Maj 1997, Kronby

Det var årets första riktigt varma dag. Blunda och känn hur ljuv sommar tränger sig in bakom trötta sinnen som skriker efter värme och sol. En oskuldsfull doft utav förväntan och glädje, då knoppar brister och faller ut i fullkomlig skönhet, redo att förtrolla, redo att förföra.

Det var maj månad och solen stod högt på den klarblåa himlen, byns befolkning gick man ur huset och samlades nere vid sjön där körsbärsträden var på god väg att blomma ut i fullkomlig skönhet. Skymningen föll över idyllen och skratten blev ett med natten. 

Då det okända mörkret slöt sina trygga armar kring byn och när en doft av ljuva sommarnätter och grill spred sig i natten, fann Nicklas honom ute i trädgården. Bland buskar och träd satt han på bänken under den stora eken, den vita långärmade tröjan lyste i mörkret och i handen höll han en flaska vatten. Drömmande och med en näst intill overklig blick såg han ut över trädgården och dess vackra grönska. Inne ifrån huset hördes musik i gott sällskap av glada röster och eviga skratt. Natten var magisk.

Bänken knakade till då Nicklas försiktigt slog sig ner bredvid honom.

-         Lovisa letar efter dig, sa han och såg på Sebastian Alejandro.

-         Varför tror du att jag sitter här ute?

Nicklas kände sin vän mycket väl och den kyliga tonen i hans röst talade om att detta var  något han inte ville diskutera.

-         Jag trodde att du gillade henne.

Men Sebastian Alejandro bara skakade på huvudet och tog en klunk av vattnet.

-         Vill du ha?, frågade han sedan stilla.

-         Vatten? Varför dricker du vatten?

-         För att jag har varit sjuk i över en vecka.

Natten blev mörkare och gryningen kändes mer avlägsen än någonsin. I den stillhet som rådde kunde de höra hur träden viskade hemligheter till varandra genom den ljumma vårvinden.

-         Hon har tjatat hela kvällen om hur mycket hon tycker om mig.  

-         Och det tycker du är jobbigt? Du kan få vilken tjej du vill, du behöver bara visa dig så blir tjejerna helt galna. Fattar du hur bortskämd du är?

Sebastian Alejandro var något så ovanligt som hjälplöst söt och farligt snygg på samma gång, de intensiva ögonen, dessa alldeles mörkblå ögon som borrade sig igenom sten och rev murrar, dessa ögon fick människor att känna trygghet, i deras sällskap vågade man öppna upp sitt innersta, ta av sig masken och bekvämt luta sig tillbaka i soffan. Nicklas hade alltid känt sig trygg i dessa ögons närvaro, redan första dagen fanns där något vänligt, något så ärligt och hederligt att man bara måste tycka om dem, tycka om honom.

-         Hon är förbannat snygg, men hon vill inte samma sak som jag.

Man skulle kunna tro att den omåttliga populariteten hos det motsatta könet stigit denne unge man ur huvudet, men tvärtom var Sebastian Alejandro ödmjukheten själv personifierad.

-         Översatt på svenska, du vill ha sex och hon vill gifta sig och skaffa barn. Eller i alla fall gå på bio.

Sebastian Alejandro skrattade åt honom och tog ännu en klunk ur flaskan. Nicklas tänkte att hans vän såg lite sliten ut. De enorma ögonen blev röda likt två solmogna tomater då tröttheten bit för bit erövrade hans späda kropp. Två unga män som varit bästa vänner så länge de båda kunde minnas. Födda i samma stad, i samma land, men ljusår ifrån varandra.

-         Sebastian - Kronbys alldels egna hjärtkrossare. Visste du förresten att till och med Alma är helt nere i dig?

-         Alma? Vi har ju känt henne sen första klass, hon är en i gänget. 

-         Ja, Alma, ser du inte hur hon tittar på dig, en blind hade kunnat se det. Du får tro vad du vill, men så är det.

