 |
 |
|
|
|
|
| Den sista himlen över Troja |
|
Av LarsCarlberg :: Saturday, January 06, 2007 :: Läst 300 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Äventyr
|
Form var ett programmeringsspråk, men det var mer än så. Det var också ett slags Glaspärlespel, det var en lek med symboler och föreställningar. Det var en mäktig och märklig spelmotor som skapades i programmerarnas Open Source-värld i början av seklet.
Den sista himlen över Troja
(Jag måste erkänna att jag fick idén till Form, det språk som figurerar i berättelsen, från Greg Egans fantastiska roman Diaspora. Där drivs den märkliga illusion som är människornas liv i framtiden av ett programmeringsspråk han valt att kalla för ’Shaper’ – min fria översättning av den beteckningen fick bli just Form.)
Form var ett programmeringsspråk, men det var mer än så. Det var också ett slags Glaspärlespel, det var en lek med symboler och föreställningar. Det var en mäktig och märklig spelmotor som skapades i programmerarnas Open Source-värld i början av seklet. Det var en vidareutveckling av de 3D-motorer som användes för skapa interaktiva actionäventyr där man själv iklädde sig rollen som våldsam hjälte i våldsamma världar. De första spelmotorerna av denna typ skapades av privata spelföretag, av avlönade programmerare. Men det var inte förrän man började ta inspiration av operativsystemet Linux som utvecklingen tog fart på allvar. Från början var Form bara en enkel uppsättning programmeringsverktyg skrivna i C++, som spreds bland dem som sysslade med att modifiera och skapa inofficiella banor och tillägg till andra, redan existerande spel. Men man insåg snart att dessa grundläggande verktyg hade en potentional som sträckte sig långt längre än vad som tidigare funnits, de var effektiva och snåla med datorkraft, och de hade en inneboende skönhet som talade till programmerarnas sinne för det estetiska. Och vad bättre var, det var Open Source, en term som betydde att det var fri kod, fri att använda och framför allt att utveckla för vem som helst som kände sig manad. Det var gratis och det var en explosion av kreativitet i sin linda. Stora programvaruföretag gjorde försök att köpa upp det och kontrollera det, men det hela hade bara börjat. Efter mer än två decennier av intensiv utveckling var Form någonting som hade gått förbi sitt ursprungliga syfte. Det var inte längre bara en leksak. Det skulle bli grunden till den värld där människor skulle komma att leva och verka i framtiden.
Och människorna valde att se bort från världen omkring dem och istället gå in i en annan verklighet. Ett välkänt uttryck som vi kan använda som myntades för länge sedan är Cyberspace, och även om det långt ifrån förslår för att beskriva det som man skapade med Form, och det som Form skapade, kan det räcka för att vi skall få en aning om vad som menas. Det skedde stegvis när samtiden blev alltmer grå och fruktansvärd och världens städer förvandlades till pyrande ruiner. Istället för att bemöta vad som skedde runt omkring dem, kunde människorna gemensamt vallfärda till äventyr och drömmar lika detaljerade och verkliga som någonsin den omgivande verklighetens, men långt mer rika och fulländade. Till slut behövde man inte alls lämna de världar som målades upp i datorernas processorer. Människan hade återvänt till havet, vi behövde inte längre komma upp till ytan ens för att andas. Vi var fria att dyka djupare, att flyga högre. Till slut låg alla möjliga vägar för våra fötter, ivriga att prövas. Form var verktyget som skapade omvärlden, och Form lyssnade på drömmar och tankar och samtal, det var ett självgenererande språk, en skapelseakt som lärde sig av sina misstag. Människorna – eller det som fanns kvar av människorna nu: sinnen och röster och känslor och drömmar – kunde vandra ut i öknen och ropa till Form, åkalla det, och där på de stora vidderna öppna portar till nya områden.
