Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

De oförlåtna Av legia :: Sunday, January 07, 2007 :: Läst 733 ggr :: 2 kommentarer :: :: Genre: Rysare En bisarr historia om människor som har för mycket pengar,och inte längre vet vad dom ska göra av sina lustar o makt. De oförlåtna av Raoul Alexandersson Han var glad över att få uppleva ännu en höst, stegen var långa och kraftfulla. Och det såg ut att bli en vacker dag. Man ska inte ta något för givet när man ska fylla sjuttiofem år tänkte mannen. Marken ägde han och den hade gått i arv många generationer. Dom hade varit noga med att inte avverka för mycket. Det gråa skägget tycktes som ett skydd mot höstkylan. Måste ha gått en mil snart, inte illa pissat för en gamling tänkte han. Löven i alla sina praktfulla färger fick honom att må bra, synd att inte Elsa fick uppleva detta. Med ens så kom sorgen över denne kraftfulle man, han mindes deras promenader och hennes rosiga kinder. Skogen var tätare än den någonsin varit. Denna gång så gick han åt ett annat väderstreck. Kylan var påtagligare nu och värmen i stugan hägrade. Även om det var ensamt. Stugan låg ensligt och behövdes renoveras sedan länge. Men avsaknaden av barn och barnbarn gjorde att han inte brydde sig. Jeepen stod parkerad lite snett vid huset och mannen som gick fram för att hälsa var rakad på huvudet. Skinnrocken var stor, men det behövdes .– Vad trevligt. En hand sträcktes fram och Erik sträckte fram sin, förbryllad över att det var folk hos honom. – Vad kan dom vilja? Samtidigt som Erik tog mannens hand, satte den andre mannen något avlångt föremål mot Eriks panna. Han ramlade över en sten, och hjärnan flöt ut över marken, och löven blev nu röda i stället för gula.– Låt gubben ligga, skrek en röst inifrån huset, vi måste ta hand om dom här kräken.Han tittade på gubben som låg på marken och började vandra upp mot huset, och kände den där underbara känslan igen, känslan över hur lätt det var, alltid lika lätt. Rocken fladdrade i vinden och Ivans rakade huvud tycktes groteskt stort i höstmörkrets skuggor som hade infunnit sig. Han kunde känna ångestens lukter blandat med urin när han kom in i huset. Ivan tyckte om situationen.- Varför tar du sån tid, undrade Viktor på ryska. – Jag njuter av den svenska naturen. Ivans skratt gjorde alltid så att Viktor rös. – Sätt igång och jobba nu Ivan, jag går ut och väntar. Ivan föraktade Viktor pga. hans svagheter, han tålde inte se någon bli styckad, el avrättad. Kvinnan och mannen satt fastbundna i varsin stol. Dom hade blivit misshandlade i drygt 2 dygn, spåren i deras anlete vittnade om totalt nederlag. – Är du beredd att dö? Mannen i stolen hade varit beredd på den frågan, han nickade.- Bra, sa Ivan. Viktor tände en cigarett när motorsågen dånade igång. Deras order var utfördäven om han inte kunde förstå varför dom ville ha huvudena. Ljuden från huset hade tystnat när Ivan kom ut med två kartonger under armarna. Strandvägen som brukade vara starkt trafikerad låg tyst, klockan var 04.30, mannen i fönstret betraktade Djurgårdens siluett som vajade i mörkret.Han bar fortfarande sin svarta mantel men huvan var nerfälld, drinken smakade förträffligt, han njöt av den gångna nattens händelser. När telefonen ringde så reagerade han lugnt och sansat trots att det var tidig morgon.– Det är klart, var vill du ha dom? Han funderade ett par sekunder - Jag återkommer, sa mannen, och la sedan på luren. Viktor som vanligtvis var van att bli åtlydd blev genast upprörd över manens arrogans.- Förbannade överklass dom tror för mycketom sig själva. Ivan tittade rakt fram och sa ingenting. Familjen skulle ha varit glada om dom tagit en annan väg. Söndagsutflykten blev inte vad dom tänkt sig. Kvinnan som fortfarande var chockad blev ompysslad av en ambulansman. Hennes man och barn stod bredvid två polismän och försökte att förklara hur dom hittat mannen. – Är du polis? frågade barnet.– Ja det är jag, svarade han med en besvärad röst.– Tyst nu Helga så polismannen får sköta sitt jobb. Den svarta Saaben körde upp vid ambulansen. – Vad har vi? frågade Berg, en av poliserna.– Tre döda, en ligger där sa han och pekade mot den stora stenen. Två ligger i huset. – Okej, sa Berg. Han gick mot platsen där den äldre mannen låg.– Se till att få iväg dom där, sa Berg och nickade mot familjen. Berg böjde sig ner över liket.– Ett skott sa han för sig själv. Hålet i pannan var inte stort. Berg utgick ifrån att det var en 22 mm kaliber. – Hur länge kan han ha legat här? frågade Berg kriminalteknikern, som hade varit där en stund. - Ja ca: två veckor, det är svårt att säga, speciellt nu när djuren har gjort sitt.