för ande som gömmer sig i de gamla väggarna och i eluttagens plast.     Söker man igenom musikhusets historia, som den rödhårige och jag gjorde - vi var till och med nere i källaren och rotade bland gamla pärmar och skit - så kan man söka sig långt bak i tiden. Tio, kanske till och med femton eller tjugo år tillbaka i tiden hittar man gamla studiecirkelrapporter och demoinspelningar från märkliga, avlägsna bandkonstellationer med namn som Kattsand, Nasse och bananerna, The Lenins och Paj Kuk. Det finns många kompletta listor och handlingar från den tiden KFUM drev musikhuset under större delen av åttiotalet, men innan dess förlorar sig historien bland obskyra punkföreningar och konstprojekt. Bandnamnet Grande Mal dyker upp på flera ställen oberoende av varandra, en punkgrupp här, ett dödsmetallband där... Till slut hittade vi en kopia av en timrapport, minutiöst ifylld men ändå bleknad som av sol eller regn, mellan ett fotokollage från en spelning med bandet Rövkramp och en rekvisition till Berras Musikaffär på två elgitarrer av märket Junkwood. Timrapporten beskriver lokalbandet Johnson Tributes repschema under hösten 1978 eller 1979. Siffrorna är otydliga, men man anar ändå hur de repar intensivt, kanske inför en inspelning eller under en period av översvallande inspiration, under några månader innan bandets besök på musikhuset plötsligt verkar upphöra i slutet av december. De finns till och med på bild, på ett samlingsfoto taget på gatan utanför huset där någon har skrivit bandnamn med kulspets och dragit pilar till de olika medverkande. Bland uppställda skabbiga punkare med tuppkammar och sönderklippta kläder verkar de bortkomna och vilsna i sina randiga polotröjor och prydliga frisyrer. Läser man vad det står på timrapporten så verkar de ha varit en fusionrocktrio. Man anar vilken paria de, skolade och ambitösa med jazz- och funkinfluenser, måste ha varit bland punkrockarna. Naturligtvis, och håren reste sig på mina armar igen när jag läste detta, var de undanskuffade i den minsta och uslaste replokalen, längs in i korridoren. Nr 17.     "Jag vet inte, " säger mediet Catrin Nyblom med sin nya, lite nästäppta och försynta röst, "hur länge jag har svävat i detta intet av brus och damm och mörker." Man hör på bandet hur någon ur The Surrealists drar efter andan av förskräckelse. Kanske känner hon igen rösten. "Men sedan kom musik till mig igen. Någon öppnade dörren och gav mig ett par trumstockar. Jag märkte en närvaro. Det var en donna hos mig, som försökte lära sig lira trummor. Jag kände henne som en svag darrning i det suddiga kraftfält jag blivit."     "Vem är du?" frågar någon av tvillingarna.     "Jag vet inte... jag minns bara dim-ackord och fem-mot-fyra-takter, avlägsna i tiden som ljudet av måsar i fjärran. Jag minns... hur någon lämnar mig... " säger rösten och blir otydlig och vek.     "Vad hände? Varför hjälpte du mig att spela trummor?" säger Sylvia.     "Jag kunde inte uthärda det taffliga bankandet som hördes ända in i mitt limbo. Så svårt är det inte att hålla ett tempo eller att hålla trumstockarna rätt."     "Du hjälpte oss allihop, eller hur?" säger en av tvillingarna. "Helt plötsligt kunde jag ackord på gitarren som jag aldrig vetat om."     "Jaa... det finns faktiskt andra melodier och ackordföljder än G-C-D. Jag ville förbarma mig över er. Ni kallade mig tillbaka."     "Men vad hände? Finns du här i replokalen nu? Kom du bara hit för vår skull?"     "Jag är här nu. Jag har aldrig lämnat det här stället. Kanske... ja, kanske mötte jag mitt öde här." Bandinspelningen frasar till och blir tyst en lång stund.     