 |
 |
|
|
|
|
| Dimmstund. |
|
Av oskar :: Tuesday, January 16, 2007 :: Läst 410 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Äventyr, Drama, Sagoberättelse, Blandat
|
Gubbarna fanns det inga spår av. Bakom oss hörde vi hur rösterna bullrade och dånade. Framför oss låg dimman. Den hade färdats från fältet där nere och nu smekte den våra fotknölar och trollade bort våra fötter. Vi följde dimmtäcket med våra blickar, från det nära, förbi buskar och ris som såg ut att kämpa för att inte gå under och drunkna, vidare in i skogen. Där slingrade den sig vidare och slöt sig runt runt de tjocka trädstammarna.
Det var som igår. Hälarna skrek av smärta och ur våra munnar kom konstiga pipand ljud var gång vi andades in. Jag kunde se Willhelms nacke framför mig, mellan hans scottskrutiga halsduk och skjortkrage, sakta drunkna i skymningen, och snart var den helt borta. All min kraft gick åt att lyfta på fötterna. Snart var allt svart och allt jag hörde var våra pipande andetag som två klockor i otackt. Vi letade upp en gräsplätt som kändes torr och slog läger. Jag brydde mig inte om att prata mer än nödvändigt med Willhem då han verkade på dåligt humör.
Vi reste en eldstad. Lade stenar i en ring och i mitten grenar och ris. Jag tände med tändstickor medan Willhelm la ut sovsäckarna, mitt emot varandra med eldstaden mellan oss.
Vi satt stilla. Bakom våra ryggar tog ljuset snabbt slut och allt som fanns där var mörker. Vi satt som i ett litet rum. Där himlataket var tomt på stjärnor. Det ända som levde var elden som trött sträckte sina armar mot skyn.
-"Jag drömde så fruktansvärt inatt", bröt Willhelm tystnaden med släpande röst. Hans ansikte låg i dunkelt sken och imellanåt glimmade hans ögon till. Han vände bort ansiktet från elden och stirrade ut i mörkret. Jag lyssnade noga för jag visste att när han satt tyst på det viset så tänkte han, och då han tänkte var det alltid värt att lyssna.
Varken Willhelm eller jag hade någonsin varit några friluftsmänniskor men vi hade båda börjat uppskatta naturens stillhet och tystnad. Jag såg upp till honom oerhört och ibland tänkte jag med rädsla i kroppen var, och framför allt vem jag hade varit om jag inte hade träffat honom. Och vem jag kanske skulle bli om han försvann?
- "Jag minns faktiskt inte så noga vad jag drömde", fortsatte Willhelm i samma likgiltiga röst och med pannan i veck.
- Men jag vet att det var något viktigt. - "Det vet jag, för jag vaknade upp med en sån märklig kännsla i kroppen".
Jag såg att han var kraftigt betagen av det han drömt under natten och försökte förstå vad som kunde vara så svårt för honom att prata om. Det fanns nämligen inte mycket mellan oss som satt så långt inne att vi inte kunde prata om det annars.
- "Jag var säker på att du var död. Jag tror det var det drömmen handlade om, för när jag vaknade så var jag lika säker på att du var död som jag nu är på att du lever och sitter framför mig". Han såg mig inte i ögonen utan stirrade blint in i elden. Det såg ut som om han liksom fick kraft ur elden och om han såg bort skulle han falla ihop i en liten hög och aldrig resa sig.
- "Men som alltid när någon dör så var det inte den döde jag tänkte på", fortsatte hen utan att rubba blicken. "Jag kände mig så ensam när jag vaknade". Sa han med nu grötig röst och han svalde tungt mellan meningarna.
Jag som blivit en aning illa till mods av att höra så mycket om min egen död frågade varför han var tvungen att berätta allt det här just nu.
- "Ja...när annars?" Nu tänkte han igen men lät ögonen stanna, vilandes i elden. Lågornas skuggor slet och rev i hans sammanbitna ansikte. Han skrattade till.
