Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Alltid likadant Av evaholmquist :: Monday, January 08, 2007 :: Läst 411 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Rysare Har du någonsin tänkt att livet alltid är likadant? Det gör huvudpersonen i den här novellen också när hon går på en nyårsfest hon egentligen inte vill gå på. Det är en nyårsafton då "alltid likadant" får en ny skrämmande betydelse... ”Välkommen! Jag kan ta din kappa. Nu dröjer det inte länge innan 2007 anländer med en smäll.” Hon ler när hon ser mig som om jag var hennes länge saknade vän. Ändå kan jag slå vad om att hon inte kommer ihåg mitt namn mer än vad jag kommer ihåg hennes. Det är det forcerade tonfallet som avslöjar henne. Om hon pratar tillräckligt mycket kommer jag inte att hinna avslöja henne. Snart dumpar hon mig i soffan med ett glas Chardonnay i handen bredvid någon annan främling. Jag hatar nyårsafton. Alltid ska man gå på stora fester där man inte känner en människa och låtsas att man har roligt trots att man hellre velat stanna hemma uppkrupen i soffan med en god bok. Jag vill inte vara här. Främlingen bredvid lutar sig fram. ”Den här festen var en katastrof tills jag fick se ditt vackra ansikte.” Jag kräks inombords. Det är aldrig några vettiga karlar på nyårsfester. Alltid är det något kryp som tränger sig på. Med en ursäkt försvinner jag iväg fortfarande med glaset i handen. Rummet är fullt med folk. Det går knappt att ta sig fram. Jag ställer mig att vid fönstret och ser ut över den regnvåta asfalten. Scenen känns bekant. Alla utsikter från alla lägenheter ser likadana ut. Jag får ofta känslan av att ha upplevt exakt samma sak tidigare. Säkerligen har forskare någon bra förklaring till déja vù. Inte för att jag bryr mig. Livet är tillräckligt tråkigt utan att man ska lyssna på en massa forskare som inte har något bättre för sig än att hitta på förklaringar till allt. ”Hej! Nu är det snart dags att skåla. Har du ett glas champagne?” Det här verkar bekant eller är det mannen? ”Har jag inte träffat dig förut?” Han skakar beklagande på huvudet, men han flyttar sig närmare. Toppen, nu tror han att jag är ett säkert kap. Jag känner mig mycket trött. Stimmet tystnar och klockan på TVn slår tolv långsamma slag. Sedan stiger jublet i rummet och ljudet från TVn försvinner. Jag skålar med alla omkring som skriker ”Gott Nytt År!” och ”2007 ska bli fantastiskt!”. Huvudet värker och jag längtar efter lugn och frisk luft. När jag hämtat kappan går jag ut på balkongen. Det har slutat regna. Efter allt stoj därinne känns det bra att stå här i ensamheten. Det här skulle jag ha gjort från början. Jag skulle ha stannat hemma och brutit vanan. Allt är ändå bara förlegade vanor numera. Det känns som om det aldrig händer något nytt. Allt går runt i en cirkel. Samma sak som hände igår händer idag. Jag känner mig som marsvinet som springer runt i sitt hjul och bara kommer tillbaka till samma plats hela tiden. Bryta vanor, det är det jag borde göra. Det känns kallt trots kappan. Snart kan jag nog gå hem. Jag trevar efter handtaget, men det finns bara en slät dörr. De har inget dörrhandtag ut mot balkongen och dörren har glidit igen. Det är fullt med människor bara en glasruta från mig. De är fullt upptagna med att prata och skratta. Ingen ser mig. Det har de i och för sig inte gjort på hela kvällen. Det här var en värre fest än någonsin tidigare. Till slut får jag krångla mig ner för brandstegen som turligt nog hänger alldeles bredvid balkongen. Klänning och högklackade skor är inget lämpligt att klättra på stålstegar med, men ner kommer jag. Där står jag. Huttrar i min nya klänning och kikar upp mot fönstren där festen fortfarande håller på för fullt. Fester ser alltid mycket trevligare ut utifrån än inifrån. Frågan är vad jag ska göra nu. Smita känns fegt. Ändå är det vad jag allra helst vill göra. Gå hem och krypa ner i sängen och försöka glömma livet som bara upprepar sig. Jag bestämmer mig till slut för att trots allt gå upp igen och säga hej då och försöka undvika att avslöja att jag inte minns hennes namn. Porten är öppen. Någon har varit förutseende nog att se till att den inte låser sig. Jag ringer på. Ingen verkar höra. En gång till trycker jag in ringklockan och låter den ljuda ända tills jag hör hur låset skramlar. Dörren far upp och jag blinkar i det plötsliga ljuset. ”Välkommen! Jag kan ta din kappa. Nu dröjer det inte länge innan 2007 anländer med en smäll.”

Kommentarer Av Backman Friday, January 26, 2007 kl 3:41 PM Haha...den här gillar jag skarpt!! Jag såg aldrig vad som komma skulle, utan var beredd att redan från början ge den en klar fyra - bara för språket om inte annat. Slutet var pricken över i: et. Precis en sådan där skruv som jag själv gillar att skriva. Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här