Det är märkligt, hur värmen här och där hemma skilljer sig så.

Det har inte med fuktigheten, och inte heller med solen att göra. Jag tror det kan ha med lukter att göra. Kanske hur solen träffar de blommorna som nu slokar in i mitt spartanska rum. En söt, ljum förnimmelse. Om något som vart. En ganska behaglig känsla, nära nostalgi, men inte riktigt. Ennu en andledning att inte gå upp. Fönstret fick stå öppet.

Jag borde jag i alla fall gå ut. Innan solen sjunker så lågt att den ser mig på sängen. Det blir så mycket jobbigare då.

Jag är ju redan klädd. Jag har till och med skorna på mig. Så det borde inte vara så svårt.

Jag såg havet mellan husen. Inbillade mig att jag kunde höra vågorna slå över folksorlet. Vad folk där hemma skulle tycka det var konstigt om jag sa att jag inte vart där än.

Min mage värkte. Jag såg inget av värde. Samma gammal skit som förra veckan. Jag skulle stannat i sängen. Dragit för gardinerna och sovit en vecka till. Eller mer ändå. Då skulle sommaren kanske vart helt över när jag vaknade. Eller så skulle nästa tagit vid.

Till några vänner hade jag sagt att jag åkt för värmen. Till J sa jag att det var för att få pengar till oss. Hitta fynd. Jag sa att jag skulle komma tillbaka när jag hittat det.

Värmen är så mycket mer en jag trodde. Så oändligt mycket mer. Och ännu är den inte klar.

Jag gick hem och stannade inne tills solen gått ner. En kalkvit resturang. Jag var trött på att laga själv. Solen må ha gått ner men bet fortfarande min kropp. Kyparn visade mig ett runt bord på utsidan. Så nära havet hade jag inte vart förut. Nu hörde jag det. Det var jag säker på.

Efter jag ätigt färdigt la jag sedvanligt bestiken, sida vid sida på talriken och lade mer än begärt i notboken. Sedan uppåt, hemåt, och där sov jag en vecka, med fönstret öppet och med blommorna hängandes in under gardinen. Under ett tunt lackan drömde jag, Det var precis som det var en febrig natt för länge länge sen.

Precis som då skrek min mage. Precis som då fanns inget av värde att se. Stånden sträkte sig längs vägen, på båda sidorna och bakom dem stod hus.

Säkert stack jag ut där jag kom gåendes, i mitten av vägen. Men de hade vant sig vid mig och jag hade slutat bry mig om dem för länge sen.

Jag såg mig förstrött omkring i hopp om något allderles uppenbart. Istället fann jag vägen. Jag kunde se hur den slingrade neråt, jag fick kisa för att se. Likt en uttorkad huggorm mot havet släpade den sig. Jag tog på mig solglasögonen. Jag hörde mitt namn ropas då och då, men stannade inte, utan fortsatte neråt, mot ormens gap.

Jag hann inte så långt. Bland alla fötter, där min blick drog, en vas. Jag kände igen mönstret. Jag sprang fram. Jag kände igen mig själv, och frågade om jag fick se närmare. Den stod under bordet, så jag kröp ner och satte mig på knä i skuggan. Tog av glasögonen och kisade efter de blå mönstret. Runt de krämvita formerna slingrade sig en blå drake, efter den kom män med svärd. Precis som i boken. Och längst upp, en krans av blommor i samma meddelhavsblå färg.

Jag hörde hur det förhandlades åvan mitt huvud. På bredsidorna om bordet hände en röd och vitrutig duk. Bakom mig låg ormen, sakta på sin väg mot vattnet. I botten på vasen stod priset på en bleknad lapp. Jag skulle kunna ta med den hem, sälja den för oändligt mycket mer och ståndshandlaren skulle även han vara nöjd med sin affär, i sin ovetskap. Här var det! Mitt fynd!

Världen på andra sidan tyget. Solen, folks stressade skuggor och min onda mage. Det rörde mig inte.

Så, ett skrik. På andra långsidan av bordet, bakom duken, tycktes det komma ifrån. Jag lyfte försiktigt på tyget och såg handlarens skor. Han vände sig snabbt om, stod still och sprang sedan iväg.

Nu kunde jag se ett vitflagnande litet hus. På terassen satt en ung pojke. Han hade stubbigt, solblekt hår och skrek sådär hjärtskärnade som bara barn kan. Det rann mörkrött blod längs hans högra ben och det drog med sig smutts ner.

Bakom ett busksnår längre bort kunde jag se tre, fyra pojkar i samma ålder. De satt tysta på huk och såg med stora ögon på hur handlaren satte sig vid pojken. Han la hans huvud mot sitt bröst och strök det sakta med sin stora hand. Jag hade inte lagt märke till honom då jag kommit på vägen. Han var inte alls lik pojken med sitt yviga, korpsvarta hår och buskiga mustarch. Faktiskt ett väldigt säreget utseende. Att jag inte lagt märke till honom förut, tänkte ja.

Pojken grät inte längre utan liksom hickade nu. Jag höll om vasen. Åvanför kunde jag höra hur det klagades över vilken tid det tog. Handlarn kom gåendes. Bakom busken började barnen sakta komma fram. De ålade sig skammsna mot pojken som satt med huvudet mellan benen på terassen.

Jag kröp fram under bordet och väntade in min tur. Köpte vasen, tog på mig solglasögonen och fortsatte ner längs vägen. Om någon där hemma skulle fråga så skulle jag väll i alla fall ha sett havet.