- Har du varit inne i huset ännu?– Nej sa berg.Men jag antar att dom inte har bråttom därifrån.– Nej dom är ju trots allt döda, dessutom har dom ju inga ben. Berg reagerade direkt.– Va fan, är det ett styckmord, det sa dom inte på radion när dom ropade på mig!Är du beredd tänkte han? Känslan att behöva verka oberörd inför kollegorna gjorde honom illa till mods. I själva verket skulle han få panikkänslor av synen som väntade honom. Det visste han. Det stod en polis vid dörren till huset, Berg visade sitt leg, tog ett djupt andetag och gick in. Han mötes av en avlång smal hall, på golvet låg ett blodigt skinnförkläde .- Det är väl ingen som har rört något, sa Berg med en ansträngd stämma.- Nej, sa polismannen vid dörren. Berg kunde känna paniken bubbla inom honom. Overklighetskänslorna var i antågande. - Köket, tänkte han, dom är i köket. Han hade fått se det mesta på polisskolan, mestadels på bilder men aldrig vant sig. Kollegorna hade skrattat åtskilliga gånger när han var tvungen att gå ut från föreläsningar som tog upp olika mordvarianter. När Berg kom in i köket sögs han in i ett mörker. Och han fick ett tunnelseende när han betraktade det som varit två människor. Berg vaknade till sans av att han låg på gräsmattan utanför huset. Gunnar Bengtsson klappade Berg hårt på kinden. – Berg, för tusan Berg, hör du mig? Han satte sig upp.- Tjena Bengtsson, har du varit inne i huset? Bengtsson hade varit Bergs ledsagare ända sen han började inom polisen. Han kände till Bergs problem.- Ja, jag har varit där sa han medan han hjälpte Berg på fötterna. – Är du OK? undrade Bengtsson.- Ja nu går vi in och jobbar.- Ja men det är inte någon vacker syn.- Nej det är så sjukt.Dom bägge kollegorna satte på sig tunna kirurghandskar. Berg tittade granskande på Bengtsson.- Tack för hjälpen föresten.– Ingen fara, känner du dig redo?– Svar ja.När dom kom in i köket så infann sig illamåendet hos dom bägge.- Okej, en man, en kvinna, endast bål kvar vid stol. Bengtsson dikterade in i bandspelaren som han alltid hade med sig.- Dom är bundna, armar, ben avlägsnade. Berg försökte att inte spy.- Var är huvudena? Undrade Bengtsson?. Dom ropade in en polis och beordrade honomoch två andra polismän att söka igenom området.- Ta hit hundar också, dundrade Berg.-Vad letar vi efter? undrade den ena polisen?- Två människohuvuden. Berg tittade noga hur polismannen skulle reagera. Ingen reaktion. Polisen vände på klacken och vidarebefordrade orden via polisradion. -Fan tänkte Berg. Det är nog bara jag som reagerar så här starkt inom hela poliskåren.- Berg kommer du?-Ja, jag kommer. - Han heter Erik Larsson, sjuttiofem år gammal, inga anhöriga.- Hm…. har han bott här hela sitt liv? undrade Berg. – Ja, det är hans barndomshem.-Vi måste ta reda på om han kände gärningsmannen.-Ja men i vilken ände börjar vi? undrade Bengtsson.Berg blickade ut över den lilla gården som en gång varit så idyllisk.Var det tillfälligheter som gjorde att den gamle mannen inte fick leva i fred dom sista åren han hade kvar. Eller var han inblandad. Tankarna tycktes inte få något sammanhang.-Jag åker hem och sover ett par timmar, vi syns på patologen.- OK sa Bengtsson. Klockan var nu 23.00 och tröttheten var så påtaglig att Berg bestämde sig för att genast åka hem och samla kraft. Han bodde på Södermalm, Åsögatan närmare bestämt. Lägenheten låg med utsikt över Renstjärnasgatan. Huset var av gammal karaktär, det passade honom. Han var en inbiten ungkarl i sin bästa ålder, 38år. Trots ett mycket fördelaktigt utseende så var Berg försiktig med att inleda ett förhållande. Hantlarna låg och väntade vid sängen, men han var för trött att träna. Träningen var något som aldrig fick försummas tänkte han när han lade sig i sängen. Han var förberedd på att bilderna av det han sett skulle komma tillbaka, men att det skulle vara så intensivt hade han inte räknat med. Med ens så befann han sig på den lilla gården, det var mörkt. Han stirrade på huset. I fönstret kunde han se en man och en kvinna. Dom stirrade med tomma blickar på honom. Nu befann han sig i hallen, han ville inte vara där, men han kunde inte vända och gå ut. Det var som en kraft som tvingade honom att bli kvar. Motorsågsljudet från köket blev allt högre. Han ville ut, måste ut. Ljudet tystnade och som i slow motion kom en blodig man springande mot Berg i den långsmala hallen. Mannen log hela tiden. - Inte så här tänkte han, jag vill inte dö så här. Klockan ringde. - Tack gode gud, tänkte Berg när han vaknade. Telefonen ringde det var Bengtsson, han lät märkbart irreterad .