Maj 1997, Malmö

Livet var inte lika självklart som det varit bara dagar, timmar och minuter tidigare. Främmande människor slet och drog i honom. Lille vän, din stackare, rösterna snurrade runt i hans huvud.

Det konstaterades att han klarat sig utan några allvarliga skador, skrapsår, några blåmärken och ett krossat inre som aldrig skulle resa sig.

Blickar som skriker av medlidande, vänliga röster ekar inuti hans huvud och det enda han vill  är att be dem hålla käften. 

-         Hur mår du, Nicklas?, frågade en sjuksköterska med rödmålade läppar och runda glasögon. Dina föräldrar är på väg, men om du vill kan du få låna en telefon för att prata med dem redan nu.

Nicklas bara skakade på huvudet, där fanns ingen som kunde dämpa hans chock eller lindra den smärta som höll på att äta upp honom inne ifrån och ut. Aldrig förr hade han känt sig så ensam.

-         Kommer min kompis att klara sig?  

Försiktigt sjönk hon ner på stolen bredvid honom och för en kort stund såg det nästan ut som om hon skulle slå armarna kring hans sargade kropp. Men då deras blickar möttes insåg hon att en kram inte skulle hjälpa denne unge med skrapsår i pannan och blåmärke i själen.    

-         Är du säker på att du inte vill ringa dina föräldrar?

Han skakade på huvudet. 

-         Jag vill träffa honom. 

-         Nicklas…

-         Han ligger där och kämpar för sitt liv. Min bäste vän kämpar för att överleva. Förstår du inte det? Vi har varit kompisar sen vi var små och han har alltid funnits där för mig. Förstår du? 

Det fanns så mycket mer att säga. Främmande röster klättrade längs med väggarna samtidigt som en tystand värre än döden hade sänkt sin skugga över denna hoppets och sorgens byggnad. 

Han kände sig så ensam.  

-         Nicke?

En röst han hört så många gånger förut fyllde hans förtvivlade inre och då han vände sig om mötte han Noels sökand blick. Han var blek i ansiktet och ett isande vit gips täckte stora delar av hans vänstra arm. 

-         Hur kunde det gå så fel?, nästan viskade han fram.

Nicklas ville skrika och gråta, han drömde om att världen skulle stanna, att tiden kunde spolas tillbaka. 

-         Noel, är han verkligen… verkligen död?

Noel vände sig bort och såg ner genom den oändliga korridoren. Så tänkte han på sin mor som han förlorat många år tidigare i ett land bortom hav och berg. 

-         Ja. Han är död.  

Han ville vara den starka, den som tog i famn och tröstade. Istället kämpade han nu med att hålla isär panik och verklighet. 

-         Och Sebbe?

-         Han kämpar fortfarande, de sa att…de sa att min bror har inre skador…och…

Tystanden, denna fruktade känsla av ensamhet höll på att förgöra dessa unga män. 

Den natten fick Cristian ett samtal som skulle komma att tvinga honom ner på knä. Han mötte sin äldsta son utanför det rum vars väggar var målade med den svartaste av sorg. Förlorad bland ett par sönderrivna armar kunde så Noel äntligen gråta.

-         Noel… herregud, Noel.

Cristian ville aldrig släppa honom. Han lade märke till hur händerna skakade, rädslan och förtvivlan kände han igen sen tidigare, den hade drabbat honom så många gånger förut, men detta vara annorlunda, detta gällde hans barn, hans älskade söner som han lovat sig själv att alltid skydda.

Så släppte han Noel och försökte desperat fånga hans blick.

-         Det ordnar sig. Titta på mig, mi hijo. Allt kommer att bli bra igen. 

Cristian tänkte på Annelie. Han tänkte på sin bror. Sedan var han tvungen att på nytt dra Noel till sig.   

-         Älskade vän…De sa att du brutit din arm.  

-         Gustav är död, pappa. Han är död. Hur kan du säga att allt kommer att bli bra igen?

Cristian visste inget att svara. Han ville falla tillbaka i den svarta avgrund där han varit så många gånger förut. Ännu en förlust skulle han aldrig klara. Brutala minnen sköljde genom kroppen, minnen han kämpat hela livet med att begrava rörde sig nu sakta upp till ytan. De känslor han krigat mot under så många år välde fram inom honom, spottade, slog och smekta honom så ömt.

Noel kände sig svimfärdig och var tvungen att sjunka ner i närmaste soffa. Cristian blev stående och för en kort stund betraktade han på sin son. Sedan satte han sig.

-         Jag försökte hjälpa Sebbe. Pappa, du måste tro mig, jag gjorde allt för att hjälpa honom. 

Noel såg ut över korridoren och mindes broderns skrik då Nicklas dragit ur honom från den brinnande bilen, paniken i hans lillebrors ögon då livet sakta men säkert runnit ur kroppen.

-         Noel, jag vet att du gjorde allt du kunde för att hjälpa din bror. 

-         Jag kunde inte få loss honom, jag gjorde bara honom mer illa. Jag kunde inte hjälpa honom.    

Cristian visste inget att säga. 

-         Sebastian kan ta hand om sig själv.

Noel bara skakade på huvudet och gav sin far en svart blick.

-         Det är därför han ligger på intensivvården och kämpar för sitt liv.

Trots att Cristian visste att det inte fanns något att säga sökte han desperat efter ord att trösta sin son med. Aldrig förr hade han känt sig så hjälplös.

-         Noel, jag hade tänkt gå in till honom nu. Du borde följa med.

Noel såg på sin far och skakade på huvudet.

-         Nej…nej, jag vill inte.

-         Mi hijo, jag tror att du behöver se honom.

Han lade en hand på sin sons arm, men Noel drog sig snabbt undan.

-         Varför? Varför ska jag se honom ligga där livlös med en massa maskiner och slangar som enda linan mellan liv och död? Pappa, jag orkar inte mer, jag orkar inte se honom lida mer, fattar du inte det?

Cristian kämpade desperat for att inte bryta samman. 

-         Jo, jag förstår det, men din bror kanske inte klarar sig och då kommer du att ångra dig. Inte för någon annans skull än för din egen, Noel. 

Noel ville inte höra vad hans far hade att säga.

-         Gå du, sa han utan att se på Cristian.

Cristian såg på sin son. Egentligen hade han bara velat ta honom i handen och leda in honom till det rum där Sebastian Alejandro låg och kämpade, men Cristian var väl medveten om att han inte kunde tvinga honom. Och han visste att just i det ögonblicken behövde Sebastian Alejandro honom mer än han någonsin gjort. 

Så han gick.