”Kom igen stumpan. Inte ska du gå än”

Mannen höll mig mott väggen i den mörka gränden. Mitt hjärta dunkade så hårt att det gjorde ont. Jag kände det kalla knivbladet mott min hals. Om jag skrek så skulle han döda mig. Jag förlorade vad jag än gjorde.

Men det var innan han kom. Ut från det mörka kom han ut som en blixt och slog bort mannen från mig.

”Din jävla...” sa mannen och siktade kniven mott honom, men han var för snabb för mannen. Det slutade med att mannen sprang bort från oss och skrek något som jag inte riktigt hörde.

Det var en torr kväll.

”Är du okej?”, sa han och vände sig mott mig. Jag nickade som en idiot för jag kunde inte få fram ett ord.

”Bra.”, sa han och log mott mig. Han hade på sig en stor grå munkjacka och ett par slitna jeans. Lite av hans svarta hår stack fram från kepsen han hade på sig.

”Det är för sent på kvällen för att gå runt i mörka gränder. Killar som han kommer att våldta dig och sen kasta bort dig om du inte aktar dig.”

Jag kollade på honom och undrade varför han hjälpte mig, de var då jag märkte att han blödde på handen.

”Här.”, sa jag och tog av mig min halsduk och räckte den till honom. ”Du blöder”

Han kollade konstigt på mig innan han tog halsduken och kollade ner på sin hand.

”Det här lilla. Det är inget. Om jag slickar på de så läker det.”, sa han och började slicka på sin hand som en katt.

Jag kunde inte hjälpa att börja skratta lite.

”Du är sötare när du skrattar.”, sa han och log.

Jag rodnade och kollade ner på marken. Menade han verkligen de?

”Det börjar bli sent. Se till att komma hem säkert.”, sa han och började gå.

Jag ville inte att han skulle gå, men vad kunde jag göra. Utan att tänka mig för så skriker jag efter honom. ”Jag heter Marina.”

”Trevligt att träffas Marina.”, sa han och kollade på mig. ”Jag heter Isak.”

Det var första gången jag träffade Isak.

 

Jag gick ut från skolan och gick den vanliga vägen hem.

”Marina!” ropade någon från gatan. Jag vände mig om och såg Niklas stå där vid sin bil. ”Vill du ha skjuts hem?”

Jag satte mig i bilen och vi körde iväg.

”Vad hände mig dig igår? Du kom aldrig.”

Just de, Niklas hade bjudit mig på en konsert, och jag kom aldrig.

”Förlåt, men jag blev sjuk. Jag kunde knappt röra mig.”, ljög jag.

”Va? Varför ringde du inte då? Jag gav dig ju en mobiltelefon. När man är förlovad så brukar man ringa och säga att man har förhinder”

”Jag är ledsen”, sa jag fast jag var inte säker på om jag menade de.

”Jag är inte arg eller något. Din pappa varnade mig om att du var lite tanksprid. Men det...”

Han fortsatte prata med jag lyssnade inte. Niklas är snäll och omtänksam. Jag gillar honom, men...

”Du vet att mina studier snart är klara, så din pappa har erbjudit mig att börja jobba på hans sjukhus. Han tänker verkligen i förväg, eller hur?”

”Mm.”, sa jag och kollade ut genom fönstret. Vi åkte förbi en park och där, bland folkmassan. Där såg jag honom. Eller jag tror de var han.

”Stanna bilen.”, skriker jag ut och Niklas gör som jag säger. Jag springer ut ur bilen utan att tänka mig för.

”Va… Vad är de Marina?”

”Förlåt, jag kom just ihåg något jag är tvungen att göra. Jag ringer dig sen.”

”Marina!”, ropar Niklas efter mig, men jag hörde det knappt.

När jag kommer fram till parken så ser jag honom. Det är verkligen han. Han försvinner bakom ett hörn och jag springer efter honom. När jag kommer runt hörnet så var han inte där. Han var borta. Vart tog han vägen?

En hand kommer fram från skuggan och täcker för min mun och drar mig bakåt.

”Varför följde du efter mig? Vad vill du?”, hörde jag honom säga bakom mig.

”Isak?”, försökte jag säga, men hans hand var fortfarande på min mun.

”Du, du är ju tjejen från igår.”, han släppte taget om mig och kollade på mig. ”Vad gör du här?”