-Dom har skickat kropparna till Linköpingskriminaltekniska labb-OK ,det är bra-Bra?-Ja Sigurd Larsson jobbar där, han är mycket kompetent-Jo, förvisso, men håll med om att han är förbannat knepig att ha att göra med.-Vi får prata mer på stationen ,Bengtsson vi syns där ok?- Norrmalms polis distrikt sträckte sig över hela Stockholms stad med omnejd. -Det finns att göra tänkte berg när han körde ner i garaget till polisstationen. Telefonen ringde när han stod i hissen det var chefen Ebba hult. Ebba hult en mycket sträng men rättvis kärring. Det var hennes profilering av sig själv när hon hade presenterat sig, för gruppen.-Jaha Berg tycker du inte att det är dags för lite information?-Ja visst kan du vänta fem sek bara ,så är jag hos dig.-Jaha på så sätt.-Ja, på så sätt.Berg la på luren och log, han var inte hennes favorit direkt, men det fanns en ömsesidig respekt för varandras kunnande. Hon var förvisso en renodlad byråkrat som aldrig jobbat på gatan. Bengtsson ogillade henne för att hon satt honom på plats en gång. Men å andra sidan så ogillade han dom flesta. Det var bara så. Berg hade aldrig förstått varför Bengtsson tagit sig an honom när han började på krim. Det låg inte i riktigt i Bengtssons natur.-Jaha, det var ett synnerligen brutalt dåd, ledtrådar?-Nja, ett blodigt skinnförkläde, och vi tror att gärningsmannen lämnat kvar det.-Varför i hela friden skulle han göra det?- Ja säg det, vi väntar på ett utlåtande från tekniska i Linköping nu.Berg kände att han försummade Bengtsson som inte var närvarande.- Jaha då jobbar du och Gunnar med fallet, det är bara en tidsfrågainnan tidningarna har detta på löpet.- Ja det torde väl stämma sa berg, som bara ville ut från kärringenskontor.När han kom ut ifrån kontoret så mötes han av en leende Bengtsson ,hur gick det?– Bra! hon kom med påståenden, jag bekräftade.När dom kom in på Bergs kontor så gick faxen igång. Det var från Linköpingsrättsmedicin.Dom läste tillsammans. Läsningen gjorde de bägge illa till mods.– Hördu Berg, om dom nu redan var döende av skadorna som orsakats av misshandeln, varför gå lös med en motorsåg.– Vet ej, det är för många frågor som kvarstår, det var bara offrens blod på skinnförklädet.– Varför behålla huvudena? Berg kände några sekunders missmod.– Men Berggren, du kan väl kolla var man får tag i ett sådant skinnförkläde.-OK, men tänk om det var gubbens då?- Tveksamt, det är inget vanligt förkläde, det går ända ner till fötterna, det står ju här att Erik var en och åttiolång. Det skulle ha släpat i marken på honom.- Ja det är sant, det är väldigt stort, onormalt stort.Bengtsson kände att han hade ett riktigt skitjobb framför sig.- Jag får väl kolla alla som gör skinnförkläden i Stockholm då, fan. Med en förmögenhet på ca: 2 miljarder så kunde han unna sig tavlan tänkte han.Försäljaren kom från Bukowskis handelskammare, och han hade äkthetsbeviset med sig.- Direktör Levander kommer inte att ångra sig.- Jaså, du säger det.Han tog fram sitt checkhäfte och skrev ut en check på niohundratusen kronor.Tavlan, en Zorn, hade länge tilltalat Levander, speciellt nu när han hade en köpare på den. Han visste att han skulle tjäna tvåhundratusen på den, rakt ner i fickan. När mannen från Bukowskis gick, så infann sig tristessen på nytt. Levander gick fram till fönstret och tittade ut. Lägenheten var på ca: 300 m2 och full med allehanda konst och statyer. Han saknade sina vänner, Dom riktiga vännerna. Det ringde på dörren, precis i tid, tänkte Levander. Han gick för att öppna dörren. Ivan och Viktor tittade med slöa ögon in i den stora hallen när den stora ekdörren öppnades.– Kära gossar kom in ,vad trevlig att se er. Kom in, vi går in i salongen och pratar.Levander tittade imponerat på Ivans väldiga ryggtavla när dom gick mot salongen.Ivan som var 2,05 lång och vägde ca:140 kilo kunde känna Levanders blickar i ryggen.Dom satte sig i varsin Chesterfield fåtölj. Ivans djupliggande ögon tittade forskande på omgivningen i rummet. -Nu frågar jag igen, var vill du ha huvudena?Levander kunde känna Viktors irritation över att inte fått ett direkt svar, när han ringt samma dag dådet utförts.- Var har du dom?- I bilen.- Jag kan ta dom nu.Ivan reste sig och gick för att hämta dom två kartongerna.- Hördu Levander, prisbilden har ändrats, - Jaha, hur mycket?- 200.000, och det ska vara kontanter.