Oktobermorgnar. När dimman ligger tät över staden. När gatlamporna knappt lyser upp mer än sin egen siluett. Kyliga höstvindar runt husknutarna gör att ingen går utanför dörren före sju, förutom en och annan hundägare som tvingats upp av den trofaste vännens långa blöta tunga utefter kinden långt före gryningens tid.

    Oktobermorgnar. När regnet hänger i luften precis som det gör i fjärilshuset. Enda skillnaden mellan mitt och fjärilarnas liv är att de lever i ständig värme och ovetskap om filosofins stora frågetecken medan jag tvingats upp i boxningsrinken utmanad av livsåskådningsfrågor och oändliga diskussioner med mig själv – medan nordanvinden blåser snålt kring mitt bara huvud. Världen är orättvis. Varför föddes inte jag som påfågelöga?

 

Duschstrålen strilar varm mot min kropp. Tårna, som gnällt något förfärligt när de tvingats uppleva kontrasten mellan varma duntäcken och iskallt stengolv, kan nu slappna av igen. Ögonen kan återigen slutas. Tillslut ger till och med gåshuden på mina blekfeta armar med sig. Det är varmt. Igen. De tusentals håren på underarmarna lägger sig ner. Överraskande nog har även den genanta hårväxten, bestående av ett par svarta strån på varje stortå, lagt sig längs den torra huden. Allt är varmt. Igen.

 

Överblivna, bleka och torra flingor från gamla storpack har nu förvandlats till en kletig röra på min systers Barbieprydda tallrik. Den microvärmda mjölken i hennes kantstötta mugg är inte ens fesljummen längre. Smörgåsen har torkat. Osten är svettig. Snart kommer hon instapplande, sömndrucken, och klagar på allting. En överarbetad sömn-problems-mamma kommer att resa sig på darriga åderbråcksfyllda ben för att tillreda en ny frukost åt sin älskade sladdis. Undviker speglar för att slippa se mörka ringar och rynkad panna. Misslagd rouge och nervöst avbitna naglar. För att slippa inse att inget av ungdomens fagerhet och lyckliga leenden finns kvar längre. I ögonen finns inget hav-i-solsken-glitter längre. Där speglas bara sönderslagna drömmar, lika sönderslagna som tallriken den älskade dottern kastar i golvet när hon upptäcker att o´boy-pulvret är slut.

    Lyckliga familjen har sammanstrålat kring det överbelamrade frukostbordet, köpt direkt från Smålands-entreprenörens jättevaruhus. Huset är ombonat och förberett för hårda vinterstormar. Vedboden full till bristningsgränsen. Trädgården fri från ruttnande löv. Soptunnorna utställda för tömning. Allt är planerat och prydligt. Iordninggjort. Utelampan går på timer.

   

Vid det flingpaketsprydda bordet ekar tystnaden öronbedövande. Som i en stum familjs hus. Allt sker av gammal vana. Av traditioner. ”Vi fortsätter att göra som vi gjorde som barn – det är enklast så.” Det är som att spola tillbaka filmen och visa scenen om och om igen. Öronbedövande tystnad.

    En gång var här liv och rörelse. Barnfötter som rusade längs iskalla golv. Mattor som flög omkring. Tjat om varma kläder och lappar till fröken. Planering inför kvällens aktiviteter. Fotbollsträning och scouting. Ett ständigt ökande ansvar för var och en.

    Nu har alla maximalt ansvar. Alla är vuxna så det förslår. Sköt dig själv och skit i andra. Ingen påminner någon annan om gympakläder. Tystnaden är total. Öronbedövande. Det enda som överröstar den är högläsningen. Dagens väder. Och det är alltid lika positivt en oktobermorgon: Mulet. Ihållande regn. Måttlig vind. 8-11 grader.

    Tystnaden ekar. Allt är redan sagt. Ingen orkar diskutera föräldramöten och matteläxor en gång till. Allt är sagt och gjort. Allt är slut.

 

Huset är dött. Allt görs av ren slentrian. Ingen spänning. Inget nytt. Enda gången det blir någon fart är när det som kan ses från kullerstenstrottoaren ska skötas. Det som kan ses när grannen står bakom gardinen och spejar. När det gäller det kan det fejas och donas i oändlighet. Rabatterna ansas tills inte atomerna från roten av en brännässla göms i den fylliga mullen. Fönsterrutorna glittrar i höstsolen. Gräset är klippt och ansat från mossa. Men grunden möglar... Äsch, vem bryr sig? Vem ser det? Så länge utomhusmöblerna är rena och prydda av rentvättade dynor är allt frid och fröjd.

 

Jackan är påtagen och stängd till hakan. Halsduken skyddar mot dragkedjans skavning. Hörlurarna i öronen. Jeansen hänger på höften precis som de ska. Spray och plattång får luggen att ligga klistrad mot huvudet. Allt är som det ska. Inget sticker ut. Jantelagen ekar i öronen.

    Vattendraperierna som hänger i luften får dels luggen att locka sig, dels mascaran att sprida sig längs kinderna. Men så länge jag fortfarande går upprätt och inte faller som ett gulnat björklöv mot den grå trottoaren så får jag hoppas att allt går bra. Att jag överlever ännu en höst. Av gammal vana. Precis som jag har gjort i alla år.