Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Inte förrän i gryningen Av LarsCarlberg :: Wednesday, May 10, 2006 :: Läst 452 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Rysare En berättelse som utspelar sig i en av de pestdöda byarna på 1600-talet. Jag har ibland själv tyckt mig skönja andra varelser röra sig i skogsbrynens skuggor, på andra sidan åkerlapparna och fälten. Någon dag skall jag följa efter dem och se. Inte förrän i gryningen, efter vad som kanske varit flera dagar, hade de sista ljuden inifrån den lilla stugan av trä och torv tystnat. Det hade börjat som en skakning i hennes händer när hon hällde upp vatten till honom från hinken vid brunnen. Han hade stannat på vägen upp till skördearbetet vid Sorgmyra, där byn tillsammans tog mosshö, för att be om vatten och för att hälsa på barnet som också var hans brorson. Hon hade snabbt blivit sämre, och han ledde in henne i stugan där hon ville lägga sig i sovbritsen. Barnet grät i sin korg. Han hämtade mer vatten till henne. Snart träffade febern honom också, den slog undan fötterna på honom och han sjönk ihop vid sidan av soffan. Han försökte hålla sig vaken, han tänkte att han skulle ta sig upp till Sorgmyra för att varsko sin bror om att dennes hustru var sjuk. Men han blev strax medvetslös i febern som slog ut honom på stugans jordgolv. Hur länge han var borta visste han inte, men när han vaknade igen, fortfarande med en brinnande hetta i kroppen, var brodern hemma. Också brodern var sjuk. Barnet skrek hjärtskärande. Brodern och hustrun yrade och bad till Gud om nåd. Svarta fläckar och bölder hade kommit överallt på deras kroppar. De svor och skrek efter prästen där de låg omslingrade på den smala bristen. Fasan och törsten kom över honom och han raglade ut ur stugan. Inte på en vecka hade de hört något från byn Heda som låg alldeles bortom ängarna och skogen. Någon hade sagt att den stora döden gick genom markerna, och att Heda redan haft besök av den. Han drack av det unkna och solvarma vattnet i hinken vid brunnen, men kunde inte förmå sig till att gå tillbaka in i stugan. Istället kollapsade han igen, i gräset och prästkragarna framför dörren. Till kvällen vaknade han och huttrade sig igenom den ändå varma natten i en fruktansvärd frossa. Också gråten och hostan, bönerna och de hjälplösa skriken från stugan höll honom vaken. Han förlorade tiden igen. Långt senare, i en gryning våt av dagg, hade äntligen de sista ljuden inifrån stugan tystnat.         Mannen som kallades Albrecht hissade upp nytt vatten ur brunnen och drack med en ofantlig törst. Morgonen var varm och klar, med hög luft. Det var skördetid för ängarnas och myrarnas hö. Folk från både Heda och Alarna borde vara i full färd med slåtter och hässjning. Men byn låg tom. Först tyckte Albrecht att han stod mitt i en tystnad som var större än döden, som om allt liv utom själva skogen och vinden dött i den stora döden. Det var som om hela världen hade färdats till det hinsides, och bara han själv hade blivit kvar i byn. Men snart började hans skarpa hörsel återigen uppfatta ljuden från landskapet omkring honom. Bakom honom låg broderns stuga tyst och stirrade på honom med en svart dörrglugg varifrån en fruktansvärd stank sipprade ut. Inget hördes där, men i väster hördes en hund skälla. Nere i byn råmade en ko uppgivet efter vatten och mjölkning. Albrecht tyckte sig till och med höra barnskratt, buret med vinden någonstans långt ifrån, och han såg upp. Men det enda som rörde sig var en högrest gestalt, nästan som ett moln eller som en dammig hägring, vars huvud sträckte sig långt över trädtopparna och som kunde ha varit Gud Fader självt. Gestalten var på väg bort, den avlägsnade sig och skingrades likt rök borta över Alaviken, så Albrecht hann aldrig se vem det var. Han kunde