- "Jag vill väll bara säga att du betyder väldigt mycket för mig" sa han och vände upp ansiktet mot mig och log. Jag log tillbaka, oskäker på om han kunde se det genom lågorna, i mörkret på andra sidan. Orden värmde så oerhört mer än elden någonsin kunde.
Jag hade själv haft samma tankar men lät bli att säga något. Vi uppskattade båda sånt som förstods men som inte nödvändigtvis var tvunget att sägas. Istället satt vi tysta och lyssnade till hur elden åt upp det sista av veden.
Eldstaden som hade sprakat så livligt och värmt oss under natten låg nu svart och ur askan steg grå rök. Jag kan inte ha sovit länge alls, tänkte jag. Mitt emot låg Willhem ihopkrupen. Den grå röken slingrade sig över hans ansikte och han såg ut att drömma betydligt trevligare än igår natt. Jag hörde honom andas tungt och stilla.
Jag samlade kraft och satte mig upp. Hela min kropp var stel av köld och jag kände mig inte alls så där levande som jag hade hört att man skulle bli av friluftsliv.
Willhem vaknade sakta. Han sträckte ut sina ben så att en konservburk for omkull och gäspade ljudligt. Så fort vi fått lite mat i oss var vi på väg igen. Vi hade stött på två engelsmän två dagar tidigare. De var som vi på resande fot och berättade om en liten stuga som låg mitt ute i skogen. Stugan fungerade som pub för lokalinvånarna. Vi la genast om vår riktning för att inkludera puben i vår rutt.
Jag kände hur luften blev klarare ju högre vi gick och hur det blev allt svårare att andas.
Vi kunde gå sakta, sida vid sida nu när natten inte lurade runt hörnet. Vi pratade ibland men jag hade svårt att släppa drömmen han berättat om natten innan. Det gjorde mig snart orolig och istället försökte jag att njuta så mycket jag kunde av de snötäckta topparna i fjärran och det gröna gräset vid mina fötter. För snart skulle de bli värre. Mycket kallare ju närmare baren vi kom enligt engelsmännen och jag kunde redan se hur skymningen var på väg igen. Men vi var inte lika trötta som kvällen innan och lät oss inte stoppas av mörkret, kanske var det den friska luften som börjat verka, sa vi till varandra.
Fast beslutna att nå puben den kvällen fortsatte vi gå långt in i natten. Det blev brantare och jag var tvungen att böja mitt huvud långt bak för att se den stjärnklara himlen. Väl uppe slogs vi av en vind som for genom en liten skogsdunge och träffade oss i ansiktena. Vi fick böja ned huvudena och kisa med ögonen för att kunna se. En skogsdunnge vid vid en brant backe, och i skogsdungen ett svagt ljussken, precis som engelsmännen hade sagt.
Vi begav oss orädda genom den mörka skogen med fantasier om vad för underbart skulle vänta oss vid slutet. Inte en ända gång vände vi oss om, inte förräns vi kommit fram. Vi ställde oss tätt vid väggen och lyssnade. Vi hörde dova, bullriga mansröster och emellanåt ljusa tjut. Vi hade hittat rätt. Vi samlade oss en stund innan Willhem fattade mässingshandtaget på den tunga trädörren och drog. Rösterna vi hade hört dovt blev genast höga och klara och vi gick båda över tröskeln. Vi väntade oss att de skulle tystna och stirra på oss främmande fåglar med de hade inte kunnat bry sig mindre om vem som kom in. Säkert hade de blivit vana av att ha turister komma förbi. Jag tyckte nästan att det var synd, jag hade gärna sätt deras ansikten. Granska dem och få kontakt. Hade mina kunskapaer i språket inte vart så bristfälliga så hade jag säkert försökt få kontakt på annat vis. Vi gick upp till bardisken, det ända stället vi kunde göra oss förstådda och beställde två stora karaffer rödvin.
Vi satte oss längts in till höger, vid ett fönster som vette mot baksidan. Där hade vi god sikt över hela rummet, förutom hörnet på andra sidan baren, vid det andra fönstret som oxå vette bakåt. Där såg jag en ensam äldre man sitta när vi kom in. Han var den ända som uppmärksammade att vi kom.
