Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Borta till Harpans Spel Av Dunne :: Sunday, February 04, 2007 :: Läst 439 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Äventyr, Sagoberättelse Träden viskade till varandra; viskade om en tid; en tid som varit och en tid som skulle komma. Alla visste de, träden och stenarna, djuren och fåglarna; varje liv som inte försökte höja sig över det som inte gick att ändra, visste. Träden viskade till varandra; viskade om en tid; en tid som varit och en tid som skulle komma. Alla visste de, träden och stenarna, djuren och fåglarna; varje liv som inte försökte höja sig över det som inte gick att ändra, visste. Viskandet nådde varken människa eller kentaur, varken de visa eller hetsiga, ingen av dem visste vad som varit och vad som skulle komma. Den tid som passerat berättar om något storslaget, om något grymt och om något så vackert att ingen talande varelse skulle kunna beskriva det med ord. Det var en lång tid, men det är slutet av den tiden som alla alltid kommer att minnas. Det slutet började med en man… Mannen tog sig fram genom snön, händerna var stelfrusna och ansiktet blekt. Det var något med den mannen, en längtan glödde i hans ögon, en tro och ett hopp så starkt att det skulle kunna leda honom genom eld och över hav. Hoppet hade fört honom till detta berg och nu skulle han snart nå toppen av det, också toppen av något mycket större än själva berget. Han drog manteln tätare omkring sig och närmade sig den sista strapatsen, en karg brant. Han sträckte upp händerna och letade efter en fast punkt att hålla sig fast vid. Han fann den och började dra sig uppåt. Plötslig kände han något om armen och en kraft drog honom uppåt. ”Så där, främling.” En vänlig röst nådde honom. Han såg upp och fann ett par skarpt blåa ögon möta hans. Äntligen, han hade nått dit han ville. ”Jag må vara en främling, och du lika så för mig, men det är inte det okända man ska frukta utan de som fruktar det,” svarade han och reste sig. Plötslig fick han en rysande känsla, han förnam något i luften. ”Låt oss träda in. Jag ser att den starka magin inte undgår dina sinnen. Kom.” Mannen följde efter den andre som började gå inåt, bort från branten. Det var som att gå från vinter till sommar. Snön yrde fortfarande runt omkring men en behaglig värme sköljde över honom. ”Välkommen. Om jag inte tar fel är du Jägaren.” Mannen såg upp och fann hur en varelse, till hälften man, till hälften häst, kom emot honom. Kentaurer sågs inte ofta av människor men Jägaren visst mycket väl vad som stod framför honom. ”Det är jag,” svarade han och såg sig omkring. Där fanns han själv, mannen som hjälpt honom upp, kentauren, en bevingad kvinna med gnistrande ögon och en ung flicka med ett skimmer omkring sig. ”Den sista har anslutit sig. Tiden är knapp. Låt oss ingå det vi alla kom hit för.” De fem olika individerna gick närmare varandra och bildade en ring. Var och en av dem höjde den högra handen och lät sina fingrar mötas med de andras. Det var en otrolig syn om någon hade sett den, snön yrde runt om de församlade, stående högst upp på ett berg med sina händer höjda mot varandra. En ljuv melodi började eka runt, som om någon spelade på en harpa. Den växte sig starkare och starkare. Med ett ljussken försvann ringen av varelser. Harpospelet dog bort medan en stilla vind svepte runt en öde bergstopp…

Kommentarer Av Faraklin Tuesday, March 27, 2007 kl 7:27 PM En mycket vacker text med en intressant handling, men det kändes som om det var en del ur en större berättelse, slutet kanske eller möjligen en prolog. Hade det varit en del i en bok så hade jag definitivt köpt den. Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här