– Jag vet inte riktigt. Men ja, det var nog något sånt. Någon slags kris. Jag hade ju just fyllt 40. 40årskriser, du vet. Det är sånt som händer. Oss tjejer i alla fall.

    Det blev tyst en stund. Tyst, så att man kunde höra väckarklockan på övervåningen, på hans egensnickrade nattygsbord, ticka. Trots att det kändes som att allting omkring dem hade stannat upp så gick tydligen fortfarande tiden. Vindspelet utanför den öppna köksdörren plingade lite när en svag vindpust passerade genom den soliga aprildagen.

    Hon strök bort luggen från pannan och vred händerna lite. Fingrade på silverlänken som hängde runt handleden. Öppnade munnen, men ångrade sig. Stolen knakade lite under henne när hon satte sig rakare. Hon öppnade munnen igen.

– Ja, men du vet. Man gör en massa drastiska ändringar helt plötsligt, och folk tror att man är tokig. Man startar eget eller flyttar till Antarktis för att prova om det går att leva på pimpling eller cyklar till MountBlanc. Något sånt helsjukt. Och när man får lite perspektiv på det ångrar man sig. Då inser man att det visst inte var så kul att leva i en igloo dygnet runt. Och ja… Det är nog det jag har gjort tror jag… Ångrat mig alltså.

    Hon tittade sig omkring i köket. Som om det var första gången hon såg rummet. Och kanske var det det. Såg travarna med kantstött porslin i de öppna köksskåpen och den slarviga högen med årsgamla lantbrukartidningar på en av de rangliga köksstolarna. Den utslitna trasmattan i gredelint och hallonrött. Så vackra färger var för sig, men tillsammans var de förskräckliga insåg hon nu.

    Första gången hon kom in där, för snart ett år sedan, hade hon bara sett vedspisen i hörnet, och fallit pladask. Hon var barnsligt förtjust i gamla vedspisar. Som sotade och där man höll på och pillade och tricksade dagarna i ända för att få det att brinna. Antagligen fick de henne att minnas barndomsjular hos mormor och morfar på landet. Hon hade älskat allt hos dem; tystnaden, fåren, den enorma trädgården som var så mycket roligare än den sandlådsprydda gräsplätten inne i stan. Och vedspisen då, där mormor på julaftonsmorgon stod och lagade julgröt. Hon kunde sitta i timmar framför den och kika in på glöden därinne. Den evigt föränderliga glöden som såg ut att ha liv.

    – Hör du överhuvudtaget på? Ser du mig ens? Hallå?

Hon fräste plötsligt. Skrek nästan. Hennes gälla röst, som förut varit återhållsam och sorgsen, skar som en nyvässad kniv genom tystnaden. Man kunde inte längre höra väckarklockan däruppe. Vindspelet spelade med sin tystnad.

    Hennes ögon hade fått en ilsken glöd när hon nu stirrade på ögonparet mittemot sig. Försökte stirra sig till ett ord till svar. Ville för en gångs skull få höra vad som rörde sig bakom de blågröna, nu tomt stirrande, ögonen. Vilka tankar och känslor som fanns därinne. Hon önskade innerligt att få lite respons på vad hon just avslöjat. Och så öppnade sig den stora munnen. De torra läpparna blottade en gulnande tandrad med brun snusvätska mellan framtänderna. Vedervärdigt, tänkte hon och förstod inte hur hon någonsin kunnat tänka något annat.

– 40årskris säger du… Jaha… och vad innebär det då?

 

Nu piskade det första höstregnet mot smutsiga fönsterrutor. I hallen var skohyllan så gott som tom, förutom ett par träskor och ladugårdsstövlarna. De få kläder som hängde i garderoben däruppe, och som haft sällskap av blommiga sommarkjolar, capribyxor och linnekavajer, var nu lämnade åt sitt öde. På vinden stod stora ytor tomma efter flyttade kartonger och korgen i duschen var tömd på volymschampo och parfymerade duschcremer. Kvar låg bara en sprucken Barnängen hårdtvål i ett hörn av kabinen. På en stol i ett nedsläckt kök satt en orakad man med trasiga jeans och en stor pris snus under den torra överläppen och tog sig ett järn.

