 |
 |
|
|
|
|
| Trädens tårar |
|
Av Yrsa :: Monday, February 26, 2007 :: Läst 1024 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Kärlek, Drama
|
Han log så att han visade sina vita raka tänder, hans blonda hår som var uppsatt i en hästsvans och dinglade nedan för hans axlar. Han var rätt snygg om det inte var hans röst som var matt, fylld av självömkan och skrytig, skulle han vara den perfekta maken för mig.
Träden gungade i vinden, harpans musik flöt med vinden som ett löv i bäcken. Jag slöt ögonen och lät mitt hår leka med vinden som ivrigt tog tag i det och sköljde igenom det med musiken, jag lät mig själv stå där, helt upprätt i vinden som sköljde över mig som vågorna mot klipporna. Fast vattnet var svart, svart som natten svart som döden, svart som mitt hår och mina ögon. Jag slog upp ögonen någon hade närmat sig, jag kände det i hela kroppen som en hare var jag nära på att fly eller lägga mig tätt ner mot marken, men det hann jag inte.
Snart stod han där, ung och frisk och alldeles för självsäker. Han lät sin hand dra igenom mitt hår fast jag själv ville putta iväg honom och gå. Men det kunde jag inte, jag fick inte.
Han log så att han visade sina vita raka tänder, hans blonda hår som var uppsatt i en hästsvans och dinglade nedan för hans axlar. Han var rätt snygg om det inte var hans röst som var matt, fylld av självömkan och skrytig, skulle han vara den perfekta maken för mig.
Men nu var allt annorlunda jag skulle aldrig kunna låta den där människan få gå in i mitt inre, få rota i mina drömmar och krossa dem. ALDRIG!
Det var som om han hört mig, han backade undan han verkade skrämd, nästan övergiven.
Han bugade och skyndade sig därifrån. Han verkade nästan rädd, ett mod jag aldrig ägt sjönk in i mig, om han rörde mig igen skulle han förlora mig, för jag dog hellre än att låta honom komma så nära. Himlen mörknade ovan mig och jag rusade in i den lilla stuga vi ägde, den var inte stor men den räckte gått och väl för tre personer. Jag log när min lilla syster kom för att möta mig och hjälpa mig med maten. Hon berättade att mormor var mycket sjuk och ville inte ha någon mat, inget te heller, min vackra lilla syster med de svarta pärl ögonen och det långa tjocka svarta glänsande håret, med hennes bleka hy, och röda läppar var hon perfekt, hon skulle aldrig bli som jag. Hon var för snäll.
När vi försökt i en timma att få i våran kära mormor lite mat, men hon vägrat, beslöt vi oss för att hon fick som hon ville. Men dö det fick hon inte.
När min syster gått för att diska bäddade jag ner mormor, hon tog sin hand i min och sade med en rispig röst som lät som när man skrapar en gaffel mot en tallrik, ”Luna, jag vill att du ska gifta dig med den där mannen, jag har redan bestämt det med honom och hans familj, så var nu en god flicka och gör som han säger och säg JA”
Sedan slöt hon ögonen, pulsen dog och där satt jag med hennes iskalla gamla hand i min och fällde en tår, inget mer, jag lät henne ligga. Hon hade förstört mitt liv in i det sista stunden av hennes liv, skulle hon jävlas med mig, och detta var det allra värsta hon kunnat göra. Jag hade nu bestämt mig, aldrig skulle jag bli hans hustru aldrig. Han skulle allt få hitta en ny fru åt sig.
Jag gick in i köket där min syster stod hon diskade inte utan stod och kollade ut i stormen, när hon hörde mig sprang hon fram och kramade mig.
Jag stod där med henne i min famn ett par minuter, jag kysste henne på huvudet, och sade inget utan gick ut i stormen, gick mot det svarta porlande havet som låg några meter ifrån huset, vågorna slog mot klipporna som mitt hår i blåsten, jag tog ett sista andetag innan jag dök ner i vågorna och krossades mot klipporna.
slut |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|