Hästen sprang genom hagen, jag såg den sakta in i en kurva och sen snabbare och snabbare igen. Hästen, den underbara fuxen med de långa vackra benen och alla dess muskler.

Det är synd att just denna vackra varelse ska få somna in.

Tora stod vid hagen och såg den vackra hästen komma och försvinna.

Den travade tillsist fram till henne och drog upp sitt huvud högt, sen sträckte den ut mulen och nosade försiktigt på hennes hand, det kittlade.

Tora blev nästan tvungen att dra undan handen, men det gjorde hon inte.

Att denna vackra smäckra varelse skulle få somna in, efter bara tre år på jorden.

Det var det som inte fick hända, en mardröm som skulle bli sann.

Tora drog handen genom dess tunna långa trassliga man.

Hon andades in hästens ande, och andades ut hennes själ till hästen.

Hon klappade den på halsen och smekte den sedan, hon kände musklerna och svetten mot handflatan, hon brydde sig inte. Att stå så här och ta för väl är det värsta som finns.

Hon kände hur tårarna pressade sig upp till ögonen, hon trängde ner dom igen.

Hon skulle inte gråta nu, inte ännu. Det var ändå några timmar kvar tills denna underbara varelse ska få somna in och aldrig vakna mer.

Slut