    Han hade nyss kommit till insikt om den snabba förändring som skett. Om att han återigen var ensam herre i huset efter ett års sällskap. Efter att i ett års tid varje morgon ha vaknat upp och fått se den vackraste kvinna han någonsin skådat bredvid sig i sängen hade han blivit ensam. Igen. Och han hade aldrig, genom alla ensamma år, känts sig ensammare än just nu. Övergiven och osäker i sitt eget hem.

 

Det senaste året hade varit som en vistelse i paradiset för honom. Som en dans på rosor. Taggfria rosor. Solen hade skinit dygnet runt, även när snöstormarna slagit mot husknutarna och höstvindarna slitit i taket. Himlen hade varit klar och blå och inte minsta stackmoln hade hindrat solstrålarna för någon ynka sekund. Allt hade känts underbart och rosenrött.

    Han mindes det fortfarande i minsta detalj när hon kommit till gården. Han hade stått och reparerat stängslet till sin största fårhage den där sommardagen i början av juni och han planerade att bli klar med det under dagen så han kunde få ut fåren dit dagen därpå. Egentligen var det ingen panik men det var dagens planer som han smidigt under frukosten. Men riktigt så blev det inte.

    Frampå eftermiddagen fick han plötsligt den där känslan av att vara iakttagen. När han någon gång emellanåt kände så var det ofta någon grannunge som inte riktigt vågade sig ända fram, men som, framkom det senare, bara ville fråga om man fick lov att klappa fåren, och därför blev han mäkta förvånad när han nu vände sig om och stod ansikte mot ansikte mot en vilt främmande, men änglavacker, kvinna iklädd röd ärmlös klänning som visade ljusa fräkniga armar. På höger ringfinger satt en smal silverring och tånaglarna var målade i en varm pelargoniefärg. Han mindes också att han ganska fort spanade mot klännings-urringningen och under det tunna tyget skymtat ett par små, men trots allt befintliga, bröst. Efter några dagar hade hon påmint honom om det och trott att han skulle be om ursäkt, eller i alla fall skämmas men han hade bara ryckt på axlarna och sagt ”är man man så är man”.

    De hade stått så i någon liten stund och studerat varandra – han hennes bröst, och hon hans brunbrända, muskulösa och bara överkropp. Tillslut hade han slitit sig från den dolda hemligheten och tittat rakt in i hennes klara blå ögon.

– Hejsan på dejsan, hade han sagt på bred gotländska.

– Hej på dig också, hade hon svarat och fnissat till.           

 

Hur det blev så hade hon flyttat in i hans röda barndomshem. Hon hade fyllt upp köksskåpen med moderna caffelatte-glas och hon hade satt upp ett badrumsskåp som hon fyllde till bredden med brunkrämer och puder. Han hade aldrig för en sekund trott att hon skulle stanna där någon längre stund. Hon, stockholmsbönan, med blomdoftande parfymer och senaste modegarderoben - skulle hon verkligen klara att bo på en simpel bondgård? Men hon stod på sig och en vecka efter deras första möte därute vid fårhagen hade hon återvänt i en hyrbil med en fullastad släpvagn efter sig.

    Hon hade burit in banankartong efter banankartong fulla med böcker, porslin och kläder. Några möbler hade hon inte. Inte för att han hade sagt att ”där får det allt räcka”, utan hon hade själv bestämt det. ”Detta är ditt hus och det är i en viss stil. Det skulle inte funka om jag släpade in alla mina möbler. Det skulle bli stilbrott.” Hon kunde sådant, det hade han fått klart för sig ganska fort. Trender och moderniteter. Själv hade han aldrig varit intresserad av det. När hans mamma dog ifrån gården hade han flyttat in i den som den var, möblerad som den hade varit i alla år med de blommiga köksgardinerna från efterkrigstiden och den vitmålade välsuttna kökssoffan. Han hade inte funderat över det utan flyttat in sina kläder och de fåtal böcker han ägde. Allt annat som funnits i den lilla lägenheten där han bott innan sålde han på auktion.