inte förmå sig att gå in i stugan. Istället gick han ned i byn. Han aktade sig noga för boningshusen, men han gav den utmattade kon, som stod tjudrad vid en gärdesgård, vatten och hö och mjölkade den. I en källare stal han salt korv och två brödkakor som han begärligt åt av. I väster fortsatte hunden skälla. Återigen somnade han, men febern hade gått ner nu. Inte på hela dagen hade han sett en levande människa. Däremot kände han lukten av alla de döda, och han drömde att de samlades på kyrkbacken och gav sig av till himmelriket i gyllene vagnar som lånats dem av greven. När han vaknade var han fortfarande ensam, men han såg bortom skogen rök från eldstäder, bortåt Lindbro till. Det skulle komma folk. Han åt mer bröd och mjölkade kon, hittade ägg som någons höna lagt i en rabatt. Han åt sig mätt, men han stod inte ut med de dödas stank i byn. I stället gick han längs den slingrande lilla vägen upp till Sorgmyra där det slåttrade höet torkade i solgasset. Han hittade en högaffel och började slänga upp det grova ängsgräset på hässjorna. Det var ett drygt arbete när han var ensam, och svagheten efter febern tvingade honom att ta långa pauser. Han hörde skogen och markerna som aldrig förr nu när ingen talade eller sjöng omkring honom. Kanske borde han söka upp en präst och berätta om alla de döda, tänkte han, kanske var det okristligt att arbeta nu. Kanske var det till och med söndag. Men inte på många dagar hade han hört någon klockringning. Det var nog ingen idé att leta efter en präst. Antagligen var han, Albrecht, redan fördömd. På vägen tillbaka till byn var han tvungen att passera Lågåsa-ängen där de redan veckan innan hässjat höet. Det fanns ingen i byn som hade velat gå dit när det skymde, för där gick mörke mannen ofta i skogsbrynet och diket vid fältets bortre kant och drog benen efter sig i snärjmåran och nässlorna. Nästan alla i byn hade sett honom, Albrecht också – en gång när han var liten och en gång för några år sedan, när han tillsammans med brodern och tre andra från bryn hade hjälpts åt att med kor och oxar plöja de steniga tegarna på andra fält längre bort. Mörke mannen var någon som hade mördats i skogen för länge sedan, sade man, kanske redan innan byn fanns. Och nu gick han som en osalig ande längs med tegarna för att han sökte något. Men Albrecht trodde inte riktigt på det. Även spöken borde se ut som vanligt folk. Men mörke mannen var annorlunda. Han syntes nästan bara i skymningen och i gryningen, även om det fanns de som sett honom även mitt på dagen. Man aktade sig noga för att arbeta ensam på Lågåsa-åkern. Han syntes sällan av flera människor samtidigt och aldrig nära. Bara i utkanten av synfältet, längs med randen av ljung och nässlor som skiljde åkern från skogen. Någon dag, som man fasade för, skulle kanske någon som arbetade på åkern eller i närheten höra något bakom sig. Utan att tänka närmare på det skulle personen vända sig om och där skulle mörke mannen stå, alldeles nära. Albrecht hade ofta drömt om den dagen. Även i drömmen hade suget av skräck känts i honom, knipet av fasa i skrevet. Men det hände aldrig. När Albrecht nu gick längs stigen hade han inte mörke mannen i tankarna, han tänkte mer på hur han skulle kunna undvika att gå tillbaka in i byn som tillhörde de pestdöda. Ändå blev han inte förvånad över att se mörke mannen där på andra sidan Lågåsa-ängen. Det var fortfarande ljusan dag, och han syntes tydligt trots att han stod i skuggan som träden kastade ut över fältet. Mörke mannen var lång, längre än vad någon av folket i byn varit. Han var klädd i kläder som ingen kände igen och bar en huva som alltid skymde ansiktet. Albrecht stannade upp och betraktade honom. Naturligtvis kom mörke mannen tillbaka nu, när han var ensammare än någonsin. Nu, när det inte fanns någonstans