Jag hade fönstert bakom min rygg och till höger bakom Willhems rygg var baren och till hans vänster ett stort runt bord där majoriteten av männen där inne satt. Faktiskt alla förtom tre. Mannen vid fönstret och yterligare två män. De satt vid dörren. Männen vid det stora bordet satt på en bänk som löpte runt hela bordet och var liksom en del av det. Den såg ut att kunna ge vika för de tunga männen som skumpade upp och ned medans de skrattade och skrek ut sina historier.
Det var inte lönt att försöka prata med varandra, vi försökte inte ens hålla skenet uppe och låtsas att vi bryde oss om vad den andra sa. Det var på tok för mycket av intresse att se på och lysstna till här inne. Vi hade haft, och skulle få gott om tid till varandra sen. Den ända funktion vår halvhjärtade konversation fyllde var att få det att se ut som om vi inte brydde oss om dem och deras handlingar.
En av männen vi det stora bordet satte sig ner efter att högljut förtäljt en historia som vad jag kunde förstå av han gestikulationer handlade om en ko som körde traktor. Då han satte sig ner kunde jag se en ung flicka. Hon hade gömts bakom den väldiga mannskroppen då han stått upp. Hon kunde inte vara mer än kanske 15 år och sitta inklämd mellan två stora och skäggiga gubbar. Hon skrattade ljudligt åt hans historia, visade alla tänder och satt i allas knän. De såg alla ut att vara bästa vänner och männen runt bordet turades om att berätta historier för henne och tävlade om den unga flickans uppmärksamhet. Hon hade lockigt blont hår och ett smalt barnsligt ansikte jag aldrig väntat mig se på en pub. Snart var alla de glasen på bordet tomma. Då hoppade den unga flickan upp från sitt håll mellan de stora männen och gick raskt förbi dem så att det lilla hår de hade ställde sig upp i vinddraget som blev. Nu kunde jag för en kort stund se hela hennes kropp och jag hann lägga märke till att hon var barfota. Så fort gubbarnas lockar åter lagt sig på deras huvuden och bardörren gått igen så blev det knäpptyst där inne.
Att försöka överrösta dem hade känts inte bara ondödigt då vi inte hade något att säga varandra, men också omöjligt.
Så vi hade sänkt våra röster så mycket att när gubbarna plötsligt slutade skrika och skräna hördes inte ett pip från vårat hörn. Willhelm, som satt med ryggen mot dem vände snabbt bort ögonen från dem och såg på mig. Det var som om vi inte sätts på dagar.
Mellan oss på bordet stod vinglasen till bredden fulla och orörda. Vi började dricka. Oxå paret vid dörren hade vart tvugna att hitta något nytt att sysselsätta sig med och hade börjat prata med varandra. Säkert om vad det just sätt och hört. Willhelms blick flöt slött över min axel och ut genom fönstret. Den stannade där. Jag vände mig om för att se vad det var som trollband honom. Långt nedanför oss låg ett litet fält, och på fältet ett hav av gräddtjock dimma som stilla sköljde upp mot trädens stammar runt om. Med månljuset som la sig ovanpå kändes det som vi satt i något himmelskt barhörn och såg ner över molntäcket och träden som uråldriga kämpade sig upp till hos i himlen. Varmt, med vin och en så god vän. Skyddade bakom glaset. Precis som vi båda hoppades himmelen skulle vara, om den nu fanns. När det kom till himel, helvete och sånt där stod jag lite mitt emellan. Inte riktigt stark nog att förneka gud och hans värld. Men inte heller dum nog för blind tro. Detta är nog så nära himlen jag kommer, minns jag att jag tänkte.
Bardörren slogs upp och in kom den unga flickan, dansandes över golvet med sina bara fötter och balanserandes över en hand en bricka full med öl. Stället vaknade åter till liv och gubbarna runt bordet blev plödsligt medvetna om hur håret låg och började raffsa och sträka på sig.
