”Du är vacker, lika vacker som en svan” Sade han leende, men sedan spändes minen, ”men en svan med en varg inuti”, jag hade fått höra detta i flera veckor, han kanske hade rätt,

mina desperata försök att säga att jag inte alls menar att vara så förblindad och flörta med andra, men det funkar inte så, men jag vet att jag gick för långt med att ligga med tre andra, jaja, hade jag sagt när han fått reda på det, då viste jag att det var fel svar.

Han hade gett mig en iskall blick, en mördande blick som trängde igenom mitt skinn, jag ville bara då vilja springa iväg och gömma mig. Han var riktigt otäck när han fick den blicken i ögonen, jag kände mig genast kramp färdig och ville bara gripa tag i något för att hålla i mig.

Men inget eller ingen var där, jag kände tårarna välla upp, han fick inte slå mig, det gör fortfarande ont, han såg på mig, innan han närmade sig, ”Men min älskade svan, sträck på dig, jag älskar dig ju så, men kan du inte förstå, ack min vackra duva, jag älskar dig mer än vad du någonsin kommer att kunna älska någon” de där sista orden ‘jag älskar dig mer än vad du någonsin kommer att kunna älska någon’ fick mig att hata honom, Så mycket, vadå, var jag sämre värd, en honom, skulle inte jag kunna älska någon. Han tog mig verkligen som en slampa, en riktigt stor hora, men ändå ville han att jag skulle sträcka på mig, vara stolt men när jag var det, flög det så många blickar över mig och min kropp, jag kände det men jag lade mest till visslingarna, jag tyckte att det var trevligt, men min käre pojkvän tyckte inte det, han avskydde det, avskydde det så mycket, ha n beskrev det som om han spydde hela tiden, eller att han inte fick luft. Vad allt berodde på var ju att han var svartsjuk riktigt svartsjuk, det var som om jag hade gjort honom farlig, för några månader flög han på en främmande kille och slog honom tills polisen kom. Jag älskar honom inte längre, det värsta är att jag blev förälskad, i en snygg, kanske till och med snäll, han verkade det, men det gjorde ju Julian också, han visade ju sig bara vara en idiot, som älskade mig så mycket att han skulle kunna döda mig. Han gjorde hela mitt liv svart, jag fick inte umgås med de jag ville knappt med tjejkompisarna heller, han sade något om snacka skit och lesbisk.

Jag kände hur hatet välde upp från strupen på mig, men jag måste bita ihop, annars slår han mig igen. Jag har inte lust att bli frågad och ljuga.

Men om jag bara fick Julian att bli kär, förälskad i någon annan, så jag kunde få min drömprins och slippa driva omkring i mardrömmen.

Om någon ändå kunde rädda mig, jag fick knappt vara hemma, hos min familj, även fast det var så, älskade mamma Julian, hon tyckte att vi passade så bra ihop, som en svartsvan och en vitsvan. Visst han var vacker, det kan man absolut inte klaga på, han var stilig också, rörde sig mjukt vackert, till och med när han blev arg, då var han som en katt, och jag var då den lilla hjälplösa fågelungen i den lilla buren.

Han skröt om mig, hela tiden, hur snygg jag var, hur bra jag var i sängen, hur snäll jag var, och massa annat, först var det pinsamt men ändå roligt, nu är det ut tjatat och han hinner knappt börja innan någon blir sur och sen blir det bråk, oftast är det Julian som vinner, han är starkare än vad man tror  när man ser den slanka kroppen.

De ändå få gånger jag tycker om honom, är när vi har slukats in i varandra och älskar, då är han fantastisk, och när jag drömmer om honom, för i mina drömmar är han alltid så fantastisk, så underbar, snäll omtänksam.

Men det var så långt ifrån värkligheten som möjligt, i början var han en riktig gentleman, men sedan var han helt annorlunda, en riktig plåga, ett svartsjukt plåster.

Om jag bara hade vetat det då. Men nu var det för sent, jag hatade honom innerligt, han var läskig, jag var riktigt rädd för honom, vågade knappt krama honom längre, inte säga något.

Jag orkade snart inte mera, om detta skulle fortsätta skulle jag nog hellre dö, än att bli slagen gul och blå. Men man fick ju hoppas på det bästa om man säger så…

 

Vintern, den sämsta årstiden på året, eller bästa för min del, tjocka kläder som döljer blåmärken, och bulor, och inga resor. Under halv året hade han blivit allt mer aggressiv, såren tog flera veckor att läka, han slog henne inte i ansiktet, han visste att det skulle synas bättre, så dum var han inte, jag tordes inte heller att bada, eller visa mig i bh och trosor inte äns i linne på idrotten, varje dag i skolan hade jag stora tjocka tröjor och jeans, och för säkerhetens skull, strumpbyxor, han fick mig att känna mig instängd i en mardröm, jag kände det hela tiden eftersom jag aldrig slapp honom, Varje dag i skolan var han med mig, varje dag efterskolan var han med mig, varje helg, varje lov, ingen dag för mig själv.

Han blev bara jobbigare och det blev mera frågor, inte bara från honom, utan från läraren, polare, alla, ingen lät mig vara i fred.

En dag, stod jag inte ut, han hade blivit sjuk, om jag måste erkänna var det jag som förgifta honom, men jag stod inte ut, jag orkade inte med honom, jag gick till skolan, eller jag var på väg, men ångrade mig, nu hade jag ändå chansen att bli av med honom, och alla andra för gått, jag gick mot tåg spåret, när jag väl var där, tittade jag ner på de stora tågen som gick var tionde minut, jag tittade rakt fram, tåget var på väg, perfekt tänkte jag men sade det högt, när det nästan nu var där, tog jag satts, kastade mig rakt ner, på väg ner skrek jag, ”Jag hatar dig Julian Kliviano” och sedan kom tåget. Innan det körde på mig, undrade jag vad Julian skulle tänka, göra och om han grät eller blev arg, jag log.

 

slut.