”Jag kom för att träffa dig”, sa jag. Jag måste vara galen. Jag känner ju inte änns honom. ”Jag fortsatte önska att jag kunde få träffa dig igen.”

Vi gick till lekpark som var öde och satte oss på en varsin gunga.

”Du hade samma örhänge på dig igår.”, sa jag och kollade på den vita pärlan han hade i örsnibben. ”Betyder det något?”

”Jag fick den av min lillasyster, Minna. Hon dog av lungcancer när hon var åtta år.”

”Jag är ledsen.”, sa jag och skämdes över att jag frågade.

”Det är okej. Du var tvungen att få reda på det någon gång.”

Isak’s mamma var italiensk. Hon dog för sex års sen. Hans pappa var svensk, men hans föräldrar separerades innan han var född. Isak säger att han aldrig träffade honom.

”Det börjar bli sent. Jag antar att det är dags att gå hem.”, sa han och kom fram till mig. Han märkte nog på mig att jag inte ville de. ”Se inte så barnaktig ut. Du är faktiskt äldre än mig.”, sa han och tog tag i min näsa och skrattade.

”Bara med en månad.”, sa jag och skakade av honom från min näsa.

”Din gamla gumma.”, sa han och skrattade igen.

”Vem kallar du gammal gumma?”

 

Isak jobbade under dagen och bodde helt ensam. Det ända sättet vi kunde träffas på var på natten. Nätterna blev väldigt speciella för mig. Det var dem ända gångerna jag fick se honom. Dagarna flöt förbi. Jag blev mindre och mindre tillgänglig för dem runt omkring mig.

När jag kom in genom dörren så ringde telefonen.

”Ja, de är Marina.”, svarade jag artigt.

”Hej Marina, det är Niklas.”, sa han i den andra änden. Mitt hjärta började slå hårt. Jag hade inte pratat med Niklas på två veckor ungefär. ”Kom du nyss hem?”

”Um, ja.”, svarade jag.

”Jag har ringt dig varje kväll. Vart har du varit?”

”Jag är ledsen. Jag har varit ute med mina kompisar.”

”Oh, okej. Men jag måste gå. Pratar senare, okej?” sa han snabbt.

”Ja, okej. God natt, Niklas”, sa jag och la på.

”Var det där Niklas du pratade med?”, sa pappa som kom in genom dörren.

”Åh, hej pappa. Ja de var det.”

”Kommer ni två bra överens?”

”Ja visst.”

”Han är tydligen ett väldigt kapp. Dem pratar till och med om honom på sjukhuset. Jag har sagt till honom att skynda sig att börja med mig. Han kommer att bli en utmärkt doktor.”

”Om du säger de så pappa. Jag går ut ett tag. Vänta inte uppe.”, sa jag och försvann ut genom dörren.

 

”Är det något fel?”, sa Isak och kollade på mig.

”Uhm, nej, det är inget.”, sa jag och lutade mig mot brokanten.

”Aa visst. Okej, då borde jag gissa vad de är.” sa han och hoppade upp på brokanten och började gå balansgång. ”Dina föräldrar vill gifta bort dig med någon rik snubbe, mott din vilja. Och du vet inte hur du ska säga nej till dem.”

Jag kollade på honom och undrade hur han kunde veta de.

”Haha, jag bara skojar…”, sa han innan han ramlade ner från brokanten och hamnade i buskarna.

”Din idiot.”, sa jag och skrattade. ”Här, ta min hand så drar jag upp dig.”

Jag räckte fram min hand och han tog tag i den.

”Det var första gången du skrattade idag.”, sa han när han kom upp. ”Jag sa de väl till dig förut. Du är sötare när du skrattar. Dessutom, din födelsedag kommer närmre så se inte så ledsen ut. Om du oroar dig över något så kan du berätta de för mig.”

Han kollade in i mina ögon, men jag klarade inte av att se på honom så jag vände om och kollade ut över staden. Utan att jag märkte det, så föll Isak ihop på marken bakom mig.

”Isak, va gör du? Är något fel?” Jag gick fram till honom och böjde mig ner. ”Isak, ställ dig upp. Det är inte kul längre Isak.”

Jag fick panik. Minnena från mitt förflutna kom fram. Det får inte hända igen.”Isak!” Jag tog tag i hans ansikte och försökte se om han fortfarande levde.