Till och med gubbarna vid dörren rätade på sig och försökte se nyktra ut. Och nog kände jag även hur jag själv blev medveten om hur jag satt och såg ut och rättade upp hållningen något.
Allas blickar var fästa på den unga flickan och vad som försigick vid det stora bordet. Vi kunde alla som inte satt där obemärkt stirra och iaktaga dem.
Gubbarna knödde sig nära varandra och en av dem slog med handflatan på en liten glipa som uppenbarade sig på bänken. Flickan skrattade och hoppade ner mellan karlarna.
Visst är det härligt med kvinnor som alltid skrattar när man försöker vara rolig, tänkte jag. Det är sannerligen vägen till en mans hjärta.
Nog för att hon var ung och jag skulle aldrig vänta mig att se en flicka som henne på ett ställe som det här. Ändå, nu då jag sett henne, kunde jag inte föreställa mig henne mer hemma någon annan stanns. Jag inte låta bli att fantisera. Alla mina erfarenheter av kvinnor hade jag fått på det viset. Jag kände ändå att jag hade en större förståelse för kvinnor än män som hade haft hur många som helst. Vi skulle vara vackra ihop, lät jag mina tankar skena iväg. Jag ville inte veta om hennes familj, vart hon kom ifrån eller hur hon bodde. Men en arm runt hennes midja tvingade mig att ställa frågan. Var det hennes man bredvid henne? Var hon alltså gift? Vad vet jag om giftasåldern i det här landet. Jag hoppades att det inte var så.
Mina tankar flög som det ville utan att skrämma mig och min kropp var varm och mjuk. De underhöll mig i mitt rus. Jag var tacksam då det inte längre försigick mycket av intresse vid det stora bordet. Några av männen hade mer eller mindre frivilligt somnat med sina tunga överkroppar utspillda över bordet. Och alla de som fortfarande kämpade mot rus och John Blund, talade nu med milda, bräckliga röster, lutade över flickan som om de alla hade hemligheter att berätta. En av de som låg spilda över bordet lurade med ögon, halvt stängda, halvt öppna som en orm i högt gräs. De lyssnade till allt, som med milda och bräckliga röster sades. Man såg hur varje ord sögs in, hans ögonlock sakta försvann och lämnade den liggandes ögon vida uppspärrade. Så for han upp och slog näven i bordet och pekade på flickan med andra. Han kämpade att hålla uppe sin överkropp medan han skrek åt männen som hade pratat. Hans armarna svängde nu hotfullt i luften, säkert för balansen tänkte jag. Men de andra var inte villiga att bara sitta och lyssna utan började även de att skrika i fallsett och veva med armarna. Och i mitten av allt satt flickan. Hon rörde sig inte. Kanske njöt hon av uppmärksamheten. Men säkert var hon rädd. Nog var hon van vid att vara rädd och säkert hade hon aldrig blivit överraskad av en man. Nog var de alla lika för henne. Jag ryste.
Vi såg från vårt hörn hur de två männen vid dörren sakta reste sig och redan hade jackorna på. De slank ljudlöst ut genom dörren utan att släppa ögonen från männen, nu resta över det stora bordet. Willhelm, som var mycket rädd för konflikter även på sitt eget språk, vände sig snabbt mot mig med uppspärrade ögon. - Nu går vi, sa han med bestämd röst. Vi svepte vinet och följde gubbarnas exempel. Vanligtvis hade jag inte gått. Det var vad jag inbillade mig i alla fall. Men inte kunde jag göra något då jag inte ens kunde språket eller egentligen visste något av vad bråket handlade om. På något vis fick vi på oss jackorna och kämpade mot dörren, och våra kroppar som inte tyckte kunna raka vägen ditt.
