 |
 |
|
|
|
|
| Nu fan får det lov att räcka! |
|
Av greja :: Sunday, January 07, 2007 :: Läst 343 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Rysare, Drama, Deckare
|
– Jag inte tid för denna självömkan, nu tjejen är det dags att koncentrera sig och ordna den bästa hämnd jag någonsin kan komma undan med.
– Nu fan får det lov att räcka!
– Vad är det du säjer?
– Jo, jag sa nu får det verkligen vara nog med dumheter. Du kan inte fråga och fråga mig vad jag tänker när jag säjer åt dig att jag inte tänker tänka på någonting.
Tystnaden lade sig igen och rummet krympte för varje litet steg som sekundvisaren tickade till och tog. Så här hade det varit dem i mellan under en lång tid nu och hon visste inte riktigt hur det hela egentligen börjat. En dag fanns det en barriär, osynligt hindrande och ständigt i vägen. Ständigt närvarande vad de än pratade om.
– Jag vill ha en time out.
Tystnaden kröp åter fram när resten av kraven för detta stillestånd rullades upp likt en matta som varit på kemtvätt. Men denna gång fanns tystnaden i hennes inre likt en smärtsamt dövande smäll av en handflata över kinden. Hon hörde dovt hur hennes liv sakta plockades ner i små, små bitar. Utan att kunna göra något åt hela situationen, satt hon där. Det var bara att leta lugnet långt inne i sinnet och vänta tills skärselden var över. Sedan kom tårarna. De gräts inte av sorg, de gräts av ilska. Ren och nyslipad ilska., en underbar grund för att hitta styrkan att växa sig stor igen och hämnas. Allt rasade där och då i deras hem och mellan dem.
– Än är jag inte stark nog, det vet jag men en dag kommer jag att vara det.
Hon rörde sakta i kaffet som stod framför henne, det var kallt när hon förde koppen mot läppen. Tiden försvann så lätt när tankarna började svepa utan att direkt fastna. Hon hade ännu en gång hört den inspelning och sett det minnesbilder som upprepades i hennes huvud.
– En dag kommer jag att få det som är min rättighet. Det ska inte gå att komma undan ansvar, sedan komma in och spela jultomte, komma med presenter, prata snällt och skratta högfärdigt torrt.
Tankarna virvlade runt, försvann och kom åter. Hon visste så väl att det antagligen skulle ses som konstigt att hon pratade med sig själv. – Vi är alla hjältar och nollor på samma gång som kämpar för något som egentligen är dödfött redan från början.
– Men ärligt talat, vem ska jag annars prata med?
– Jag försökte ju förut men det gick inte, bevisligen.
Hon fnissade till när de inre bilderna på de komiska kommunikationsförsök som tidigare var vardagen. Det liv som stannat upp och strandade henne på caféet. Men för varje litet fniss fanns ett snyft. En tår ringlade sig ner för hennes kind.
– Nu får det lov att räcka, jag orkar inte gråta mer. Egentligen orkar jag inte längre vara så här obalanserat arg utan att göra något åt det. Undrar om jag är arg, egentligen?
– Tänk om jag bara väntat på denna uppgörelse?
Tankarna vände sig nästan i magen på henne, hon slog snabbt bort tanken att hon skulle kunna vara vållande till detta haveri. Hon kunde verkligen inte ha med detta att göra, vem skulle i sina sinnens rätta stämning vilja må så här? Visst en ängel var hon inte och skulle nog inte bli det, inte ens efter hennes död.
– Jag inte tid för denna självömkan, nu tjejen är det dags att koncentrera sig och ordna den bästa hämnd jag någonsin kan komma undan med.
Snabbt kollade hon runt omkring sig på caféet för att se om det mot förmodan satt någon och lyssnade. Det skulle verkligen förstöra den planering hon så sakta börjat att bygga upp i sitt inre, den ultimata hämnden som går att komma undan med. Eftersom hon visste att hon pratade med sig själv nu för tiden så var hon egentligen aldrig riktigt säker på hur många tankar som fått vingar och flaxat ut genom munnen. Den självterapi hon läst i nyligen hade verkligen blivit ett bekymmer när hon var ute bland folk. Men den nyfikenhet som kanske hade väckts, kanske också hade hämmats när de såg att hon hade mobiltelefonens hands-free enhet i örat och kabeln snodd kring hakan och lagd bakom det andra örat.
– Kanske, kanske och ännu ett kanske … Är det något ord jag verkligen avskyr så är det ordet kanske! Det är som att betala med skit efter att ha lovat guld.
Hon kände hur ilskan kom över henne igen och hon visste att om hon skulle ha ork till att slutföra sin plan, var hon tvungen att verkligen spara energi. Kroppen hade sagt ifrån den senaste tiden och den tidigare vältränade kroppen var nu ett tanigt, slitet skal av sin forna form. Träningen som tidigare var allt ifrån att lyfta skrot till alla typer av uthållighetsträning fanns nu bara som lyckliga minnen av vad träningsvärk kan göra gott i själen. Att jobba sig till en bättre fungerade och vacker kropp genom smärta, att kunna rida lyckligt lojt på den endorfin-våg som kom i kölvattnet efter träning. Men smärtorna som nu rev i muskulaturen var värre, de hade en förmåga att trasa sönder alla de tanketrådar som vid tillfället tänktes. Smärtorna tilltog och hon kände hur de som en tänd stubintråd brann, gick i snirkliga svängar i hjärnan och klippte av den senaste tanken hon tänkt. Men till det fanns det piller, som hennes läkare sagt. Hon rotade fram två tabletter ur ryggsäcken och svalde ner dem med det kalla kaffet. Efter det reste hon sig, gick bort till kaffetappen som stack ut ur caféets vägg bredvid brickstället på hjul och fyllde på koppen.
– Kom igen nu, koncentrera dig nu!
Hon funderade över vad som skulle åtgärdas först. Hon hoppades att pengarna skulle räcka att den beräknade tiden skulle räcka till.
– Först skall jag sova i tusen timmar, det borde räcka för att bygga upp tillräckligt för att påbörja den slutgiltiga hämnden.
Efter det fick sömnen komma när det fanns tid att ta den, lovade hon sig själv.
– Sen skall jag köpa gravljus, det är dem som brinner tillräckligt länge. Efter det blir det att improvisera. Vintern kan jag inte påverka, det ligger inte i mina händer.
Hon var inte var nöjd med att planeringen bara omslöt de två första stegen. Målet var klart nu. Den ultimata hämnden som hon kunde komma undan med sen var det bara att leva sitt kvarvarande liv till fullo, följa sina egna drömmar och bygga snölyktan som hon lovat sitt barn och göra varje dag till den underbaraste dagen som överhuvudtaget funnits. Endast då kunde minnet av den andre blekna och sluta att existera.
– Leva för evigt gör ingen. Sa hon skrockande och lämnade caféet. |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|