Via Jörgen fick jag och det rödhåriga puckot tag på en kille som jobbade på musikhuset under KFUM-tiden. Han kände själv inte till Johnson Tribute, men hänvisade oss till en gammal studiotekniker på Sveriges Radio. Nu för tiden höll denne studiotekniker till i Göteborg, så vi kunde bara nå honom via telefon. Han var jäktad och otrevlig, men han bekräftade att han en gång i tiden, antagligen var det 1978, hade bokat in en tid med bandet Johnson Tribute för inspelning i den studio där han då arbetade. På Körsbärsvägen 9, i NTC-studion. Det hade varit en klämtid, alldeles efter jul- och nyårshelgen. Men de dök inte upp. Han hade varit förvånad över detta, för de hade varit seriösa och ambitiösa grabbar. Han kom ihåg dem för den sakens skull. Duktiga på att lira, men lite insnöade.         "Punkarna trackade oss." säger rösten genom Carina Nyblom. "Men jag tror inte det var deras fel. De sket i oss. Det var som om vi inte fanns. Bosse och Klas tog nog mer illa upp än jag... ja, jag minns deras namn nu. Mina bandmedlemmar. Bosse hade en ny Fender P-bas och en Ampegförstärkare. Han kunde flera bas-solon av Rush. Klas spelade på en Stratocaster som han hade fått av sin farbror som vart i staterna och spelat med Sonny and the Breakers, vi spelade... äh... hotta jazzstandards i fräsiga versioner. Fusion, proggressivt, Saga, Yes och Kansas, Klas drog ut på solona och vi hade grymt flow, svep, inspiration, vi jammade och jammade, cirkulära versioner, ny-funk, 32-dels underdelning på ridecymbalen, vi plankade solon av..."     "Vänta, vänta!" avbryter någon av tjejerna. "Stopp, det räcker..."     "Nä... jag vet. Det var aldrig någon som ville lyssna på oss." säger den spöklika rösten surt.     Man hör här på bandet hur en ur The Surrealists huttrar till, som om det plötsligt blivit kallare i rummet. När jag frågade studioteknikern från Göteborg om han visste vad det blev av Johnson Tribute och varför de slutade repa på musikhuset så nämnde han att två av dem, gitarristen och basisten flyttade utomlands. De slutade tydligen spela helt och hållet efter det som hände med trummisen.     "Så du spelade trummor?" säger Sylvia på inspelningen. "Och du var väldigt duktig, eller hur?"     "Jaa..." svaret kommer långsamt och osäkert.     "I ett jazzfusionband. Men... du... du dog här säger du. Inte här i huset, väl?" När Göteborgssnubben i telefonen berättade för mig hur trummisen i Johnson Tribute dog så kom jag att tänka på de underliga reporna på replokalsdörrens insida, och jag rös ända in i märgen. Jag hade inte närmare reflekterat över dem, men jag mindes att jag en gång tyckt att de påminde om märken efter naglar, som om... Rösten på bandet blir till ett otydligt mummel.     "Vad sade han, vad sade han?" säger någon av tvillingarna. Med en dödlig kyla upprepar mediet, nu långsammare och tydligare:     "Jo... jag dog i det här rummet. Soffan.... jag tror jag somnade in bakom soffan till slut... ingen... ingen hörde mig skrika. Ingen hörde mig banka. S.O.S på trummorna, timme efter timme. Ingen öppnade. Dagar och nätter. Ingen kom."     "Åh, jösses." säger Sylvia. "Blev du instängd...?"     