När hon såg huset som lyste gulare än smörblommorna i mormors trädgård, hoppade hjärtat över ett slag. Hon tvärbromsade så hårt att cykeln gled på gruset.

Det var inte meningen att hon skulle cykla förbi här, men kroppen hade styrt henne hit av vana. Maja klev av cykeln och stirrade på huset. Trots att enplansvillan badade i solsken, var det som om en skugga låg över huset. Äppelträden hon klängt i som yngre, hade precis slagit ut i blom. Då hade hon älskat träden men nu tyckte hon att det var något obehagligt över de knotiga grenarna som sträckte sig upp mot solen.

Mycket hade ändrats, de nya ägarna hade satt sin prägel på huset och trädgården. Ändå var det som om det var igår hon kommit hem från skolan och gått in genom den svarta ytterdörren. Hon förväntade sig nästan att mamma skulle öppna köksfönstret och ropa på henne att komma in och göra sina läxor. Trots smärtan att se sitt barndomshus ville hon inte vända ryggen mot det som en gång varit hennes trygghet. Det som varit hennes liv. Hon tänkte på lägenheten de bodde i nu, hon och mamma och lillasyster. Den trånga mörka lägenheten där hon och Molly delade på det lilla sovrummet. De som haft egna rum tidgare och ett lekrum.

Hon tänkte på mamma som slutat le och som sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Förr hade Maja jämt haft med sig kompisar efter skolan, men nu höll hon sig undan från klasskamraterna. Hon ville inte att de skulle veta hur hon bodde nu, alla som varit så avundsjuka på henne fina rum tidigare. Då hade hon haft aprikosa väggar och ett vitt överkast i sängen som hon fått välja själv. Nu hade hon och Molly bruna storblommiga tapeter och ett rött plastgolv. 

Hon tittade på sina utslitna gympaskor som nästan var för små. Men hon skulle inte säga något till mamma. Hon ville inte att mamma skulle bli arg för att hon växte så fort, eller ännu värre, att mamma skulle börja gråta. Därför sa hon inget om tår som värkte eller klasskamrater som tycket att hon hade fula skor. Hon försökte att inte tänka på pappa för då skulle hon bara börja gråta, men trots att hon försökte det hårdaste hon kunde, så kände hon klumpen i halsen som växte.

Pappa, som lämnat dem för en annan familj, en blond ful tjej som var mycket yngre än mamma och som då var gravid med pappas barn. Sedan hade de fått en unge till. Enda gången Maja hade träffat den nya familjen var för två år sen när den minsta var nästan nyfödd. Maja satt på en stol i deras fina kök under hela besöket, medan Molly ville leka med halvsyskonen. Den blonda hade sagt att Molly inte fick röra barnen eftersom hon kunde ha dagisbaciller. Molly som då gick i första klass. Maja kände håren på armarna som reste sig och insåg att hon frös. Det började bli mörkt och dagens värme började förvandlas till kvällsluftens kyla. Hon hade helt glömt bort tiden och hon som skulle hämta Molly på fritis direkt efter skolan.

Värken i Majas mage växte, eftersom hon visste att mamma skulle bli arg och hon skulle inte kunna förklara vad hon gjort. Inte hade hon ätit heller sen i går kväll och då hade hon bara petat i maten. Hon var rädd för att kosta mamma pengar så därför åt hon så lite hon kunde hemma, och försökte att bara äta i skolan. Molly åt för dem båda hemma ialla fall. Men idag hade de serverat fiskbullar i skolan, och det var det västa hon visste efter gröt.

När hon satte sig på cykeln igen och började trampa kände hon sig yr. Hon kände sig stressad och började trampa så hårt hon kunde. Hon märkte knappt bilen som kom i hög hastighet bakom henne, och kände inte heller hur händerna nästan omärkbart styrde ut cykeln i gatan. Hon såg som hastigast ljuset från strålkastarna som lös upp henne som en primadonna på teater. På några sekunder slungades hennes lilla barnakropp och cykel över bilens tak och landade några meter därifrån. Chaffören som inte haft en chans att bromsa brydde sig inte heller om att stanna och se om hon klarat sig. Hennes sista tanke var:

”Nu blir mamma arg.”

SLUT