- Hmm…inga problem min vän.När Ivan kom tillbaka med kartongerna, så log Levander mot honom. Ivan tog upp dom två huvudena, och undrade var han skulle lägga dessa. Levander pekade mot badrummet.Viktor började bli otålig, och ville ha sina pengar. Levander reste sig och gick mot hallen. Där han mötte Ivan, Levander sa ”agera” på ryska. Ivan gick in till Viktor som satt kvar i fåtöljen. När Levander kom tillbaka, så hann han precis se Viktor dra sin sista suck. Ivans strypsnara hade på ett effektivt sätt, fått Viktors kropp att upphöra. Levander, lovordade Ivan för hans skicklighet. Ivan tycktes växa och han njöt av Levanders sätt att prisa honom. Dom satte sig i köket och åt varsin smörgås. Tänk vad dom skulle bli nöjda, förklarade Levander för Ivan. Dom han syftade på var Ivans herrar, det viste han. Utan dom skulle han fortfarande sitta inlåst på Trebista det värsta mentalsjukhus som fans i Ryssland. Han kunde fortfarande minnas när hans celldörr öppnades. Ivan hade inte sett dagens ljus på över sju månader. Han mindes doften av dyrt rakvatten, och orden, ”där är det förbannade djuret”. Levander hade sett det mesta under sina år i Ryssland, men det här tog alla rekord tänkte han. Till och med hans ryska livvakter ryggade tillbaka av stanken och synen som mötte dom. Mentalsjukhusets chef förklarade att Ivan var en produkt av kriget i Tjetjenien, en man så skadad mentalt att det bästa vore att ge honom ett nackskott. Vidare berättade han vad Ivan gjort sig skyldig till. Groznyj huvudstaden i Tjetjenien hade fallit i ryssarnas händer. Och det förekom övergrepp mot civilbefolkningen varje dag. Övergrepp som vanliga människor inte skulle orka med att genomföra. Ivan var en av dom få som genomförde dessa brott, fortsatte chefen för sjukhuset. Problemet var bara att Ivan försvann en tre veckors period. Och samtidigt började det dyka upp lik överallt, barn kvinnor ja gamlingar. Och alla utan huvud, bitmärken ja you name it. Levander hade hört nog och han var mer än nöjd. Levander undrade till sist hur man fick tag i Ivan. Jo, fortsatte han, dom hittade honom i en gammal gruva. Han satt och åt på ett kvinnolår. Levander gav herr Chiltjenko 5000 us dollar, och passade på att tala om att om han på något vis talade om för någon om sin närvaro på sjukhuset, eller avlägsnandet av Ivan, så skulle han dö. För Ivans hand. Ivan som fortfarande satt på knäna i cellen började hånskratta, hans rakade huvud guppade när han skrattade. Levander ansåg att deras affär var avklarad och nickade till livvakterna att agera. Den ena vakten sövde ner Ivan med en bedövningspistol. Bedövningen skulle räcka i 10 timmar sedan skulle det vara dags med en till konstaterade vakten.Levander nickade. Allt var klart. 3 vårdare kom för att bära ut den stora mannen. När dom färdades genom mentalsjukhuset, så började patienterna, eller fångarna, att skrika och väsnas. Efter att vårdarna hade duschat honom, så fick han en kostym och en peruk. Levander kollade så att passet var OK. Hans vänner hade lagt ut mycket pengar på Levanders lilla operation. Många hade mutats på vägen. Och inget fick gå fel, det visste han. Ivans stora kroppshydda baxades in i bilen, en Mercedes 600 skottsäker, pansarplåt. Peruken satt perfekt, och kostymen likaså tänkte Levander. Färden skulle komma att gå till Moskva, där, på flygplatsen sattes Ivan i en rullstol, med ett diplomatpass i knät. Hans armar sattes upp i en ställning. Meningen var att han skulle se totalförlamad ut. Bedövningen verkade fortfarande. När dom var framme vid passkontrollen, så log passkontrollanten igenkännande mot Levander. Ännu en mutkolv, tänkte Levander. Passet var bara en säkerhetsåtgärd, operationen var garderad till fullo. Livvakterna körde Ivan genom tullen. Färden mot Sverige tog fart. Drömmarna kom och gick i Ivans huvud, hans mor tittade på honom och skakade på huvudet, hon såg bekymrad ut. Hon skakade åter på huvudet och till slut lossnade det, och föll ner i Ivans knä.Det stora huset låg någonstans på en ö i Stockholms skärgård, det var från sekelskiftet någon gång. Rummen var många och vackra, väggarna var prydda av konst och mattorna var av högsta kvalité. Kristallamporna var stora och förmodligen importerade från Frankrike. Den stora öppna spisen var imponerande, och samlingen som bestod av 5 st herrar som applåderade. Levander stod i mitten och beskrev hela händelseförloppet, resan från Ryssland, och det var uppskattat.Ivan började vakna, hans händer skakade av bedövningsmedlet som slutat verka,abstinensen gjorde att han kände sig kraftlös. Vakten som hade haft uppsikt över honom, påtalade genast till Levander att han vaknat. Han skyndade sig upp till rummet där Ivan låg, eller rättare satt upp. Vakten kunde känna hur pulsen började slå, han blev torr i munnen av synen av denna väldige man. Han osäkrade bedövningspistolen, i samma stund kom Levander in i rummet. Han sa åt vakten att gå ut ,men vara på sin vakt.Ivan satt på sängkanten och tittade på sidenpyjamasen han hade på sig. Levanderpratade ryska flytande.