att springa. Nu när alla hus och gårdar vaktades av döden. Albrecht stod stilla och väntade på att mörke mannen skulle ta första klivet över diket där borta. Att han skulle gå över åkern, upp till Albrecht och komma nära honom. Mörke mannen blev länge stående stilla, längre än någonsin förut. Sedan, som om han tvekade, sträckte han långsamt ut sin arm där borta i dunklet under tallarna. Han pekade på Albrecht med ett darrande finger och Albrecht kunde skymta att hans ansikte under kåpan antagligen inte var en människas. Inget av detta hade tidigare någonsin skett. Mörke mannen vände sig sedan om och försvann i skogen. Han gick med långsamma steg, som om han varit sjuk. Det fanns ingenstans för Albrecht att gå, inte nu. Alla i byn var borta, Gud Fader (om det nu var han) hade gått förbi men inte funnit något av värde i trakten. Skulle Albrecht leva som ett spöke bland de pestdöda tills sjukdomen fick fatt i honom igen? Kanske skulle febern ta honom om han återvände till husen. Han ville inte dö i de plågor som hemsökt de döda i broderns stuga. Folk skulle komma – från Svedängen och Heda och kanske till och med från Köpingen – och de skulle ställa frågor: Varför hade han stulit mat ur de dödas hus, varför hade han inte hämtat en präst? Varför hade han inte fört de döda till kyrkan så att de hade kunnat begravas i vigd jord? Albrecht gick över ängen vars gräs nyligen slagits med liarna, i den heta sommareftermiddagens gassande sol. Han kom fram till stället där mörke mannen brukade stå, men han såg inga spår efter honom, inga tecken på att någon hade varit där. Albrecht klev över diket och gick samma väg som mörke mannen hade gått, upp i skogen.     I skogen var det svalare. Han skrämde upp en svärm flugor som suttit på en död grävling. Liklukten kände han knappt längre. Kanske var han ett lik själv. Kanske drömde han bara detta i sina sista feberrysningar. Luften stod alldeles stilla inne bland träden, och han insåg att han var mycket svag när han försökte ta sig fram genom de kuperade markerna. Ris och grenar ville linda sig om hans fötter för att snärja honom. Men snart kom han upp på högre mark. Häruppe hade Toltorparn från Heda och hans släkt en gång försökt röja ny åker. Spåren fanns fortfarande kvar efter dem. Längre bort kom han till Stora Stenarna, sprickfyllda bergknallar som låg insprängda i skogen. När höll trollen och älvorna till, sades det. Men folket i byn Alarna brydde sig inte så mycket om trollen, de hade mörke mannen att rädslas för. Förr i tiden hade rövare bott bland Stora Stenarna – de hade haft tumme med trollen. Kanske var det rövarna som hade slagit ihjäl mörke mannen, om han nu var en man. Albrecht hade sällan gått här förut, ingen i byn gav sig gärna hit. Men trollen, som i vanliga fall bara vågade sig ut om natten, hade lämnat porten till sina salar i Stora Stenarna öppen idag. I en av de stora, brant sluttande hällarna, bland vitmossan och de späda björkskotten, fanns en uppslagen dörr som ledde in till trollens boning. Öppningen var hög och bred. Albrecht skrattade. När han varit ung hade Toltorpar-Lisa berättat om hur trollen kom ner till Toltorparnas nyodlingar om nätterna och sådde granar och buskar på de röjda åkrarna. Till morgonen hade träden slagit rot och vuxit sig manshöga i tegarna. Hon hade sagt att trollen stod i skogen som stenblock i skymningen och bara väntade på att jaga barn som förirrat sig bland träden. Tyske Prosten Jackobsson hade svurit över Toltorparnas vidskeplighet och låtit klockorna ringa extra länge om söndagarna för att jaga eventuellt oknytt i bygden på flykten. Albrecht gick fram till porten och kikade in. Alldeles innanför öppningen började en trappa som ledde nedåt i dunklet. En död råtta låg på översta trappsteget. Längre ned, skymtade Albrecht, planade