Visserligen är påsken högtiden för att spränga brevlådor. Men har man tillgång till smällare så har man. Som vid nyår till exempel är tillfället perfekt. I princip varenda vuxen och ansvartagande människa är berusad och tagen med garden nere. När de väl insett att de fått sin ynkliga brevlåda sprängd till damm är Erik och Sten redan långt borta.
    Sten och Erik föredrar brevlådor av plast. De som är gjorda i trä lossnar bara locket på om man har tur och tillräckligt många smällare hoptvinnade. Dessutom är de ganska fina när allt kommer omkring. En person som köper något så opersonligt som en brevlåda i plast förtjänar att få den sprängd i bitar. Speciellt de som köper en grön, eller någon annan vidrigt äcklig färg som röd eller ljuslila. Ändå är det alltid samma familjer som köper plastbrevlådor. Som om de aldrig får nog.
    Olof och hans mamma har en plastbrevlåda. Men den låter Erik vara. Inte bara för att de är vänner utan för att Olofs familj är bortrest till någon släkting i Stockholm. Att spränga deras brevlåda hade bara varit för enkelt.
    Både Erik och Sten lovade att komma hem innan klockan blev tolv, men det var bara något de sa för att komma iväg fortare. Vem vill sitta hemma i en lägenhet och räkna ner med Jarl Kulle i TV? Vem vill dricka alkoholfri cider ur champagneglas som familjen endast använder vid nyår? Vem vill sedan se sina föräldrar desperat springa från fönster till fönster för att inte missa en enda raket?
    Istället träffades de nere vid affären där Sten visade upp alla smällare han fått av sin pappa. Det fanns små som man kunde ha på handflatan när de smällde och stora som man kunde spränga brevlådor med. Erik frågar sig ofta varför tillverkarna gör så stora smällare när de vet att de kommer att användas till att spränga brevlådor. Inte för att han klagar, men han undrar. Kanske alla som arbetar med smällare har stora fina träbrevlådor med en vacker bild på. Kanske.
    Erik har inte fått några smällare. Inte ens några små. Det är mest hans mamma som sätter sig emot det. Hans pappa bara grymtar instämmande. De tycker att det är för farligt. ”Tänk om du glömmer att släppa den i tid och den exploderar i din hand.” Ja, tänk.
    Efter att ha använt samtliga smällare och sprängt nästan varenda ful brevlåda i radhusområdena började de röra sig mot klippan. Klippan är ett högt berg med utsikt nästan hela den förortshåla de kallar hem. På somrarna brukade de klättra upp alla tre och spana på solbadande tanter med kikare. ”De är kanske inte de snyggaste men bröst är ändå bröst.”, hade Olof sagt en gång och de hade alla skrattat så de kiknat.
    Väl uppe satte sig Sten rakt ner i snön medan Erik nöjde sig med att vila sig lutandes mot en tall. Uppifrån klippan såg man hur ofattbart lite deras liv egentligen var värt. Strax framför dem låg hus efter hus. Sedan var det bara skog och åker som sträckte sig mot horisonten. Gatubelysningen reflekterades i snön och omfamnade allt i en mystiskt mörkblå dimma. Om det inte varit för kylan hade man trott att det hela bara var en stor snöglob. En sådan man skakar så snöar det i den.
    Sten plockade fram ett paket cigaretter och satte en i mungipan. Som vanligt erbjöd han Erik en och som vanligt tackade Erik nej. Med en respekterande nick stoppade Sten tillbaka paketet och tände sin cigarett med ett djupt bloss. Sedan sade han:
    - Det första är alltid bäst.
    - Mmm, svarade Erik i brist på annat.
    - Jag menar, började Sten medan han lät röken komma ur hans näsborrar som ur en raketmotor. Jag menar egentligen skulle det räcka med ett bloss. Men man är för snål för att bara ta ett och sedan slänga den. Sedan vill man ju förstås ha ett till nytt bloss. Det skulle bli på tok för dyrt.
    - Egentligen skulle det väl räcka med ens första någonsin. Och sedan fick det vara liksom.
    Sten nickade instämmande och tog ytterligare ett djupt bloss. Medan han studerade glöden gjorde han rökringar i luften och med blicken långt borta sade han:
    - Ja, tänk om det var så enkelt. Då hade jag inte rökt nu.
    - Nej.
    - Samtidigt hör man att du inte rökt. Det är bra. Det ska man inte heller.
Erik gick fram till Sten och satte sig bredvid honom.
    - Sten, vad tror du vi gör om tio år? Tror du vi fortfarande sitter här och...
Han kom inte på något bra sätt att förklara vad de höll på med egentligen. De bara var med varandra och det kändes bra. Det behövdes inte mer.
    - Jag vet inte. Det enda jag vet med säkerhet är att jag kommer att ha det bra.
    - Hur menar du bra?
    - Jag menar gott om pengar, oberoende.
    - Och hur skulle det gå till?
    - Jag vet inte. Jag bara vet att det kommer bli bra. Själv då, hur kommer du ha det?
    - Jag vet inte, samma skulle jag tro.
Plötsligt lystes himlen upp av en stor blå ljussprakande stjärna. Erik tittade på klockan och konstaterade att hon var tolv. Nere bland radhusen hördes tjoande röster och allt fler raketer sköts upp mot himlen. Sten släckte sin cigarett i snön, ställde sig upp och skrek:
    - Gott nytt år era jävlar!
Erik ställde sig upp och skrek ännu högre. Sedan stod dom där och bara skrek. De skrek så det ekade. De skrek så det gjorde ont i halsen. De skrek så att de ända in i hjärtat kände en värmande stickande känsla. Känslan av frihet.
    När Erik kom hem låg hans föräldrar och sov. Ingen vaknade när han smög in på sitt rum och klädde av sig. Liggandes i sängen kunde han fortfarande känna deras skrik i lungorna. Han vände sig om och med plastbrevlådor i tankarna somnade han djupt. Då var klockan inte ens ett.