– Goddag min vän, hur mår du? Ivan tittade upp mot mannen. Han var fortfarande groggy. Ansiktet var hårt och fårat, ögonen var gröna och djupt allvarliga. När han plötsligt reste sig och gick mot Levander. - Var är jag?– Känner du att jag är en vän? Levanders fråga, ställde Ivan. Ivan gick tillbaka till sängen. Levander fortsatte på ryska:- Är jag din vän?- Ja. Ivans röst tycktes svag. Han lade sig ner på nytt för att somna. Levander gav vakten instruktioner. Han gick sedan ner till sina vänner. Dessa stod oroliga och väntade. När han förklarat att det såg ut att bli som dom tänkt sig, såg dom lättade ut. – LET THE GAME BEGIN! Skrek Levander med gäll stämma. De andra instämde med att höja sina glas. När sällskapet begav sig från ön, så satte sig han sig ner och, kunde äntligen låta fantasin skena iväg, ond bråd död var det han tänkte på. Snart skulle han inte behöva fantisera längre. Han var så glad över att ha vänner som delade hans begär. Alla skulle få sin beskärda del, deras lustar skulle mättas tack vare honom. Vakten tittade med spänd blick på Ivan där han låg. Radion brusade till och det var Levander som frågade om allt var OK.– Allt OK, repeterade livvakten. Följande morgon var vacker, vattnet låg lugnt och stilla. Stillheten på ön var påtaglig. Dom inplanterade kronhjortarna betade lugnt och stilla.Levander vaknade av att Ivan satt på en stol framför sängen, och tittade på honom.Han var tvungen att inte visa den oerhörda rädsla som infann sig hos honom.– Käre gosse, är du redan vaken? Vad trevligt.Ivans ögon granskade Levander på ett sätt som gjorde att han bara ville skrika på vakterna. Men han valde att fråga om Ivan behövde något, en kvinna kanske. Ivan reagerade och nickade. – Va fan är vakterna? Tänkte Levander, förbannade amatörer.Plötsligt tog Ivan Levanders hand, han ville visa något. De tre vakterna låg döda i Ivans rum. – Det gör inget min gosse, dom var odugliga ändå, är du hungrig? Kom så går vi till köket.Ivan kunde inte förstå varför han kände sig trygg med den här mannen, känslan var skön.Levander frågade om Ivan kunde gräva ner vakterna på tomten. Ivan nickade. Mackorna och kaffet smakade gott. Levander skulle inte behöva använda sig av pistolen som han hade i fickan i morgonrocken. Han gladdes över detta. Han insåg att Ivan redan på ett tidigt stadium redan fått förtroende för honom. - Kvinna, jag vill ha en kvinna.- Du ska få allt du vill ha min gosse.Dom följande två veckorna levde Ivan som en kung. Han hade tillgång till allt ,kvinnor god mat ,träningsmöjligheter, ja allt. Det var dags att få utlopp för sina lustar, tyckte Levander. Den store mannen följde honom som en hund, han lysande och njöt i stora drag av alla komplimanger som östes över honom. Det var dags att ta kontakt med de övriga i sällskapet. Levander hade fått en strålande ide. Eftersom avsaknaden av livvakter fanns, så måste Levander lösa det problemet. Det finns olika falanger av kriminella element i Stockholm, Hells Angels, jugoslaviska maffian, och den ryskan maffian. Dessa hade i dag ett ömsesidigt samarbete, dom var noga med att inte hamna i konflikt med varandra. Men så fort någon annan aktör försökte att komma in i Stockholm så försvann dom lika fort. Levander skulle komma att lyckas övertala en man vid namn Viktor att bli hans livvakt. Viktor kom från den ryska falangen. Viktor var inte dum, han förstod att om han yppade ett ord av vad som skedde i Levanders närhet, så skulle han försvinna. Överenskommelsen innebar att alla mord som skulle ske, gav Viktor 100.000 kr per mord. Viktor som började få ont i ryggen av alla gropar som grävdes förbannade Ivan. Men betalningen var bra. Vid det här laget låg det fem kvinnor nergrävda på den stora tomten, alla var prostituerade, i olika åldrar. Ett par uteliggare hade gått samma öde till mötes. Det sista dom sett var Ivan leende när han på olika sätt slaktade dom. Levander spelade in allt på högteknologiskt vis, med Viktors hjälp. Det var dags att visa de övriga i Levanders sammanslutning det Ivan åstadkommit. De anlände sent på kvällen till ön. Alla var tysta och sammanbitna. De samlades vid den stora öppna spisen, Levander hälsade dem välkomna. Den stora filmduken var på plats och Viktor hade fått sina instruktioner. Alla utom Levander bar mantel med en svart huva som dolde ansiktena. De tog plats i dom stora antika fåtöljerna.