trappan ut till en korridor. Inte ett ljud hördes nedifrån trollslottet. Nu var Albrecht inte någon räddhågsen person. Han vågade ställa upp i brottning även mot folk som var betydligt större än honom när det blev dags för nappatag. När de fångade en tjur som sluppit lös hade han gått upp på en sten för att locka besten tillbaka till hagen. Han fruktade inte trollen heller, nämnvärt. Det fanns inte mycket kvar att vara rädd för i världen, tänkte han. När han gick i trappan ned i trollens hus tänkte han på hur höga trappstegen var, som om de varit avsedda inte för människor utan för varelser av betydligt större längd. Det fanns hållare för ljusbränder i väggarna, men ingenstans brann det. Istället verkade dagsljus ledas ned genom berget via ett system av speglar och kristaller. Man hade alltid trott att trollen blev till sten av solens ljus. Tydligen var det inte så. Alldeles under bergets yta fanns några rum som fortfarande verkade bebodda. Från dessa bebodda rum vette stängda dörrar ut mot tomma salar, korridorer och trappor som ekade så övergivna att Albrecht fylldes av sorgsenhet. Kanske var hela världen urholkad av trollgångar under ytan. Men i så fall låg dessa hålrum tomma och mörka, för intet ljud hördes, och intet ljus verkade längre tränga ned till de övergivna salarna. Istället koncentrerade Albrecht på att söka igenom de övre rummen. De var inte stora, och snart hade han hittat både en skänk som var fylld av det finaste trollgull man sett och ett kök där det fortfarande låg en rökt hjortstek färdig att skäras upp på bordet. Han lät sig väl smaka av steken men tordes ännu inte riktigt röra vid guldet. Bortom köket fanns rika skafferier, med läckert bröd och mycket kött. Fortfarande hade Abrecht inte sett till några utav slottets inneboende, men han anade ändå deras närvaro. Till slut fann han en dörr som ledde in till sovgemaken, som låg tysta under de höga välvda taken där endast lite ljus tilläts sippra in. Först, sittande i en stol som om han fortfarande suttit på vakt, hittade Albrecht mörke mannen. Han hade dött alldeles nyligen, kanske i samma stund som Albrecht gick nerför portens trappa. Albrecht vågade inte lita på att mörke mannen var död utan slog först långa lovar på avstånd från honom. Men mörke mannen hade alldeles säkert gått till det hinsides, förstod Albrecht snart, för hans ögon var fyllda av den tomhet som kommer i döden efter ett långt liv. Mörke mannen satt vid ett djup valvgång, som om han höll vakt över vad som nu fanns därinne. Albrecht höll fortfarande så mycket avstånd han kunde mellan sig själv och mörke mannen, kanske mest av respekt för de stora ringprydda händerna med grova naglar som mest liknade ett vilddjurs klor. Men händerna höll sig stilla. I den korta välvda korridoren bortom honom låg flera döda råttor. Inga flugor hade ännu hittat ned hit. Där gången återigen vidgade sig låg de gamla trollen döda. Mörke mannens hy var av sådan kulör att man inte lade märke till pestfläckarna på honom, men på de ljushyllta trollen syntes den stora dödens märken tydligt. Bölderna och fläckarna fanns där, de svarta utslagen och svullnaderna i armhålorna. Där Albrechts bror och svägerska hade dött i ett febrigt vansinne av slem och stank verkade dock trollen istället ha somnat in med uråldrig värdighet. Rummet luktade sten och gammalt trä, som i kyrkan. De var bara två stycken kvar, en gammal kvinna som gav intryck av att vara en åldrig matriark, med långt grått hår som Abrecht tyckte mest liknade älvornas. Kanske växte håret fortfarande på henne i döden, för det ringlade sig ned från den höga hårda britsen hon låg på, ned på golvet där det mötte stenen som spunnet silver. Det andra trollet var en ung man, nästan bara en pojke. De låg bredvid varandra i en bred säng som inte