”Isak, snälla…” var det ända jag hann säga innan han tog tag i mina händer och kysste mig.

”Skojade bara.”, sa han och kollade med ena ögat. ”Överraskad?”

Jag bara kollade på honom utan att röra mig.

”Hallå? Det var inte din första kyss va?” Jag svarade inte. ”De är okej om de är de. Jag kan hantera de.”, sa han och skrattade.

Nu fick jag tillbaks rörelsen och örfilade honom på kinden och ställde mig snabbt upp.

”Vad, vad gör du!?”, sa han och reste sig upp. Jag började gå, men han tog tag i min handled.

”Vänta. Vart ska du?”

”Släpp mig.”, sa jag och försökte skaka av honom, men då tog han tag i min andra arm också.

”Marina… Vänta”, sa han och försökte lugna ner mig. ”Snälla, lugna ner dig. Marina.”

”Du skrämde mig.”, sa jag tyst. ”Min mamma…” Isak släppte taget om mig. ”Min mamma kollapsade plötsligt, och reste sig aldrig upp igen.”

Jag började gå igen, men stannade när Isak slog om sina armar runt mig.

”Förlåt. Snälla gråt inte.”

”Jag gråter inte.”, sa jag tillbaka.

Helt plötsligt började regnet fara ner. Vi sprang till en busshållsplats och tog skydd där under.

”Det öser verkligen ner. Det verkar inte sluta än på ett tag.”

Vi var helt dyngsura.

”Vad ska vi göra?”, sa jag och nös.

”Vill du följa med mig hem? Det är inte långt.”, sa han och kollade på mig. Jag nickade försiktigt och så började vi springa ut i regnet.

När vi kom in i lägenheten så tog han fram två handdukar och kastade den ena till mig. Han tog av sig sin tröja och försvann in i ett rum och jag började titta mig omkring. Det var en liten två, men med ganska mycket utrymme. Jag gick fram till en byrålåda där det var fotografier. Jag tog upp ett av dem med en kvinna på.

”Det är min mamma.”, sa han när han såg mig kolla på bilden.

”Du liknar henne.”, sa jag och satte ner bilden och såg en annan bild på Isak och en liten flicka.

”Minna?” sa jag och tog upp den bilden.

”Mm”, svarade han. Jag såg att hon hade på sig örhänget han hade fått av henne.

”När dog hon?”

”På nyårsafton, för tre år sen.”

Han vände sig om och gick in i köket. Jag gick runt lite till och såg en växt stå vid ett fönster. ”Vad är de här för växt?”, sa jag och böjde mig ner vid den.

”Den kallas Bekka Bijin. Det är en sorts kaktus.”, sa han och böjde sig ner bredvid mig. ”Min mamma älskade dem. En gång om året på sommaren blommar det ut en stor vit blomma som bara varar över en natt.”

Han kollade på mig, och jag på honom. Och med hans balans slutade det med att han ramlade på mig och vi båda låg på marken, med honom överst.

”Förlåt.”, sa han utan att resa på sig. Istället böjde han sig ner och kysste mig. Han började knäppa upp min skjorta utan att jag märkte det. Jag var bara så glad över att vara med honom. Men när han började knäppa upp mina jeans så stoppade jag honom.

”Isak, vänta.”, sa jag och föste bort hans hand.

”Vad?”, sa han och kollade frågande på mig.

”Jag är inte redo för sånt än. Jag är ledsen.”

Han satte sig upp med ryggen mott mig.

”Det är nog dags för dig att gå hem.”, sa han tyst.

”Va?”, sa jag och satte mig upp.

”Gå hem Marina.”, sa han och reste sig upp och gick in i ett annat rum.

Jag kunde inte tro vad jag hörde. Jag knäppte snabbt igen min skjorta och sprang ut genom dörren.

Jag kom fram till ett övergångsställe och försökte förstå vad som nyss hade hänt, men jag hann inte tänka så länge för en bil stannade upp framför mig.

Vindrutan gick ner och jag såg Niklas sitta inne i bilen.

”Hoppas in. Jag ger dig skjuts hem.”, sa han och jag hoppade in i bilen. Han började köra, men stannade innan vi var hemma hoss mig. Vi hade stannat vid en liten skog där inte många bilar åker förbi.

