Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Gestaltning (Den inre kritikern del 2 av 2) Av host :: Tuesday, January 30, 2007 :: Läst 1553 ggr :: 0 kommentarer :: Genre: Berättarskolan Fortsättning på utdraget ur boken "Kom igång och skriv!" av Johanna Wistrand. Här handlar det om gestaltning. Detta avsnitt i Berättarskolan är ett utdrag ur boken "Kom igång och skriv!" av Johanna Wistrand. Klicka ovan för att läsa mer om den. LEKTION 2 Övningarna som du gjorde  lektion 1 handlade om gestaltning. Gestaltning = visa. Ernest Hemingway sa ”Show, don´t tell”. John Gardner sa: ”Det räcker inte med att säga att någon är ond, vi vill se honom skära strupen av barnet”. Vad tror du de menade? Fundera över det en stund. Själv tror jag att Hemingway menade att man ska visa ( t ex som i en scen på film) och inte förklara. Och att Gardner menade att en karaktär/en person i en berättelse gärna får vara tydlig i handlingarna för att det ska komma fram att han/hon är ond. Liksom överdriva för att visa sanningen. Inte vara rädd för det dramatiska. Att se på film är ett bra sätt att lära sig gestaltning. I filmen ”Livet från den ljusa sidan” där Jack Nicholson spelar  en man med renlighetsmani finns ingen berättarröst som säger ”Här är en man som lider av renlighetsmani”. Istället visas en scen där han, efter att ha vidrört en hund, låter ångande varmt vatten komma ur kranen vid handfatet i badrummet, och när han öppnar badrumsskåpet är det alldeles fullt av tvålar. För att tvätta händerna öppnar han tvål efter tvål och slänger varje tvål efter endast en användning. Bingo! Publiken har fattat. Man kan, i princip, göra på samma sätt i text. ”Hon kände sig nervös.” Det är att förklara, till skillnad från att gestalta. Jag förklarar hennes känslor. Men om jag skriver så här: ”Hon tuggade på nageln som redan var halvt nerbiten till roten”. Då gestaltar jag hennes känsla genom en aktiv handling, genom ett verb: hon biter. Jag visar också att hon gör så ofta eftersom nageln redan är så nerbiten. I övningarna har du berättat om en människa genom att beskriva hur personen är klädd, hurdan väska personen har och vad som ligger i dem samt hurdan bil personen har: hur den ser ut utvändigt och inuti. Det är ett sätt att gestalta en människa. Kläderna, väskan och bilen ger läsaren tankar om vad det är för person. Kanske vissa detaljer väcker nyfikenhet, överraskning. Som en smutsig gammal filt i en modern, välstädad bil. Eller om en man har strumpor med hål i men en i övrigt klanderfri, strikt klädsel. Du har också gestaltat en människa genom att beskriva personens frukost och sovrum. Det är också gestaltning. När man gestaltar lämnar man utrymme för läsarens egen fantasi: läsaren får själv dra slutsatser om huvudpersonen som beskrivs, istället för att det ”skrivs på näsan”. Övningen med dokumentportföljen var omvänt en gestaltning som skulle  utmana din fantasi, på liknande sätt som en läsare får egna bilder när man använder sig av gestaltning i en text. Lena Holfve har på sin hemsida beskrivit gestaltning så här: ”Det är lätt att fastna i adjektivsjukan…stor, grov, liten, smal…Gestalta istället! En storvuxen person kan du beskriva genom att han kommer in i en hall och sätter på sig ett par 45:or…då förstår vi själva att mannen ifråga är storvuxen. ( www.kulturpool.se) Stephen King  berättar i sin bok ”Att skriva – en hantverkares memoarer”  om hur han ville gestalta sin romanfigur Annie Wilkes i romanen ”Lida”: ”Vi följer henne genom hennes häftiga humörsvängningar men jag gjorde mitt bästa för att inte skriva ´Den dagen Annie var deprimerad och troligen självmordsbenägen´ eller ´Annie verkade sällsynt glad den dagen´. Måste jag berätta för dig, då har jag förlorat. Kan jag däremot visa dig en tystlåten kvinna med fett hår som tvångsäter kakor och godis, då kan du själv dra slutsatsen att Annie befinner sig i den depressiva fasen i sin manodepressiva  cykel, och då vinner jag.(…) Resultatet? Hon blir ännu  mer skrämmande, för hon är så verklig. ”