På samlingsfotot, taget i oktober 1978, är Johnson Tributes trummis skymd bakom en punkares yviga tuppkam. Han syns bara som en skugga i bakgrunden, undanträngd av en ung man med säkerhetsnål i näsan som gör fuck-off åt kameran och grimaserar. Man ser inte hans ansikte, men man ser att han håller i ett par trumpinnar. Inget av hans trumsolon finns bevarat åt eftervärlden, inget av hans plankningar av Neil Peart eller Phil Collins. Jag tror, men jag är inte säker, för bandinspelningen blir mycket otydlig från den här punkten, medlemmarna i The Surrealists vägrar tala om saken och mediet Carina Nyblom hävdar att hon inget minns, att Johnson Tribute repade hårt inför den kommande studioinspelningen. De skulle bekosta den själva och de var mycket spända, för på den tiden var studiotid dyr och sällsynt. Nu för tiden kan vilken klantskalle som helst bygga sig en egen liten studio, men så var det inte i slutet av sjuttiotalet. Enligt studioteknikern i Göteborg så skall gitarristen i Johnson Tribute ha sagt att trummisen ofta ville stanna kvar och öva ännu mer efter att de var klara med repetitionerna. På den tiden stängde musikhuset över julen, och han ville passa på att öva extra mycket medan tid fanns. Gitarristen och basisten sade att de stängde dörren till replokalen bakom sig, och sedan tänkte de inte mer på bandet innan det var dags att gå tillbaka efter jul och finslipa på låtarna. Men trummisen blev kvar i replokal nr 17. Han ville inte gå hem ännu den dagen, utan öva ett tag till. Kanske gick dörren i baklås, eller så låste gitarristen eller basisten utifrån utan att tänka på det. Vredet på insidan av dörren var trasigt. Detaljerna är otydliga. Kanske glömmer han tiden därinne till att börja med, och ingen bryr sig om den mesige fusiontrummisen som sitter i skrubben och övar. Timmarna går och alla andra drar därifrån. Kanske har han tagit en paus och ingen tänker på att han är kvar. Till slut måste han ha packat ihop sina saker och bestämt sig för att gå hem. Han går fram till dörren, men den går inte att öppna.     "Ingen hörde mig skrika." säger han på bandet. Han är ensam, inlåst i sin replokal i ett stort och tomt musikhus. Kanske kom och gick folk där även under julen, men de måste ha missat honom eller helt enkelt struntat i ljuden från nr 17. Det här var långt innan mobiltelefonernas tid. Han använder ljudanläggning och trumset för att försöka sända S.O.S till yttervärlden i hopp om att någon skall höra, men vem fan tänker på sånt? Han var en ensam och ynklig liten trummis utan vänner som saknade honom, och ingen undrade var han höll hus.     Inte förrän flera veckor senare, efter nyår, kommer hans bandmedlemmar tillbaka. Då har han varit död länge och glidit ner bakom soffan, uttorkad och ihjälsvulten. Lukten känns i hela huset, men kanske har han ändå redan börjat mumifieras i den torra och varma replokalsluften, instängd för alltid. Det sista som hörs på bandet är hur tjejerna i The Surrealists med gemensamma ansträngningar baxar undan soffan och där i dammet hittar någonting som de inte riktigt förstår vad det är. Enbart utifrån bandinspelningen kan man inte avgöra föremålets art. Kanske är det resterna efter hans kropp, mirakulöst bevarad genom decennierna. Kanske är det noterna till något alldeles särskilt krångligt låtarrangemang, eller den stämnyckel till trummorna som han alltid skall ha burit i en rem runt halsen. Tjejerna i The Surrealists tiger som muren. Kanske var det bara lite skräp. De lärde sig i alla fall aldrig att spela fusionjazz, och världen skulle ha klarat sig bättre utan min dumma berättelse.

Kommentarer Av torha73 Sunday, January 14, 2007 kl 4:40 PM Den här var kul att läsa, du har som vanligt ett väldigt rikt och fylligt språk med bra flyt. Miljön är bra beskriven, med bullrande hobbyband bakom dörrar i korridor, på pricken, jag har också varit där. Många roliga bandnamn, drog lite extra på munnen åt "Roadkills of Gomorra". Det är liksom så hemskt att det blir helt oskyldigt. Det där rum nr 17 får mig att tänka på "The Green Mile", och skrubben med bråte i änden av själva "milen". /Torbjörn Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här