Han försökte sträcka på sig, men utrymmet var alldeles för trångt.
- Jag måsta ta mig ut härifrån, funderade han. Men hur?
Han sparkade med sina ben och boxade med armarna, och undrade i sitt stilla sinne om det verkligen skulle hjälpa honom ut.
Elin höll sig om magen med ena handen samtidigt som hon höll telefonluren mot örat med den andra. Nu var det verkligen dags. Så här kraftiga hade värkarna aldrig varit. Det gick fram sex signaler innan Peter äntligen svarade.
- Hej, det är jag, sa Elin. Det är dags nu.
- Jag kommer med det samma, svarade Peter och fortsatte ängsligt: Hinner jag?
- Det gör du säkert. Visst började det ljusna under honom eller var det bara som han inbillade sig? Han låg med huvudet neråt, men kunde inte vrida det för att se bättre. Herregud, vad trångt det var! Han försökte spjärna emot med fötterna för att trycka ut sig mot ljuset. När Peter kom hem en kvart efter telefonsamtalet, hade Elin ställt fram den färdigpackade BB-väskan i hallen. Själv stod hon i det närmaste dubbelvikt hängande över hallbyrån.
- Vattnet har gått, stönade hon och nickade mot en stor pöl på golvet.
Med stöd av Peter tog hon sig ut i bilen. Peter hade på tungan att han skulle hämta något att lägga på sätet för att skydda bilklädseln, men han lät bli. Han lyckades baxa in Elin i framsätet och sprang runt bilen för att själv sätta sig i förarstolen. Med ett vrål statades bilmotorn och de for iväg i på tok för hög hastighet. De tog nästan rondellen utanför sjukhuset på två hjul. Vad i hela friden var det som hände? Han for fram och tillbaka i sitt trånga utrymme. Det här var verkligen inte bekvämt. Huvudet kändes som om det satt fast i ett skruvstäd. Tydde det på att han äntligen var på väg ut mot ljuset? Peter tvärnitade utanför ingången till BB. Snabbt som blixten for han runt bilen för att hjälpa Elin. Nu kom värkarna väldigt tätt. Det var inte många minuter emellan. Väl innanför dörrarna till BB tog en sköterska hand om Elin. Peter skyndade ut för att parkera bilen. Det var definitivt inte bekvämt att ha det så här trångt om huvudet. Det spände rejält runt pannan.
- Nu vill jag ut mot ljuset! Han tog i för kung och fosterland med hela kroppen. Det kändes som någon kraft utanför honom själv hjälpte honom. Oh, nu såg han ljuset. Han kände hur han pressades ut ur sitt trånga utrymme. Peter kom in i rummet lagom för att se sin förstföddes huvud komma ut. Han rusade fram och tog Elins hand. Ögonen var nästan förblindade av tårar när han såg sitt och Elins första barn.
Äntligen! Äntligen slapp han sitt trånga utrymme. Äntligen var han ute i friheten. Men fy sjutton vad ljust det var – han blev alldeles bländad. Han skrek ut sin lycka det högsta han kunde och viftade med armar och ben. Vilken känsla!
SLUT
|