Ibland känns det som om hur jag än snor mig och vänder och vrider mig om, så når jag ändå inte fram. Människorna runt omkring mig ler glatt, men jag vet inte om de menar det eller om de, precis som du, har ett hål där bakom. Ett stort, stort hål som inte har någon början och inget slut, men det finns där.

   Ibland är det borta. Ibland kan du kanske le på riktigt, men jag tror inte det. Hur många gånger ler du varje dag med endast tomhet under de skinande vita reglerade tänderna? Hur många gånger är det äkta, det du visar?

 

   Min vän ler alltid. Hon kan inte sluta. Alltid glad, alltid pigg, alltid full av energi. Ibland, men inte så ofta, undrar jag om hon verkligen finns där. Kan hon verkligen vara så glad och obekymrad, eller landar hon lika hårt som jag när hon kommer hem? Landar hårt, hårt i den mjuka sängen och önskar att det kunde få ta slut någon gång, att hon för en enda dag kunde slippa le de där tomma leendena och bara vara. Jag undrar det. Inte så ofta, för hon är övertygande, men ibland anar jag. 

   Hon skriver långa berättelser på sin dator. Långt in på nätterna sitter hon uppe och låter tankarna få form och fastna där på pappret. Ibland missar hon ett prov eller två för att hon förlorat sig in i tankarna. De tar liksom över, säger hon.

  Jag vet vad hon menar. Ibland tar mina tankar över det där tomma som alltid ligger bakom annars. Helst när jag är ensam händer det mig också. Ibland måste jag gå ut och vara ensam en stund bara för att känna efter så att tankarna inte förlorat sig in i någon annan.

   Det känns… lätt. Som om tankarna spritter och hoppar av glädje över att äntligen få förenas med den kropp som går på autopilot på dagarna. De ligger där och väntar bakom leendena och det artigt behärskade och när jag slappnar av så stormar de in. Ibland kommer de in trots att de inte borde. När jag blir arg eller sårad smyger de sig på och med ens säger kroppen det tankarna vill. Jag vet att man måste komma överens med människor, men det vill inte tankarna. De styrs inte av några måsten och regler, de styrs inte av någon. Inte ens av mig, inte när de väl är lösa. Orden forsar ur munnen, jag säger exakt så som jag tycker egentligen där bakom.

   Min vän ler alltid mot mig. Du gör det ibland.

   Du.

   Kan du le på riktigt? Inte mot mig. Mot mig har du aldrig lett på riktigt, och jag vet det. När jag mötte dig trodde jag på dig och ditt leende. Jag såg de skinande vita reglerade tänderna och jag log mot dig. Jag log och gav av mig själv. Är jag galen?

  

   Jag hoppas att han ler på riktigt mot mig. Jag ler mot honom och menar det. Tomheten, det lite stela men alltid trevliga försvinner för en stund. Jag älskar honom och han säger att han älskar mig. Jag älskar honom.

   Varje gång han är borta saknar jag honom. Att kunna le på riktigt är beroendeframkallande. Jag saknade det inte innan, men nu är det så mycket mer tomhet de gånger han inte är här.   

   Ibland tror jag att han och hon, det är de som gör att jag lever. Tillsammans vet de allt om mig. De vet allt om den människa som finns där utanpå, och mer än någon annan om den som finns inuti. För jag är inte samma. Hur mycket jag än vill så är jag inte samma utanpå som inuti. En skyddande kokong med det lilla, lilla där inne som är den riktiga jag. Den som inte behöver le mot människor som ler falskt tillbaka.

 

   Min vän och jag skrattar oss igenom skoldagen. Det är det enda sättet att orka, skratta och låtsas att allt är bra, att i alla fall den ena delen av mig är fullkomligt lycklig. Ibland skrattar jag på riktigt och själv, ibland bara för att hon gör det och ibland för att visa dig att vi har roligt. Har inte du roligt? Har inte du så roligt som vi?

   Min vän talar mycket om att våga. Hon ska resa och plugga och stå upp för dem som har det svårt. Jag beundrar henne för det. Jag skulle också vilja men vet inte om jag kan. Den personen som hon känner utan och innan är också den som ser min framtid och sätter just den framför allt annat. Bra arbete med bra lön så blir du lycklig. Vad skulle de andra tänka om du gav upp nu?

    Lilla jag där inuti skulle bara vilja lämna alla leenden och gå en egen väg, men personen utanpå är envis. Framtiden är resten av mitt liv. Jag vågar inte.

 Är jag galen? Min vän säger ibland att hon är galen. Jag vet inte säkert. Kanske är hon galen, kanske är jag det. I mig härskar utanpå, i henne inuti. Jag är nästan säker på det. Hon ler så riktigt och säger vad hon vill. Personen utanpå är inte samma som inuti, det är den aldrig. Men jag tror att hennes är närmare varandra än mina.

   Är det galet att låta tankarna ha övertaget alltid? Att aldrig le bara för att du borde? Lever jag verkligen när det är så få som jag kan le mot? Jag borde kanske släppa fram tankarna, låta dem avsluta alla tomma vänskapsband till de människor som jag svär över inom mig. Skulle jag leva då?

   Men jag tror att det egentligen inte spelar någon roll.