 |
 |
|
|
|
|
| Skogen |
|
Av Freja :: Friday, January 12, 2007 :: Läst 481 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Äventyr
|
Spindlar är äckliga...
Den var rund, gråbrun och med smala trådliknande långa ben. Jag stod länge och glodde på spindeln som hindrade min väg bland blåbärsris och mossa. Det var inget roligt längre att plocka bär. Regnet strilade sakta ned och fick världen att höras som ett ploppande och klickande, när regndropparna hamnade på blad och tallbarr. Jag vände mig om och lämnade spindeln åt sitt öde. Såg ut över skogen som tätnade i regnets dis, försökte urskilja konturer av stenar och stockar, enbuskar och granar. Jag var vilse. Det enda sällskap jag hade var en spindel och en halvfull gul hink med blåbär.
Jag tänkte över mitt öde medan regnet gjorde kläderna sura och mitt humör ännu surare. Förbannade väder, förbannade skog och förbannade bär. Försiktigt satte jag mig i hinken, struntade i att de översta blåbären blev lätt mosade av min bak. Såg på de gröna slitna gummistövlarna som nu var blåfläckade av bären. Såg hur en myra behagligt och lojt besteg det berg min stöveltå utgjorde för att utan större bekymmer gå vidare in i blåbärsriset. Följde insekten med blicken, hur den smidigt och följsamt tog sig runt barr och kvistar. Den träffade kompisar, hälsade snabbt, och så raskt vidare. Det var fascinerande att sitta och glo ned i skogsmyllan. Där gick en skalbagge och bredvid honom en fluga som fastnade i ett spindelnät. Jag suckade. Precis så kände jag mig, som i ett spindelnät. Var befann jag mig? I en skog med okända träd och okända insekter. Jag sparkade till marken runt mig så mossan flög. En fågel i närheten flög skrämd upp och iväg.
”Far åt helvete!” skrek jag. Det var skönt. ”Far åt helvete!”
Med regn i nacken gick jag mot nordöst, nå i alla fall vad som verkade vara nordöst. Fick för mig att skogsvägen och bilen skulle vara åt det hållet. Tyckte mig känna igen stenar och träd och visst var det storstenen med ristningar från 1700-talet jag nu urskiljde genom regndiset. Med förnyade krafter tog mig stövlarna genom ris och buskar till en öppen plats där mycket riktigt en stor sten stod. Jag var mycket nöjd. Nu var det endast några hundra meter till bilen. Jag vek av mot höger och travade på när plötsligt ena stöveln sjönk ned i ett dyhål. Jag sjönk ända ned till knäet och kände det kalla vattnet tränga in bland tår och hålfot.
”Fan och hans moster”, grymtade jag och hann rädda hinkens innehåll. Med en kraftansträngning hävde jag mig upp och såg till min grymma besvikelse endast en strumpförsedd fot komma upp ur hålet. Strumpan var randig av smuts, mönstrad av tallbarr och löv. Stöveln var kvar där nere. Hukande över gropen körde jag ned min arm och vispade runt i ett försök att få upp stöveln. Jag kände kanten och greppade, höll hårt och drog, och fick upp ett föremål som absolut inte var min stövel. Med förundrad min konstaterade jag att jag höll i ett metallföremål av något slag. Långt och rostig och med ett handtag i ena änden. Ett svärd. Jag lade det åt sidan för att hitta min stövel. Denna gång hade jag tur, stöveln kom upp ur helvetet, vattenfylld inte brinnande, men med skogens alla dofter på sig. Efter en lätt rengöring och torkning satte jag den på mig. Med hinken i ena handen och svärdet i andra gick jag vidare och var ändå ganska nöjd med dagen. En halvfull hink och ett antikt svärd var väl inte dåligt.