-         Du snackar så mycket skit, Micke, tú sabes?

Michael flinade åt sin vän som log tillbaka. Leendet samarbetade med de mörkblåa ögonen.   

-         Sebastian?!

De hörde Lovisas röst genom den natt som andades sommar. Stillheten drog sig tillbaka och lämnade dessa unga män åt sitt öde. 

-         Micke, vi måste dra här ifrån. Jag blir galen. Vi sticker och möter Gustav, viskade Sebastian Alejandro och såg sig oroligt om.

Utan att vänta på svar reste Sebastian Alejandro sig, grep tag om Michaels arm och sprang mot det höga staketet på baksidan av den vackra trädgården.

-         Jag tänker inte klättra över och riskera mitt liv på grund av att du inte kan hantera det kvinnliga könet, mumlade Michael. 

Sebastian Alejandro stannade upp och för en kort stund såg han på sin vän med en bedjande blick.

-         Kom igen nu, Micke. Sluta vara så förbannat gnällig.

Med tystnaden som enda sällskap grep Michael tag om staketet och hivade sig över de vita bräderna. En kraftig duns hördes då han föll ner på den hårda marken på andra sidan verkligheten. Sebastian Alejandro var strax efter honom. För en kort stund var allt stilla, sen hörde Michael hur vännen jämrade sig.   

-         Om man bortser från att jag slog mig halvt ihjäl så gick det gick ju smärtfritt, eller vad säger du? 

Han log mot Michael och denne kunde inte låta bli att skratta. 

-         Så det säger du?  

Den svaga vinden svepte in över gatan. En gammal tryckare ekade inne ifrån trädgården. Där de satt på marken kunde de se hur Noel kom gående från trädgården. De kände igen hans gång i mörkret, bestämt, som om han visste precis vart han var på väg. 

-         Ni vet väl om att festen är där inne, sa han och såg på dem. 

-         Din lillebror gör tjejerna helt galna, flinade Michael. 

-         Med andra ord så är allt som vanligt då, svarade Noel och skrattade högt.

Sebastian Alejandros blick talade om för dem att han fått nog.

Byn låg under fridfull tystad då de lämnande festen och Lovisa. Månen lyste över allt levande och förvandlade idyllen till ett minne utan slut.  

Kronby var som vackrast under maj månad. Det var då den lilla byn begravdes under ett ljuvligt täcke utav grönska. Syrener och körsbärsträd i stilla harmoni med vackra blommor.  De få vars vägar korsade det lilla samhället brukade förvånas över hur vackert det var. Kronby var en saga utan slut. Likt en vacker cirkel slöt sig byn kring Lönnsjön som med sitt främmande djup kom att fungera som en naturlig samlingsplats. Längs strandbanken levde körbärsträden ett alldeles eget liv och på våren då de vita blommorna slog ut i fullkomlig skönhet var det en syn som stod högt över det mesta. Barnen som växte upp i Kronby skulle aldrig komma att glömma dessa sagolika träd. Som hämtat ur en tavla. Ett vackert foto. 

Omgivna av idyllens vackra lugn vandrade dessa barndomsvänner nu genom den mörka natten. Det gemensamma skrattet väckte liv i allt det vackra, de skrattade åt allt, de skrattade åt ingenting alls.   

Livet kändes självklart denna nästan sagolika natt, Nicklas kunde bara stäcka ut handen för att varsamt röra vid verkligheten, hans verklighet, deras verklighet. De vandrade genom byn denna Valborgsmässoafton och bara fanns, utan att behöva analysera, utan att behöva gissa sig fram till vad som dolde sig i det allra innersta. De kunde varandra denna kväll, Nicklas var fast övertygad om att hans barndomsvänner var dem de alltid varit. De Nicklas trodde att de alltid skulle vara. Tiden var orörd.