verkade ha någon stoppning alls, kvinnan på rygg och pojken på sidan. Han låg ihoprullad som ett litet barn i sömnen. De var båda betydligt längre än Albrecht, och trots att generationer verkade skilja dem åt i ålder visade deras ansiktsdrag tydligt att de var nära släkt. I döden bar de tunga guldsmycken. Kanske hade de burit dem också när de levde, ringarna i öronen och de tjocka halsbanden. Albrecht blev stående ett slag och betraktade dem. De liknade varelser av sten, men när han till slut sträckte ut handen för att röra vid den gamla trollkvinnans hand kändes hennes hud mer som gammalt trä, som ett handtag eller en ledstång polerad av många års användning. Hon var kall.   Albrecht begravde de pestdöda trollen i en glänta inte långt från porten till deras slott. Det tog honom lång tid, men eftermiddagen verkade räcka så länge att han undrade om det aldrig skulle bli kväll. I deras redskapsbod hittade han en spade som kanske varit avsedd som leksak åt trollbarnen, men som bara var aningen för liten för honom. Med den grävde han grunda gravar bland stenarna, vitmossan och slyet, ett arbete ännu drygare än hässjandet av höet uppe vid Sorgmyra. Kanske skulle han ha sökt i de övergivna gångarna efter gravplatser åt dem, som för herremännen i Köpingen som begravdes i domkyrkans krypta. Men trollungen och den gamla kvinnan tycktes höra mer hemma bland skogens träd. Trots sin storlek var de inte tyngre än att han mödosamt kunde forsla dem uppför slottets trappa och ut i gläntan. De var magra och utmärglade. Inte förrän han hade lagt dem i gravarna, svepta i guldbroderade tygstycken han hittat i en skänk, började de till slut förvandlas till den sten som en gång varit deras ursprung. När Albrecht ville släpa upp också mörke mannen upplöstes denne dock i ett moln av damm och rök, som om han varit död ända sedan tidernas begynnelse. När Albrecht sent omsider hade begravt trollen ville han återvända till byn. Han tänkte på kon som fortfarande stod tjudrad vid knuten till stugan. Han tänkte att han kanske inte borde dricka mer av det kalla vattnet ur trollens källa, utan istället försöka göra för sina fränder vad han hade gjort för trollen. Efter dagens tunga arbete var han svettig och dammig, och han lånade en vacker särk ur trollens garderober eftersom han förstört sin egen skjorta. Solen stod lågt när han anträdde vandringen ned över Toltorparnas övergivna nyodlingar, ned längs slänten som vette mot Lågåsa-gärdet. Och tiden hade mycket riktigt förflutit, skörden var sedan länge bärgad av de människor och de släkten som hade återbefolkat de tomma byarna. Albrecht blev stående, förbluffad, i skogsbrynet och såg några ensamma kvällsvandrare på väg hem från markerna – han ville gå över tegarna för att hälsa på dem, men han kunde inte förmå sig att ta steget över diket in i de levandes värld igen. De hemvändande kvällsvandrarna korsade sig och verkade ropa något åt honom, men han kunde inte höra vad de sade. Kanske förbannade de honom. Strax hade de försvunnit bortom en lång stenmur som byggts under de långa år han varit borta, längs med en allé av björkar som vuxit upp under de generationer som gått. Han ville skratta, men ljudet av hans röst ekade konstigt i sommarkvällen och skrämde upp några fåglar som suttit i ett träd bredvid honom. Återigen försökte han gå upp till vägen som ledde mot byn, men det var som förgjort. Istället vände han tillbaka upp i skogen, hem till sitt trollslott bland rövarnas stora stenblock. Han fann att porten fortfarande stod öppen, som om han välkomnades hem, och att han bara behövde tänka tanken för att den skulle slutas bakom honom när han gick nedför trappan.

Kommentarer Av trinen Friday, May 12, 2006 kl 5:33 PM Jag gilla verkligen slutet Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här