    Att hon nu gjorde likadant tänkte han inte vidare på, även om han kanske någon gång emellanåt funderade över var hon hade bott innan hon kom till gården. Han mindes att han försökt föra det på tal en fredagskväll när de satt i hammocken och tittade in i den falnande glöden som fanns kvar efter deras grillning. De hade suttit tätt ihop; hon med huvudet mot hans, dagen till ära, skjortbeklädda bröst, han med händerna om hennes liv. De hade pratat om hans barndomssomrar på gården och om hennes barndomssomrar hos hennes älskade morföräldrar. Om hans torftiga eftergymnasiella studier och om hennes vilda studentliv i Lund. Hur han genom hela skolan hade haft svårt att läsa och plugga, något som senare visade sig bero på dyslexi. Hur hennes välutbildade föräldrar hade gnällt på henne när hon festade bort helgerna istället för att plugga. Hur hon hela livet hade blivit jämförd med sin perfekta äldre syster som nu var advokat med en välbetald kirurg som make och tre blonda, intelligenta söner. ”Och så flänger deras andra dotter omkring som en strulig tonåring och gör inte ett seriöst handtag, inte konstigt att de är besvikna”, hade hon sagt med en suck och lutat huvudet mot hans bruna arm. ”Var har du flängt runt någonstans då?” hade han försökt fråga, och kände, redan innan han uttalat sista stavelsen, att det inte varit rätt sak att fråga.

    Hon hade genast krånglat sig ur hans grepp, satt sig rak i ryggen en bit ifrån och tittat på honom för någon sekund. Inte någon arg blick direkt, mer sorgsen. Som om hon blivit ledsen över att den frågan tillslut hade kommit, hade han tänkt efteråt. ”Äsch, inget speciellt direkt. Rest runt bara.” De hade suttit tysta en stund; hon hade, med överdrivet stort intresse, synat en mygga som girigt sög blod från hennes handrygg medan han hade försökt se vad som rörde sig inunder allt rödblont hår. Vad hon egentligen hade gjort under hela sitt liv. ”Var reste du någonstans då?” hade han tillslut vågat fråga. Hon tittade inte upp, men tvekade lite innan hon svarade. ”Äsch, lite varstans. Inget speciellt ställe. Som folk gör du vet. Reser runt.” Hennes blick förlorades i fjärran när hon tittade ut över de enorma vidderna över ängarna och bort mot solnedgången i väst. Förstrött kliade hon sig där myggan just suttit och tagit sig lite nattamat. Så reste hon sig. ”Ska vi gå in? Jag tycker det börjar bli lite kyligt.”

    Det var ungefär det närmaste han kommit hennes livshistoria. Och ganska snart efter denna kväll gav han upp. Som den jordnära bonde han trots allt var så tyckte han att ville hon nu inte prata om det så varför tjata. Var det något viktigt så skulle det säkert komma fram, tids nog.

 

Trots att han nu insett hade hon dolde en liten hemlighet för honom så var det inget som störde honom. Han passade istället på att njuta av den lyckligaste tiden i hans vuxna liv. Njöt av varje morgon då dagens första solstrålar lekte i hennes sovande ansikte. När hon sakta spatserade nerför trappan och mannekängade runt i någon nyköpt sommarklänning och avslutade med att kyssa hans morgonfrusna kropp varm. Skrattade åt henne när hon hade envisats med att cykla in till staden trots att svarta moln låg på lur vid horisonten och kom hem med droppande kläder och håret i blöta ihopklistrade tovor. Men även då var hon den vackraste kvinna han någonsin sett. Och han älskade känslan av att det faktiskt fanns någon som skulle sakna honom om han försvann. Att det fanns någon som tänkte på honom. Att det trots alla svåra år äntligen kommit någon som hade valt att umgås med honom. Som ville umgås och leva med honom, precis som han var i overall, knähöga stövlar och fårstank.