- Låt oss börja med att hylla våran vän. Levanders röst lät högtidlig. Ivan äntrade rummet, alla ställde sig upp och applåderade. Rädslan infann sig hos dom alla, Ivan var en skräckinjagande syn. Han tittade med förakt på dom alla. Sedan gick han. Levander gav klartecken till Viktor att sätta igång. Viktor mumlade nåt obegripligt på ryska, och satte sedan på projektorn som kostat stora pengar. En flicka på ca:20 år sitter på sängkanten. Ivan går fram till henne, hans organ är blottat. Hon vet vad hon ska göra. Det orala förspelet räcker tydligen för Ivan. Han lyfter upp henne i midjan, försiktigt och sakta, nästan kärleksfullt. Hennes ben dinglar ovanför marken, och huvudet är i höjd med hans. Han kysser henne, därefter träffas hon av en skalle som krossar hennes näsben. Medvetslösheten infinner sig snabbt. Det blonda håret rakas av Ivan ler hela tiden. Han öppnar flickans mun och stoppar därefter ner håret i flickans hals. Hon är upphängd i armarna, i en ställning utformad just för detta ändamål.– Titta nu mina herrar, säger Levander med upphetsad stämma. Ivan tar fram en machete, slakten påbörjas. Det stora rummet kokar av männens svett, adrenalin. Viktor står i rummet med nerböjt huvud, han har sett allt, och trots att han själv avverkat människoliv, men bara med kulor, kan han inte köpa det han bevittnat. Dom ångestladdade skriken från flickan hade blivit för mycket för honom. Därför tänkte han att nästa gång måste han ha öronproppar.– NÄSTA! Skrek Levander.Viktor satte på projektorn ytterligare en gång. Dom följande timmarna fylldes med en orgie av slakt. Framåt småtimmarna när föreställningen var slut. Satte de sig till bords för att äta. Viktor som hade blivit tillsagd att avlägsna sig, satt på sitt rum och försökte att smälta det han fått bevittna. I rummet bredvid låg Ivan på sängen med händerna bakom nacken. Han tittade i taket, han undrade vad det var som var så viktigt med allt dödande. Hans rum var fullt av vackra målningar, sängen han låg i var enorm med detaljer ut skurna på sidorna. Hans stora bröstkorg höjdes och han suckade tungt:– Dyra bröder, kvällen har varit givande utgår jag från. Levander höjde sitt glas.– Jag har fått en strålande idé mina bröder. Alla har vi någon som vi avskyr eller hatar, eller hur? De nickade instämmande.– Exempelvis du Berggren, din kompanjon är ju på väg att sälja sina aktier till din värsta ovän och då kommer han ju att få aktiemajoritet. Berggren vred sig oroligt i den stora ekstolen.– Ja det stämmer väldigt bra det du säger. Han har velat åt företaget i tio år nu. Min far skulle vända sig i graven om han visste det.– Hur många har någon som dom skulle vilja att Ivan tog hand om? Upp med en hand mina herrar. Alla i sällskapet räckte upp en hand.– Utmärkt, jag föreslår att vi börjar med att hjälpa Berggren med hans problem, innan hans kompanjon hinner sälja sina aktier. Plötsligt brast von Crantz ut i ett onormalt ojande.– Den förbannade subban, nu ska hon få! Levander tittade på honom.- Skulle du kunna utveckla dig lite mer, von Crantz.– Min fru, hon, hon har varit otrogen. Hon ska bort, krossas, den förbannade kossan. De övriga tittade upphetsat på vad Levander skulle säga. Von Crantz satt och hulkade som ett litet barn. Det blev tyst i den stora salongen. Älghuvudena på väggen tittade stint på sällskapet. Den stora brasan var på väg att slockna när Levander tog till orda.– Ja du von Crantz, alla har vi våra kors att bära. De nickade instämmande.– Troféer är ju något som man på olika sätt kan anskaffa sig. Rätta mig gärna om jag har fel. Levander fortsatte…– Tänk er att kunna gå fram och spotta eran värsta fiende i ansiktet varje dag, dag efter dag. Ingen förstod vart Levander ville komma, förvirringen var stor men de lät honom fortsätta.– Haha det behöver inte ens vara en fiende. Det kan vara någon man hatat länge, en konkurrent, ja vem ni vill. Den enda kvinnan i sällskapet ville ha ordet.- Det låter underbart men orealistiskt, hur, Levander hur.?– I kväll har vi fått reda på att två av våra dyra bröder har problem. Tillåt mig att ta mig an dessa problem, så kommer ni att till nästa möte förstå mig bättre.