Bilen var kvar, tack och lov. Den blänkte i regnet, mörkblå metallic. Men jag stannande till en aning överraskad. Sannerligen om jag inte hade parkerat en aning dumt. Bilen stod ju mitt i skogen. Vägen var inte där. Hur i helvete hade jag lyckats med detta? Jag gick runt bilen och sparkade lätt på fälg och däck. Det var ju träd överallt, hur hade bilen hamnat här? Och vägen, vart var den? Regnet tilltog, jag började frysa. Förvirrad och irriterad placerade jag mig i bilen och satte på motorn. Knäppte på radion men fick bara brus till svar. Kollade moblien men ingen täckning. Nu blev jag gråtfärdig. Åt tre blåbär och tyckte synd om mig själv när en skugga i ögonvrån påkallade min uppmärksamhet. Centrallåset låste kvickt alla dörrar. Jag ville inte bli våldtagen i skogen.
Fram ur regndiset klev en man. Han stannade några meter från bilen och såg med lång blick på fordonet. Mig verkade han inte se där jag satt och tryckte mot bilratten. Länge stod han stilla och liksom bidade sin tid. Ögonen var mörka och ansiktet täcktes av ett tunt skägg. Han såg konstig ut, inte så mycket i utseendet men i kläderna. De var oformliga och fula, grå och smutsiga. Min första tanke var att framför bilen stod en polack som var lika vilsen som jag. Men av hans uppenbarelse kunde man utläsa att vilsenheten varat längre.
Försiktigt vevade jag ned ena bilfönstret.
”Hej där!”
Han ryckte till som om någon slagit honom. Jag tog av motorn.
”Hejsan, är du vilse du med?” Jag öppnade bildörren och sträckte ut min lekamen. Svaga solstrålar banade sin väg genom molnen och lyste upp skogen. ”Själv har jag tappat bort vägen, jag var alldeles säker på att den var här.”
Mannen stod tyst. Han glodde på mig. Efter någon halvminut sådär började det bli obehagligt. Jag bet mig i underläppen.
”Du kan inte svenska va?”
Bakom honom hördes ljud och en hund dök upp. Det såg ut som en jakthund av något slag, svartvit med lång vacker svans. Han skällde, eller rättare sagt ylade mot mig. Ljudet verkade få mannen att vakna till ur sin stirrighet. Han sparkade till hunden som genast slutade yla och gnyende svängde runt sin herre i en undergiven dans, hela tiden med ögonen mot mig. Mannen sade någonting jag inte begrep med mörk stämma. Han upprepade orden och lutade sig framåt. Det tunna skägget guppade på hakan. När han uppfattat att det han sade inte begreps pekade han på någonting bakom mig. Jag vände mig frågande om och såg svärdet jag hittat i dyhålet blänka i solens strålar där det låg i baksätet på bilen. Jag öppnade bildörren och tog fram det.
”Helt otroligt”, sa jag. ”Jag fann det i en nedranns grop som nära nog stal min stövel. Vackert inte sant. Ska nog lämna in det till närmaste museum. Man kan tjäna pengar vet du, mer än på att plocka bär i alla fall.” Jag skrattade åt mitt skämt.
Mannen sade något mer obegripligt och stegade fram till mig, tog resolut svärdet ifrån mig och vände mig ryggen och gick.
”Men hallå där!” ropade jag.
En lätt dimma hade börjat stiga från marken när solens varma strålar mötte regnets kalla jord. Jag sprang klumpigt efter mannen för att ta tillbaka mitt fynd. Men han fanns ingenstans. Inte ens den ylande byrackan var kvar. Surt lommade jag tillbaka till bilen och stötte på grus. Grusväg. Bilen stod på vägen, inga tallar eller granar syntes till vid fälgarna, inga enbuskar kröp upp längs motorhuven och ingen liten tallkotte låg på biltaket.
”Okej, antingen har jag sett ett spöke eller så drömmer jag”, mumlade jag högt för mig själv.
Bilen startade direkt. I radion skrålade Carola ”I evighet”. Jag tog ett blåbär, mosade det mellan fingrarna, såg hur långsamt saften rann längs tummens insida. |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|