”Vi måste prata, Marina.”, sa han och kollade på mig,

”Vad vill du prata om?”

”Jag hade tänkt göra det här efter du gått ut ur gymnasiet, men...”, sa han och höll fram en förlovningsring. ”… jag ändrade mig. Det är inte för snabbt va? Imorgon är de ju din födelsedag och då blir du 17 år.”

Jag kollade ner på mina händer. Jag ville inte se på honom.

”Sätt på dig den för min skull.”, sa han och tog tag i min hand.

”Ja… jag kan inte ta emot den Niklas.”, sa jag och drog tillbaka min hand.

”På grund av den andra killen?”, sa han dystert.

Jag kollade på honom i chock. Visste han om Isak?

”Ja, jag vet om honom.”, sa han men nu lätt han lite arg. Utan någon alls anledning så hoppade Niklas på mig och jag var nu halvliggandes i bilen och han höll i mina händer.

”Du vill ha honom, men inte mig?”

Han drog in sin hand under min skjorta.

Jag skrek till honom att sluta och försökte ta mig ur hans grepp.

”Isak!”, skrek jag. Han var den ända jag tänkte på. Han var den ända jag ville tänka på.

En duns hördes på bilen. Niklas stannade upp och kollade ut genom fönstret. På motorhuvudet stod min räddare. Min Isak.

”Släpp henne.”, sa han med hot i rösten. Niklas gjorde som han sa och släppte mig. Jag öppnade bildörren och sprang fram till Isak som nu hade hoppat ner från bilen och omfamnade honom. Jag såg att Isak och Niklas kollade på varandra, som om dem hade mött varandra förut. Niklas körde iväg och lämnade oss mitt på gatan. Vi gick långsamt tillbaka till honom.

”Stanna här. Jag kommer snart”, sa han och jag gick in i hans lägenhet, medans han försvann ut igen.

Jag gick fram till byrålådan där alla fotografier fanns. Jag kollade noggrant på allt, men nu såg jag att en av lådorna inte var riktigt stängd. Jag såg ett till fotografi där i, men inte av någon i hans familj. Det var ett fotografi på min pappa. Jag öppnade lådan och såg en massa foton och papper. Det fanns foton av mig, min pappa och min mamma. På papperen så stod det allt om min familj. Om våran bakgrund, om våra liv.

”Jag är tillbaks nu. Marina?”, hörde jag Isak säga. Jag förstod att han såg vad jag höll på med.

”Så, du har läst de?”, sa han tyst.

Jag kastade allt mott honom.

”Du ljög för mig. Från allra första början så visste du vem jag var. Varför gjorde du de?”, sa jag argt.

”För hämnd.”, sa han och undvek min blick.

”Va?”

”Min lillasyster dödades av din pappa, Marina. På den dagen sa han att hon bara en förkylning. Men på natten… Hennes förkylning blev värre, och när vi väl kom fram till sjukhuset igen så var det försent.” Han lät besviken och arg. ”Om din pappa bara hade behandlat henne ordentligt, så…”

”Isak?”, sa jag tyst.

”Det var därför jag gjorde de! Jag bestämde mig för att gå efter hans dotter och förstöra henne och på så sätt förstöra honom!”, skrek han. Jag gick förbi honom och satte på mig mina skor och gick ut genom dörren. Jag gick som en zombie, jag kunde inte kontrollera vad jag gjorde.

När jag kom hem så hittade jag min pappa och Niklas i köket.

”Det är han. Han måste ha gått efter Marina för hämnd för vad som hände med hand syster.”, hörde jag Niklas säga till min pappa. Jag orkade inte bry mig, så jag gick upp för trapporna och in på mitt rum. Jag satte mig på golvet och grävde ner mitt ansikte i sängen. Var allt en lögn? Till och med hans värme och omtänksamhet?

Jag hörde steg i rummet och jag kollade snabbt upp, och såg Isak stå utanför på min balkong.

”Isak?”, sa jag och torkade bort några tårar från kinden.

”Jag har försökt så mycket jag kunnat. Jag har försökt att hata dig, men av någon anledning… ju mer jag försökte hata dig, desto mer älskade jag dig. Marina, jag älskar dig.”, sa han och fällde en tår. Jag reste mig upp och gick mott honom. ”Stanna vid min sida.”, sa han när jag kom fram till honom. Jag tog tag i hans hand och tryckte den mott dig.