– Är vi överens? Alla ställde sig upp och höjde glasen. Levanders idé var lysande tyckte han åtminstone själv. Vad han nu behövde var bara von Crantz hustrus huvud och Berggrens kompanjons huvud. Därefter skulle han lägga dessa två i varsin behållare med formalin. På så sätt kunde huvudena alltid hålla sig i ett bra skick och hans vänner skulle kunna ta fram dom och spotta dom i plytet. Genialt, Levander sa inte detta på mötet utan skulle låta det bli en överraskning till nästa möte.– Mina vänner tack för ert förtroende, jag föreslår att vi bryter upp för den här gången. De gick ner till den stora bryggan. Alla hade dom egna vackra båtar att ta sig in till stan med. Von Crantz frågade Levander om det fanns möjlighet att få en kopia på det dom sett tidigare på kvällen. Svaret blev nej. Dom dyrbara båtarna mullrade igång, och färden mot Stockholm tog fart. Levander gick mot huset när Viktor plötsligt dök upp.– Vad gör du här? Levanders röst lät hård och konfunderad. Viktor förklarade att han behövt luft.- Inget konstigt med, det hävdade han.– Dina order var att stanna i ditt rum tills sällskapet åkt! Viktor försökte att ursäkta sig, men blev tillsagd att gå till sitt rum.– Fan, tänkte Levander, nu blir jag tvungen att leta reda på en ny livvakt. Risken var överhängande att Viktor sett sällskapets ansikten när de begav sig från ön. Men först ska han få göra rätt för sig tänkte han när han gick vidare mot det pampiga huset. Följande morgon kallade Levander på Ivan och Viktor. Han förklarade att ett uppdrag skulle verkställas. Det var dags att lämna ön, men bara tillfälligt. Målen skulle dom få reda på när de kom till Stockholm. Viktor såg framför sig hur kontot i Schweiz fylldes med gröna härliga dollar. Sedan skulle han lämna dom här förbannade galningarna. – En sjöman älskar havets våg o hoj o hej Levander sjöng med hög stämma när båten guppade i väg på dom höga höstvågorna. – Jävla galning tänkte Viktor. Ivan satt inne i ruffen och tittade ut. Han kunde se Stockholms siluett komma allt närmre. Båtplatsen låg inte mer än tvåhundra meter från Levanders bostad på Strandvägen. När de gick genom porten så möttes dom av en äldre dam. Hon tittade storögt på Ivans väldiga gestalt. – God dag fru Melin, allt väl?- Jodå men gallan är inte som den ska vara.– Oj, oj då, hoppas att ni blir bra snart. Levander klappade den lilla damen på kinden, och tänkte att en nödslakt vore på sin plats. När de kom till hissen, som i alla gamla hus vanligtvis är väldigt trånga, insåg dom snabbt att Viktor fick ta trapporna. När dom kom in i den pampiga lägenheten, var det dags att gå igenom planen. De fick adresser och foton på deras tilltänkta offer. Viktor skulle köra bilen. Eftersom han kände till Stockholm. De fick även en adress till en nerlagd industri lokal som låg utanför stan. Där skulle Viktor rigga upp video utrustningen. Levander blev plötsligt gravallvarlig, han påtalade att dom skulle plågas så länge det var möjligt, gärna i minst 2 dygn. Ivan lyssnade och han visste precis hur han skulle gå till väga. Levander tog fram en påse. - Det här mina vänner är högklassigt amfetamin. Varje gång dom förlorar medvetandet ska ni ge dom det här. Det gör att dom inte kommer att kunna slockna, vare sig dom vill eller inte. Men det viktigaste av allt är huvudena. Jag vill ha dom intakta. Den stora jeepen stod parkerad utanför huset. Det var en Chevrolet blazer, den största modellen. Fönstren var tonade i svart. Viktor och Ivan satte sig i bilen. Viktor kollade så att allt fans på plats, bedövningspistol, filmstativ, filmkamera. Allt fanns där. Ivan hade med sig portföljen som han fått av Levander. – Använd innehållet väl min gosse. Det var det sista han sa när dom gav sig av.Berggrens kompanjon satt på sitt lyxiga kontor på Sveavägen.Han njöt av tanken att få sälja sin andel i företaget, och samtidig få sätta Berggren på plats. Till skillnad från Berggren så hade han jobbat upp sig här i livet. Berggren hade ärvt allt han hade. Han hade aldrig stått ut med Berggrens arroganta livsstil. Det skulle bli skönt att slippa honom. Känslan att få sälja till en person som Berggren starkt ogillade, gjorde det hela ännu bättre. Klockan var arton prick och han bestämde sig för att åka hem. Den inglasade hissen tog honom ända ner till garaget. Han hade inte sett Berggren på hela dagen tänkte han, ingen större förlust å andra sidan. När han kom ner i garaget så gick han mot sin bil, en Mercedes Benz. Pilen träffade honom i halsen och det sista han såg var Ivan som tog emot honom när han föll. Han kastades in i jeepen och fru Crantz fick sällskap, men det var hon inte medveten om. Även hon var nedsövd. Viktor tittade på kartan och färden mot den nerlagda industri lokalen började. - Bra jobbat Ivan!Ivan tittade på Viktor men sa ingenting. – Förbannade idiot, och det där ska vara en landsman tänkte Viktor. När dom kom fram till lokalen som låg ca:3 mil utanför stan förstod dom varför Levander valt denna plats. Det hade varit en liten fabrik av något slag. Det låg avsides och det närmaste huset låg ett par kilometer bort. Viktor öppnade det stora hänglåset och körde sedan in bilen i lokalen. Det låg trasiga stolar, papper och annat skräp överallt. Dom lyfte ur direktör Larsson och fru von Crantz, och satte dom på varsin stol. Ivan band fast dom och tejpade för munnen på dom. Ivan riggade upp filmutrustningen.