De flesta valde att dra vidare in i framtiden, in i världar vi inte känner och kanske aldrig kan komma att förstå, platser bortanför vår fattningsförmåga. Men några sökte sig istället tillbaka till andra, urgamla drömmar.
Någon som kallade sig Zeus slog sig ned en kväll under stjärnorna för att berätta för Form om en vacker drottning som rövades bort från sin man av en prins, vilket startade ett stort krig om en stad som hette Troja, när kungen och hans bundsförvanter trummade samman en armé för att hämta den vackra hustrun. Zeus läste upp den gamla berättelsen för Form och andra samlades också omkring honom för att lyssna. De var många, alla de som i sina forna fysiska liv läst berättelsen, sett filmer eller ingått i alla de communities som spelat pjäser eller strategispel inspirerade av berättelsen. De hade ingen brådska, för tillsammans med Form fanns all tid i världen. Under många kvällar lyssnade de och så, en morgon, när Zeus hade kommit till slutet av den bok han läste ur, låg skeppen redan klara vid stranden nedanför dem – skeppen: de ilande, mörkblåstammiga, kurviga och toftade – och akajernas stammar samlades på sina öar för att dra till krig. Långt borta, vid slutet av deras sjöresa, på den Skamandriska slätten, låg Troja redan där, och troerna fann sig blicka ut från sina murar efter bud i fjärran om den annalkande härsmakten. Och tids nog kom de, akajerna, deras bronsrustningar och bronsvapen glänste som när de oändliga skogarna härjas av eld, och spred en glans genom rymden ända till himlen där Zeus tillsammans med Form såg dem slå läger vid skeppen och tåga mot Troja. Den som kallade sig Zeus var mycket kunnig i historia, och han och Form fyllde tillsammans i luckorna i berättelsen. Form sökte i alla gamla databaser och i all litteratur och på slagfältet befann sig de som lyssnat och velat stanna. Där var alla akajernas hjältar, atriderna och myrmidonerna, någon fann sig vara Achilles, snabbfotad och gudalik, son till den långslöjade och lockomsvallade Thetis, där var Agamemnon och Nestor och i Troja fanns Hektor och Priamos och i sin kammare den sköna Helena, där var Gudarna som hjältarna trodde sig höra när de tänkte för sig själva – Apollon och Ares och den guldtronade Hera som sökte spela sitt spel med alla de andra. Åter andra fann sig vara namnlösa soldater i de olika arméerna, personer som tidigare varit okända men som nu fick liv i Form för att spela upp berättelsen som den kanske alltid varit menad att berättas.
Och man spelade historien till dess slut, alla de många långa åren av belägring och krig, timme för timme, alla blinda gräl och trätor, alla slag och tvekamper och alla fester, all glädje och all sorg, ända fram till Trojas fall så som det omtalats. När slutet var kommet jublade alla deltagarna och tackade och hyllade Form och Zeus, medan hjältarnas kroppar fick ligga döda som tomma skal på slätten i dammet och blodet. Men, sade någon, jag vill också vara Achilles – jag vill vara Hektor, jag vill också vara Agamemnon. Jag vill prova att vara den strålögda Atena. Och skeppen, de ilande och mörkblåstammiga, låg redan vid stranden nedanför dem, redo att föra akajernas här till Troja för att utkämpa det långa kriget. Form hade återkopplat allting och lärt sig hela tiden, nu stod slagen igen och allt var ännu större, vackrare, mer detaljerat, hjältarna var stoltare och Helena och Brisëis skönare, den mångförslagne Odysseus än listigare och vältaligare. Zeus viskade till Form, samtidigt som han följde skeendet nedanför sig på slätten där Peliden Achilles återigen mötte Hektor framför Trojas portar, att så länge det fanns någon kvar här som ville uppleva detta, så skulle Form låta kriget och berättelsen upprepas i all sin prakt, om det så krävdes tio eller tiotusen gånger. Och de kom och de återkom, under olika himlar utspelade sig berättelsen om Den Sköna Helena och Troja flera tusen gånger, i oräkneliga variationer, i olika tider, i olika tempon, precis som den tusentals gånger berättats muntligt innan skrivkonsten och lästs innan Form. Efter en tid tröttnade mannen som kallat sig Zeus, som trots att han älskade berättelsen nu ville bege till andra evigt lysande fält och till de höga himlastäderna av neonljus och drömkristall. Han försvann men de andra fortsatte komma, de som ville vara Achilles för en tid och ödestyngt hetsa gudarna mot sig, de som ville vara vapenbrodern Patroklos och möta Hektor i Achilles ställe för att kanske för en gång skull besegra honom, de som ville vara Andromache och kanske för en gångs skull lyckas övertala hennes make Hektor att inte gå ut och möta Achilles i strid. Vissa gånger var de många, kanske alla i varje sidas armé var en riktig människa som gick ut i kriget för att försvara äran, tusen och åter tusen. Andra gånger var där kanske bara själva hjältarna som var besjälade, och berättelsen blev till ett intimt kammarspel med det stora kriget bara som en fond i bakgrunden.