Nere vid sjön mötte de Gustav. Längs den smala grusvägen kom han gående, ögonen lyste i det tunga mörkret och han höjde glatt handen för att hälsa.

-         Tjena grabbar, kul att se er igen, utbrast Gustav då Noel klappade honom i ryggen  för att välkomna sin vän hem.

Gustav som tillbringat en vecka på Teneriffa, en vacker ö i det djupast av hav. En magisk tid tillsammans med sin spanska flickvän, ögonblick som ställt honom inför det oundvikliga, han var förälskad för första gången i sitt liv. Ely var vacker med svart lockigt hår och stora gröna ögon, charmig och jordnära, öppen, pratglad och nyfiken. En vacker ung kvinna spelade en av huvudrollerna i detta ödets skådespel. Återförening, kärlek, frid och mitt ibland dessa vackra ord fanns Ely.

-         Hur var Tenerife? Lärde Ely dig någon spanska?, frågade Sebastian Alejandro och log mot sin barndomsvän.

-         Ytterst lite. Jag förstår ingenting när hon pratar, trots att hon inte pratar hälften så fort som du gör.

-         Det finns det ingen som gör, tillade Noel och skrattade.

De båda bröderna var lika, men ändå så olika. Noels kropp var lång och normalbyggd, håret brunt och ögonen varmt mörka. Hans vackra leende hjälpte människor att skratta, blickar möttes och förlorad mitt bland all denna värme fanns en iskall sorg. Utåtriktad, glad och lätt att älska. Men om någon mot alla förmodan lyckades ta sig igenom den svaga muren utav leende låste Noel dörren för att aldrig mer öppna den. En snäll och omtänksam ung man, glad för att tala, flygrädd och lyhörd.

Sebastian Alejandro, liten och späd med stora himmelsblå ögon, kopparsvart hår. En tillbakadragen ung man med en rädsla att blotta själens hjärta. Han talade ogärna om sig själv och funderade i det tysta. Många var de som försökt ta sig förbi de mörkblåa ögonens hemligheter, få var de som lyckats vinna fritt tillträde till hans alldra innersta.   

Det sägs att svåra tider knyter starka band, en alldeles utmärkt beskrivning på de båda brödernas relation. För många år sedan, i en helt annan tid, i en annan värld, tvingades de båda bevittna hur tryggheten fick ge vika åt starkare makter. Två små barn förlorade fotfäste, och där på botten av livet hade de bara varandra att lita på. Ur denna svarta avgrund skulle något nästan magiskt komma att växa, den djupaste av förståelse, en ännu starkare vänskap och villkorslös kärlek.

Sebastian Alejandro och Noel var bästa vänner, mellan dem fanns ett osynligt band utav evig lojalitet. I Chile hade de vaggats tills sömns i samma säng, i Sverige delade pojkarna rum. Noel var drygt två år äldre och väldigt överbeskyddande gentemot sin lillebror, Sebastians oskyldiga utseende bidrog i stor del till att människor i hans omgivning fick känslan av att han behövde någon som såg efter honom. Han älskade Noel, inte så mycket för att det var hans storebror, mer för att han var en mycket speciell person.

-         Jaha, vad gör vi nu då?, frågade Nicklas och såg ut över sjön just som en vit fågel flög

över det roingivande djupet.

-         Vi tar en taxi in till stan och hoppas på att det händer något kul inne i civilisationen.

-         Jag kör, jag har inte druckit något.

Det var den ljuvaste av kvällar.

Och på den vackraste av öar i det djupaste av hav hade ljuset påbörjat sin långa resa tillbaka. Ely log där hon vandrade mellan trånga gränder och höga kullar, hon tänkte på Gustav och blev alldels varm i kroppen. Och då hon kom hem för att finna sina föräldrar och sin faster ute i pation med varsitt glas vin kunde hon inget annat göra än att skratta för sig själv. Hon var förälskad. Och dessutom var det inte alltför ofta som hennes faster var på besök.

fortsättning följer...