Trotts att vi gick precis förbi deras bord med, som sagt, allt annat än lätta steg så förblev vi obemärkta. Willhelm gick målmedvetet först och jag efter med blicken i nacken. Jag kunde inte låta bli att utmana ödet, lyfta blicken och låta den sväva över sällskapet i letan efter flickan. Jag såg henne. Len och trött. Som en stilla sten vid en strandkant, formad av argsinta vågor, formad sakta genom alla år. Ögonen i bordet. Jag hoppades att hon skulle se upp. Möta min korta blick. Men hon satt stilla. Jag vet inte varför jag ville se hennes ögon, kan inte tänka mig att det hade gjort någon skillnad.
Jag vände ner huvudet och smet ut genom dörren som Willhelm höll upp.
Väl ute stannade vi. Gubbarna fanns det inga spår av. Bakom oss hörde vi hur rösterna bullrade och dånade. Framför oss låg dimman. Den hade färdats från fältet där nere och nu smekte den våra fotknölar och trollade bort våra fötter. Vi följde dimmtäcket med våra blickar, från det nära, förbi buskar och ris som såg ut att kämpa för att inte gå under och drunkna, vidare in i skogen. Där slingrade den sig vidare och slöt sig runt runt de tjocka trädstammarna.
Det jag såg, med mina berusade ögon och sättet vi lämnade baren på skapade ett obehag i mig. Jag undrade om Willhelm kände som jag.
Vi började gå. Förbi det nära, de drunknande buskarna och riset, in i den dunkla skogen. Dimmantäcket låg stilla och brydde sig inte alls om de vilda vindarna som härjade där långt upp åvan, i trädtopparna. Den liksom flöt som den ville. Inte heller brydde den sig om våra ostadiga steg som gång på gång rev och slet upp den. Istället samlade den sig fogligt så fort vi gått vidare.
Dånandet och bullret av rösterna kämpade även de för att inte drunkna. Men ju längre vi gick desto mildare blev de. Inte alls skräckinjagande eller otäcka som vi tyckte där vi suttit, ett bord bort. Nu var det mer som skolpojkar och deras lek.
Det var definitivt en längre promenad en den vi tagit för att komma till baren, kunde vi snart konstatera. Hur vi skulle hitta tillbaka hade varit det sista i våra huvuden då vi skyndat mot ljuset i skogen. Där hade det enbart funnits plats åt förväntans fantasier och drömmar.
Nu viste vi om den ensamme mannen vid fönstret. Vi hade sätt vilka som satt runt ett stort, tungt träbord. Vi hade sätt två gubbar sitta vid en dörr. Vi hade sätt månen genom ett fönster. Himlen i all sin skönhet. Vi hade sätt en ung flicka. En ung flicka och hennes fötter. Hennes fötter på grovt plankgolv. Och sedan hennes nakna fötter, just ovan grovt plankgolv.
Men än fanns det plats kvar åt fantasier. Underbara sådana. Mjuka, lena tankar som gav ny charm åt dimman och dess rus. Jag såg på Willhelm och även han såg ut att njuta av denna stund. Kanske gick även han i tankar, mjuka och lena och lät sig yterligare berusas.
Nu var de små pojkarnas röster helt drunknade och allt vi nu hörde var suset från trätopparna där ovan. Kanske borde vi varit rädda. I alla fall borde väl Willhelm visa något tecken på att vara det, tänkte jag. Absoult måste han nu vara djupt försjunken i någon vacker dröm, instämde jag sedan med mig själv. Just som en ny tanke höll på att födas hörde jag en ljust, dovt tjut. Jag sa inget utan fortsatte gå, nu en smula osäker på vad som var riktigt och inte. Nu hörde jag det igen. Willhelm stannade upp och såg på mig. tjuten kom närmare. Nu skenade min fantasi iväg med den vilda vinden, genom trätopparna och förde mig till henne.
Vi somnade på det fuktiga gräset den natten. Men natthimlen som tak, inbäddade i dimman.
Men jag frös inte.
Jag vaknade upp varm. Värmd av en flickas kropp. Dimman hade lättat och jag såg klart hur Willhelm satt längre bort på en sten. Bredvid sig på marken stod hans packning.
Han vände sakta upp sitt ansikte mot mig. Så måste han ha sett på mig, den natten då han trodde jag var död.
|
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|