Ljuset kommer närmre, men hon vet inte vad hon ska göra. Hon har stelnat av skräcken. Ljuset kommer mott henne med en hög hastighet. Det är omöjligt att hon kommer att komma undan.
Ljuset kommer närmre, men hon vet inte vad hon ska göra. Hon har stelnat av skräcken. Ljuset kommer mott henne med en hög hastighet. Det är omöjligt att hon kommer att komma undan. Den där sista ölen var ett stort misstag, de vet hon nu men det är tyvärr försent att ändra på de. Ljuset ändrar skepnad och hon såg nu att en lastbil var på väg mott henne. Det är omöjligt att chauffören kommer att se henne. Hon blundade för att inte se när den kom. Hon blundade och blundade, men det kom aldrig någon våg av smärta. Hon levde fortfarande. Hon öppnade långsamt ett öga och såg att lastbilen hade stannat, men inte stannat med bromsen. Den hade bara stannat, frusit.
”Är du rädd?”, sa en röst i vinden. ”Är du rädd för att dö Nejra?”
Det lät som om rösten kom närmre och närmre. Rädslan började gräva in sig i märgen på henne nu. Vem var det? Sa den verkligen hennes namn?
”Du hade tur den här gången, men kanske inte nästa.”
Det här måste vara en inbillning. Hon hör inte röster, hon är inte tokig. Hon är en sund och normal tonåring.
”Du behöver inte vara tokig för att höra röster. Föresten, en del som hör röster är inte änns tokiga, en del talar faktiskt sanning. Fast dem flesta är tokiga.”, sa rösten som om den läste hennes tanke.
En man bildades mitt framför ögonen på henne. Skriket kom självmant ut ur hennes mun och det kändes som om hjärtat skulle hoppa ut ur hennes bröst. Mannen hade en svart kavaj på sig och såg väldigt gammalmodig ut. Det svarta håret var bakåtslickat i en liten tofs.
”Vvem är du?”, stammade hon fram. ”Är du en ängel?”
”Nja, om på sätter Döds innan ängel så har du rätt.”
”En Döds ängel? Vad betyder de? Dog jag iallfall?”
”Nej du är inte död, bara lite omtumlad.”
”Ja, det kan man minst säga att jag är.”
”Du har nu levt i 16 år, 11 månader och 27 dagar och fram tills din födelsedag så kommer jag att vara vid din sida.”
”Va? Varför?”
”Det kan jag tyvärr inte säga än, men du kommer att få reda på det.”
”Men jag har väl rätt att få veta.”
”Vem har sagt de?”
”Va?”
”Vem har sagt att du har rätt att veta de?”
”Ingen har väl sagt de, men” hon visste inte vad hon skulle säga. Hon var helt stum. Hände det här verkligen? Står hon och pratar med en Döds ängel?
Någon sekund senare började lastbilen röra på sig igen och körde förbi henne.
”Vad är de här?” sa hon tyst.
”Det är början på ditt nya liv. Ska vi börja röra på oss?”
”Vart?”
”Jag vet inte, någonstans. Vi kan ju inte stå här hela tiden.”
”Nej, jag måste hem. Min mamma är nog orolig.”
”Men ditt nya liv då?”
”Det kan väl vänta tills imorgon. Jag är väldigt trött nu.”
”Aja, som du vill.”
Dem började gå tillsammans mott Nejra’s hus.
”Vad ska jag kalla dig?”, sa hon när dem gick där på vägen.
”Vad menar du?”
”Döds ängeln är ganska långt och opersonligt. Har du inget namn?”
”Hmm, du kan kalla mig Mästaren om du vill.”, sa han och log.
”Skulle inte tro de.”
”Jag kan inte minnas att jag har något namn. Jag har nog alltid blivit kallad Döds ängel. Ingen har frågat mig om mitt namn förut.”
”Men då hittar jag väl på något åt dig. Låt mig tänka ett tag.”
Döds ängeln kollade konstigt på henne. Menade hon allvar?
”Jimmy? Nej. Mikael? David? Nej, de är för vanliga namn.”
Hon stannade helt plötsligt upp med ett stort leende på läpparna.
”Olger, de passar dig perfekt.”, sa hon med en oseriös röst.
”Glöm de. Aldrig i livet att du ska kalla mig Olger.”
”Varför inte?”
”Existerar änns det namnet?”
”Ja, varför inte. Om man kan döpa sitt barn till Olga så borde de väl gå med Olger.”
”Nej, de går jag inte med på. Hitta på något annat om du ska insistera på att skaffa mig ett namn.”
”Okej då. Vad sägs om Leon?”
”Aja, kalla mig Leon då.”, sa han och började att gå igen,
”Okej, va bra. Då heter du härmed Leon”, sa hon och log mott honom och följde efter honom.
”Om du säger de så.”, sa han och log tillbaka.
”Mamma, jag är hemma nu.”, Skrek Nejra när hon och Leon kom in genom dörren. Klockan var halv tolv, så hennes mamma borde vara vaken.
”Hej gumman, hade du de kul med Issa?” sa hennes mamma som kom ut från ett rum på höger sida.
”Ja, vi hade de jätte kul.”, sa hon snabbt och började att gå mott sitt rum.
”Gå och lägg dig nu, för det är faktiskt skola imorgon.”
”Ja, jag ska mamma. God natt.”
”God natt.”, sa hennes mamma och försvann in i rummet igen.
Leon kollade runt i huset. Det var ett litet och hemmatrevligt hus. Inte för mycket onödiga prylar som bara står och samlar damm. Han följde efter Nejra in till hennes rum. Hon hade lagt sig på sängen med kläderna på var på väg att somna.
”Hur är ditt liv, Leon?”, sa hon med en trött röst.
”Hur menar du?”
”Jag menar, har du någon familj?”
”Ja, jag hade det en gång. Jag var inte född till en Döds ängel om det är de du tror. Jag var en människa först.”
”Hur blev du en Döds ängel då? Valde du de på något sätt?”
”Nej det var inget jag fick välja. Jag bara blev de. När jag dog så dog jag igentligen inte, jag blev istället en Döds ängel. Jag vet inte varför, men jag blev de.”
”Finns det fler som dig?”
”Jag vet inte. Jag har aldrig träffat på någon. Men jag antar att det finns fler, för jag kan ju inte ta hand om alla människor då skulle jag dö, igen. Men jag gillar att hjälpa människor. Det är som en lättnad. Jag förtjänar igentligen inte att vara en Döds ängel. Jag gjorde så mycket ont när jag levde, men jag tror att det här är min andra chans att bevisa att jag inte vill någon något ont. Det är något jag har lärt mig under min tid som en Döds ängel.”
Han slutade att prata och märkte att Nejra låg med stängda ögon och sov. Han ser verkligen fram emot att hjälpa henne. Hon är inte som någon annan människa han har mött. Hon är ovanligt positiv och frågvis, även fast han inte är mänsklig. Hon bara accepterar honom för den han är.