 

När sommaren passerat och fåren var intagna i ladugården kom hösten med vackra färger och regn. Hösten hade alltid varit jobbig för honom. Båda hans föräldrar hade dött i samband med septembers intågande, och det var också i denna period som hans första och enda kärlek hade övergivit honom. Men denna höst lyste solen i huset mitt på ängarna och trädens löv var ovanligt vackra. Han behövde inte längre slötitta ensam på tv och pimpla öl medan regnet slog mot rutorna utan istället kurade de ihop sig framför den öppna spisen, drack rödvin och skrattade. Gårdens två katter, som under vanliga regniga höstkvällar brukade sällskapa fåren, lockades nu in i huset av alla smittande skratt och slog sig till ro på den varma stenhällen framför elden.

    Och de båda tu kändes sig för första gången som medlemmar i någon slags familj. Det var i alla fall vad de tänkte båda två, men ingen tänkte högt. Han som aldrig hade haft någon riktigt lycklig familj njöt av denna stund och hon som aldrig känt sig välkomnad i sin, i hennes tycke fasadfamilj, njöt för en gångs skull av den ombonade känslan av att känna sig behövd och älskad.

    De lagade mustiga grytor, till skillnad från hans nudlar samt djupfrysta köttbullar och hennes tidigare snabbmatsfrossande, tillsammans och njöt av dem till röda fylliga viner. De pratade hela nätterna igenom ibland och båda insöp den helande känslan av varandras sällskap. Han gladdes åt att överhuvudtaget ha sällskap och slippa tillbringa alla långa, mörka, dystra oktoberkvällar i ensamhetens tecken och hon älskade honom för att han var den har var och inte som de där andra idioterna som hon umgåtts med hela sitt liv. De där som var en person på insidan men som bar upp en helt annan fasad, och som hon umgåtts med mest för att sticka utanför ramen och inte passa in i hennes familjs ordnade familjebild. Som om hon levt hela sitt liv i en evighetslång protest som hon inte kunde ge sig i. Som hade blivit en prestigekamp på liv och död. Hon var så glad att hon hade kunnat skratta högt åt att hon äntligen levde precis som hon själv ville.

 

Snön kom och gjorde dagarna ljusa igen. De snötäckta lönnarna fick världen att se ut som en frusen fantasivärld, tyckte hon. ”Som ett paradis klädd i vackraste vinterkappa,” som hon uttryckte sig och fick honom att rysa inombords över att ha träffat en sådan underbar person som kom med sådana tjusiga beskrivningar.

    Hon kunde stå i timmar och titta på betande rådjur och skuttande vinterklädda harar på ängarna medan solen gick ner i en blossande röd horisont, ett intresse som förvånade honom. ”Fryser du inte?” frågade han oroligt och svepte stora filtar om hennes smala axlar i hans stora vinterjacka när hon stod lutad mot en enorm ek och stirrade ut över vidderna. Men han fick aldrig några svar när hon stod där och tittade, så oftast gick han in och värmde te till henne när hon väl kom in med lila läppar och gåshud, men med en lycklig, glittrande blick.

    De firade julen och nyår tillsammans, ett beslut som han motsade sig till en början. Någonstans måste hon väl ha en familj som väntade på henne, tänkte han. Som ville umgås med henne, åtminstone under dessa högtidliga familjehelger. Aldrig hade han väl hört något annat. ”Du då, du har väl också någon släkting. Varför stannar du här då?” hade hon snabbt svarat när han förde sitt resonemang på tal. ”Jo, men jag har ju fåren och allt sådant där… du vet. Jag har inga nära släktingar heller. Men det har du.” ”Jag har inte heller några nära stående släktingar som jag vill umgås med”, sa hon bara. ”Jag vill stanna här med dig, eller vill du inte ha mig här?” Och det kunde han ju inte neka till och så blev det som hon ville.