De kom och gick, men till slut hade de flesta ändå dragit vidare. Det här var långt efter att de som en gång varit människor kallat sig för män eller kvinnor, men den allra sista berättelsen spelades av Den Sköna Helena, där hon vandrade av och an ensam i Trojas stora ödsliga palats och hörde slagen från den Skamandriska slätten som avlägsna ekon, i budbärarnas ord och som tjänarnas skvaller, och som rök och blodsdoft från slagfälten. När alla de långa åren hade gått, när hennes älskare Paris och hjälten Hektor alla hade fallit, kom akajerna för att hämta henne där hon väntade i en hall av vit sten med utsikt över Trojas brinnande torg. Hon avtackade Form med en bugning, innan hon också trädde genom de gyllene portarna och reste vidare ut i det okända.
Och när ingen fanns kvar för att se och känna mörknade den sista himlen långsamt över Troja, dammet och röken lade sig, de kullvälta vagnarnas hjul slutade snurra och de brinnande husen falnade så småningom till aska. Slagfältet och det erövrade Trojas gator var fyllda av övergivna kroppar, livlösa och själlösa. Slutet hade kommit, och saker stelnade och bedarrade så sakteliga när Form började glömma sin tid i Illion och dess resurser behövdes bättre på annat håll. Himlen och jorden tystnade, vågorna på Ikaros hav slutade slå och alla vindar slutade blåsa, så att fanorna från Trojas torn hängde slaka och trötta.
Men ändå – det kanske tog en timme eller tusen år efter att allting stillnat – så började livet ändå återvända till världen. Det fanns ingen där, bara Form i sina allra mest grundläggande och enkla variant; som bjälkarna i husens tak, som seglen söndertrasade i skeppens master. Som sanden och gruset. Som blodet, spillt i gruset, eller stillastående i kropparnas ådror. Men så småningom började deras hjärtan ändå att slå igen, och de reste sig upp, en efter en, kropparna i dammet, på stela ben. De borstade av sina rustningar som en gång blänkt som solen men som nu var matta under den grå himlen. Ännu var de inte hemma, de mindes vagt sina förlorade kuster med vågorna som svallade mot de vita klipporna, och de längtade efter dem. Som i en villrådig dimma äntrade de skeppen, och Troja var en blodig mardröm bakom dem. Även gudarna började röra sig omkring dem igen, som trötta och griniga gamla spöken. De seglade hem. För vissa var det bara några dagars seglats till sjöss, för vissa tog det längre tid. En av dem skulle inte återse sin hemö på många år. Form såg den lille mannen, Odysseus, föga mer än en myra på sitt lilla myrskepp, och mindes att hans historia ännu var kvar att berättas.
© Lars Carlberg – September 2004 |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|