”Jag kommer alltid att stanna vid din sida, vad som än händer.”, sa jag och kysste honom.

”Marina!”, skrek Niklas när han kom in i mitt rum. ”Marina, akta dig för honom. Det är han som…”

”Jag vet.”, avbröt jag honom

”Marina?”, sa pappa när han kom in i rummet.

”Jag vet allt de där. Men jag älskar honom ändå.”

”Marina, du kan inte göra de här. Jag är ledsen, Isak, för vad som hände med din syster. Jag ger dig den ursäkt du vill ha, men glöm bort Marina. Hon är inte den rätta för dig.”, sa pappa och kom mott oss.

”Varför? Varför kan du inte låta mig bestämma något själv?” skrek jag till honom.

Pappa kollade på mig som om jag blivit galen.

”Pappa, Isak är den första jag har älskat. Var glad för min skull.”, sa jag med en mild röst. Jag tog tag i Isaks hand och vi började gå mott balkongen.

”Men Marina.”

Vi kom fram till staketet och var beredda på att hoppa ner på garagetaket och försvinna.

”Jag är ledsen”, var det sista jag sa innan jag försvann ur hans åsyn.

När vi kom till Isaks lägenhet så kände jag ett lättnad. Jag var fri.

”Marina… ge mig din vänstra hand.”, sa Isak och kollade på mig och jag gjorde som han sa. På mitt ringfinger satte han på en ring, med en vit pärla på.

”Det är…”, sa jag och kände igen pärlan.

”Ja, de är det andra örhänget. Det är en månsten, likadan som min.”, sa han och kysste mig.

”Du ångrar ingenting va?”, frågade han.

”Nej. Ingenting.”

 

 

 

 ”Jag är ledsen Minna, men jag kunde inte hålla vad jag lovade. Jag kunde inte hämnas din död. Men du blir nog glad över att höra att jag har hittat någon jag älskar.”, sa Isak när han satt vid sin lillasysters grav. Han ville berätta för henne att han hade älskat igen. Han ville berätta om Marina och om deras liv tillsammans, men tyvärr hann han inte de. Utan istället kände han en stark smärta skära in i hans mage.

”Så vi mötts igen, bitch.”, sa en röst bakom honom. Han vände sig om och såg Adde, en kille som han klått upp flera gånger, stå och hålla i en blodig kniv. ”Ta det inte personligt Isak. Du är bara för mycket problem för oss.”, sa han och försvann.

Isak började gå hemåt. Han var tvungen. Marina väntade på honom. Måste träffa henne en sista gång.

 

 

 

”Jag undrade varför du väckte mig så plötsligt. Det är nyårsafton eller hur? Vi måste se den första soluppgången.”, sa jag när jag såg Isak vänta på mig vid trappan ute i parken.

Vi tog varandras händer och gick upp för en kulle och satte oss ner. Det var kallt ute, så jag hade med mig en tjock filt till oss som jag satte över oss båda.

Solen började komma upp och vi satt och njöt.

”Det är så vackert. Jag har aldrig sett en sån här vacker soluppgång.”, sa jag och kollade på Isak. ”Dina läppar är ju helt blå. Fryser du?”, sa jag.

”Ja lite. Men då får väl du ta och värma mina läppar då.”, sa han och kysste mig. Han stannade upp och kollade på mig. Hans ansiktsutryck blev seriöst.

”Jag älskar dig Marina.”

”Jag älskar dig med Isak. Varför säger du så helt plötsligt.”

”Var bara tyst och lyssna.”, sa han skarpt. ”Jag är så glad att jag mötte dig. Jag ångrar ingenting, och jag hoppas du inte gör de heller. Jag vill att du ska veta att vad som än händer, så älskar jag dig.”, sa han och lutade sig mott mig. Jag log för mig själv. Han är bra underlig ibland.

Jag kollade ut mot staden och märkte att Isak blundade.

”Isak? Sover du?”, sa jag och puttade till honom, men han vaknade inte .”Tro inte att jag går på det där igen Isak. Lägg av nu.”, sa jag argt och puttade till honom. ”Isak?” Nu märkte jag att han inte andades längre.

Efter det så såg Isak aldrig en soluppgång igen. Jag lovade honom… Jag sa till honom… Jag skulle alltid vara vid hans sida.