– Fan, två dygn i den här skit hålan. Viktor var frustrerad över att behöva se på när Ivan skulle tortera sina offer. Bedövningen började släppa hos de bägge och Ivan började le. Han klippte upp Larssons skjorta och likaså fru von Crantz blus. Sedan gick han till portföljen. Viktor som filmade började redan få avsmak, han visste att det skulle bli grisigt. Ivan kom tillbaka med en kirurgsax. Han greppade Larssons ena bröstvårta och klippte av den. Larsson skrek genom den grova tejpen som satt för han mun. Fru Crantz grät och kissade på sig när Ivan sakta drog ut hennes bröst vårta. Hon kunde känna saxens kalla stål. Tortyren fortsatte och dom gånger dom förlorade medvetandet så doppade Ivan fingret i påsen som han hade fått av Levander och körde sedan ner fingret i munnen på sina offer. Vid det här laget hade dom så mycket amfetamin i sig så det var omöjlig för dom att bli medvetslösa. Fingrar bröts, knän krossades. Ivans fantasi tog aldrig slut. Viktor som själv tagit amfetamin bara för att klara av Ivans framfart svettades floder. Ivan log hela tiden. Han var försiktig med att inte förstöra ansiktena på sina offer. Det hade gått 27 timmar när det plötslig kom en sten genom fönstret. Pang, en till, Viktor sprang fram till ett av dom andra fönstren och tittade försiktigt ut. Fyra ungar som stod och kastade sten mot fönstren. Paniken infann sig hos Viktor. Naturligtvis trodde ungarna att det inte gjorde något för att lokalerna skulle rivas.– Ivan vi måste härifrån, snabba dig! Ivan gick till bilen och hämtade motorsågen.– Nej, nej, inte här, in med dom i bilen, vi får göra det någon annanstans. Ivan skar loss dom bägge och hivade in dom i den stora bilen. Fradga bubblade ur deras munnar. Han slog ihop portföljen. Viktor som var i upplösningstillstånd kastade in stativet i bilen tillsammans med kameran. Pang, ytterligare en ruta krossades. – Jag går fram till fönstret och skriker, så får vi se vad som händer. Viktor gick fram till ett av dom trasiga fönstren och skrek - VA FAN GÖR NI VA?De fyra ungarna trodde inte sina öron, det var ju aldrig någon där.– Nu ska ni få stryk! Viktor skrek allt vad han gick för med sin brutna svenska. Det blev fart på ungarna som sprang därifrån så fort dom kunde. Han skyndade sig till bilen och bad Ivan öppna porten. På vägen därifrån så insåg snart Viktor att dom hade ett problem som måste lösas.– Huvudena. Ivan lät irriterad. Dom kom överens om att åka in i skogen och klara av det. Dom körde av mot Ingarö. De två offren låg och flämtade av smärta samtidigt som en av dom hade börjat blöda kraftigt ur ett jack åsamkat av en tång. Dom körde av på en liten skogs väg. Vägen var lång och inga hus syntes på hela tiden. När dom såg den lilla gården så insåg de att det måste bli här. Viktor kollade om någon var hemma. Det var ingen hemma. Dom bar in sina offer, satte dom på varsin stol. Ivan hade hämtat motorsågen. Han tog fram det stora skinnförklädet han fått av Levander. Plötsligt såg Viktor en man komma gåendes mot huset. - Ta hand om honom Ivan.- OK.Mannen som gick mot huset ägde den lilla gården och han hette Erik Larsson. Copyright © Raoul Copyright © Raoul © Raoul Alexandersson

Kommentarer Av Jossi Tuesday, January 16, 2007 kl 9:22 PM Ojsan, den var ju jäkligt bra. Synd bara att den var mer en roman än en novell. Av torha73 Wednesday, January 17, 2007 kl 5:36 PM Makabert, ganska bra konsekevent rå ton där tortyr och mord är anatomiskt sakligt och tekniskt beskrivet, vilket ger väldigt olustig känsla. Som novell betraktad tycker jag att texten möjligen är för omfattande men framförallt osammanhängande. Vad händer med poliserna och utredningen? De försvinnar helt och i stället får vi följa torpedernas livsöden. Och de perversa gubbarna får vi just inte veta någonting om. Vad ska berättelsen ha för fokus? Vem är huvudperson? Är detta stoff till en roman...? /Torbjörn Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här