    De lagade den traditionella julmaten; skinka, köttbullar och sylta. Men bara i begränsade mängder så att de inte skulle behöva äta det fram till påsk, det hade de varit överens om. Och så ris a`la Malta självklart. Det var det bästa han visste som barn, men han hade inte brytt sig om att göra det bara till sig själv de senaste åren. Men nu när de var två såg han sin chans att få äta det. En liten julklapp hade han faktiskt kostat på henne, trots att han egentligen var emot de där galet materialistiska moderna jularna. En silverlänk med tre små berlocker i form av ett får, ett hjärta och en sol. ”Några saker som kanske symboliserar vårt halvår tillsammans”, mumlade han lite generad. Och hon kröp upp i hans famn, där de satt framför brasan, och talade om att den bästa present hon någonsin fått var att få leva med honom.

 

Därför förstod han inte riktigt varför det gick som det gick. Hon verkade så lycklig hela hösten och vintern och det var där vid jul, när han fick höra de orden, som han lovade sig själv att aldrig mer tvivla på sig själv eller på hennes kärlek. Den var äkta. Och hon tyckte om honom som han var, precis som han älskade henne bara för den underbara kvinna hon var. Han kände att det inte var förrän nu som han gav allt han hade i deras relation. Det var inte förrän nu han släppte sina sista spärrar och gav av hela sig till henne. Men hon gjorde väl inte detsamma. Släppte aldrig in honom i sitt innersta. Berättade aldrig om sitt förflutna liv.

    Det nya året inleddes i snabb takt. Han svävade nog på små rosa moln över sitt nya beslut att dela med sig av allt till sin käraste, och märkte aldrig riktigt hur hon började vackla i vinterstormarna. Hur hennes ögon sakta tappade glittret när hon lät blicken vandra över honom. Han märkte inte att hon inte längre kom in med lyckliga ögon efter sina spejanden ut över ängarna, utan med sorg i blicken. Han lade inte märke till att hennes entusiasm blev allt mindre inför deras små kärleksstunder utan han gav allt sitt till henne och var glad för det.          

 

Därför kom den där aprildagen som ett slag i ansiktet.

 

Han mindes inte så mycket av deras samtal den dagen. Eller rättare sagt hennes monolog. Alla tankar hade bara snurrat i huvudet och 40årskris ekade i huvudet ända tills hon kom till slutsatsen. Att hon hade ångrat sig. Då ekade det i huvudet. Högre och högre tills han inte hörde något annat. ”Ångrat mig, ångrat mig, ångrat mig. Hon har ångrat sig!” Han hade tittat på hennes vackra ansikte medan hon flackade med blicken. Synat de smala, bleka armarna och hennes vackra smala fingrar. Den smala silverringen på ringfingret och hans silverlänk kring handleden. Hade bara velat kyssa henne tills hon tystnaden och besvarade hans kyss. Ville att hon skulle göra alla dessa ord osagda. Vrida tillbaka tiden och glömma. Men det var för sent. Ingenting går att göra ogjort. Ingenting kan ta tillbaka redan sagda ord.

    Och så helt plötsligt var det verkligen för sent. Bananlådorna som stått på vinden och samlat damm fylldes plötsligt med caffelatte-glas, ballongkjolar och andra moderniteter. Kvar blev bara hans spruckna glas, kantstötta tallrikar och knakande stolar. Efter en snabb kram åkte hyrd bil och släpkärra iväg och lämnade ett moln av damm kvar som blev det sista tecknet på hennes närvaro i huset. Men snart lade sig det också.

    Apatisk gick han med tunga steg tillbaka in i huset. Stannade i hallen och kikade in i det öde rummet. På bordet stod två höga glas med lite kallnad latte kvar i den ena. Det enda som hon hade lämnat kvar efter sig. Förutom tusentals minnen i en ensam mans huvud och en kvarlämnad sprucken själ som nu gråter och skriker ikapp med tjutande höstvindar.