Den ryska skatten > VIP story - för dig som älskar noveller och andra berättelser

Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Av Hajman :: Sunday, March 18, 2007 :: Läst 436 ggr :: 0 kommentarer :: Genre: Äventyr

"Spännande handling som bl.a utspelar sig på en rysk kyrkogård"

Jag stod vid kyrkporten till den stora ryska kyrkan. Utanför gick kosackerna och slet på de guldfärgade vetefälten. Svetten glänste i deras pannor av värmen och det starka solljuset. Den vackra kyrkan hade en vit och turkosfärgad fasad med flera stora guldbelagda lökkupoler på taket. Jag tog i den kraftiga massiva kyrkporten och öppnade den sakta. Det gnisslade av de gamla gångjärnen som inte hade blivit smorda på mycket länge.

Jag gick långsamt in på det fina marmorgolvet. Det var knäpptyst i kyrkan. En doft av någon slags rökelse och röken från några ljus som nyss släckts spred sig i kyrkan. Jag fick en känsla av att någon var kvar i kyrkan men det hördes inte ett ljud. Jag lyfte blicken och tittade upp på väggarna som var fyllda med fina ikonmålningar med mycket guldförgyllningar och fina färger. Det såg likadant ut i taket där det fanns fantastiska vackra målningar med bibelmotiv. Jag upptäckte det vackra färgglada blyinfattade glaset med blått, rött och gula färger. Jag fortsatte fram till mitten av kyrkan och stannade plötsligt upp när jag tyckte jag hörde någonting. Jag vände mig om och tittade runt men såg inte något. Jag blev påmind om att det till skillnad från kyrkor i väst saknas bänkar att sitta på och besökarna får stå under gudstjänsterna. Därför är det en ganska stor golvyta att kunna röra sig över när det är tomt på besökare.

Det hördes återigen ett ljud fast nu var det tydligare. Det lät som ett snyftande borta i det nordvästra hörnet av kyrkan. Jag bestämde mig för att sakta gå dit och kolla vem det var. När jag kom förbi den sista stora pelaren såg jag en kvinna i 30 årsåldern stå på knä bedjande och samtidigt göra korstecknet. Tårarna rann längs hennes kinder. Hon var rödhårig och hade en stor lång fläta i nacken. Hon var klädd in en sommarklänning med rött tyg med små vita prickar med axlarna och ryggen nästan bara. Ansiktet var fräknigt och mycket vackert. Jag tyckte hon hade blå ögon men det var svårt att se för de var så fuktiga.

Jag harklade till lite försiktigt för att inte skrämma henne alltför mycket men hon ryckte ändå till och tittade hastigt upp på mig med sitt sorgsna ansikte. ”Hej, jag trodde jag var ensam här men sen upptäckte jag dig. Hej, sa hon lite försynt och tittade bort igen. Jag heter Nikolaj men kallas för Nico och jag är bara på tillfälligt besök här. Jag har hört talas om denna vackra kyrka och ville komma hit och uppleva den. ”Jag heter Anna, sa hon tyst och torkade sig i ögonen.” Anna reste sig upp och tittade på mig. Jag bedömde att hon var cirka 170 cm lång och hon såg mycket bra ut. ”Visst är det en fin kyrka, sa hon.” Mycket fin, svarade jag. Det är nog en av de vackraste som jag har besökt. ”Kul att du tycker det, sa Anna.” Du ser ledsen ut, är det något sorgligt som har hänt, frågade jag? ”Min man gick bort för exakt två år sedan i en trafikolycka och det var honom jag tänkte på när du plötsligt dök upp. Åh, jag beklagar sorgen, det var tragiskt.”

Jag tittade åt sidan på väggarna och upp i taket för att betrakta den vackra kyrkan ännu en gång och för att hon skulle få en chans att betrakta mig lite grann. ”Går du ofta hit, frågade jag? Nej inte så ofta, det blir väl en gång i månaden. Var kommer du ifrån då, frågade Anna? Jag kommer från Kiev, svarade jag. Aha, då har du åkt långt för att komma till denna lilla by, sa hon. Nej och ja, jag hade vägarna förbi och bestämde mig för att titta in och se er fina kyrka som jag har hört talas om så mycket. Jag har varit och hälsat på min syster i St.Petersburg och tänkte när jag ändå skulle åka förbi denna by att jag måste se kyrkan och dessutom så passar det bra att ta en nattvila här.”

”Jag har bokat ett rum på pensionat nere i byn. Det börjar ju snart att mörkna. Jag har kört bil i 6 timmar och börjar bli lite trött nu. Det tar cirka 5 timmar att köra till Kiev här ifrån och dom kommer jag att avverka imorgon. Jag bor här i byn, sa Anna. Jag hyr en lägenhet på andra våningen i ett gammalt tvåfamiljshus nere på Storgatan mitt i centrum vid torget om man nu kan kalla det centrum. ”

”Jag måste gå nu, sa Anna och tackade för pratstunden och började sakta gå mot kyrkporten. Vänta lite Anna, jag hade tänkt äta middag på värdshuset i kväll och det skulle vara jättetrevligt om jag fick bjuda dig på lite mat. Det är så tråkigt att äta ensam, vad säger du? klockan sju ikväll, kommer du? Anna tvekade men svarade, jag vet inte, jag har egentligen lite annat för mig i kväll, men okej då. Jag skall försöka vara där vid sju tiden då, sa Anna. Jättekul då ses vi lite senare, sa jag och Anna försvann ut igenom porten.” Jag stannade kvar ytterligare en stund för att betrakta konstverken i kyrkan och för att försöka smälta intrycken som mötet med Anna hade skapat i mitt huvud. Jag satte mig i bilen och åkte tillbaka till pensionatet. Och gick direkt upp till mitt rum för att vila en stund.

Jag vaknade av väckarklockan en timma senare och kände mig genast lite piggare. Jag tog en snabb dusch och bytte till rena kläder och gick ned till restaurangen. Klockan var fem över sju och jag tog ett fönsterbord med utsikt mot en genomfarts gata. Det hade börjat mörkna ute och jag såg inte så mycket förutom det lilla som gatbelysning lyste upp. Några enstaka bilar körde förbi och lös upp gatan ibland med sina strålkastare. En servitör kom fram och gav mig menyn och jag sa till honom att jag väntar på mitt sällskap. Jag beställde en öl i väntan på att Anna skulle komma. Jag satt och kikade i menyn samtidigt som jag smuttade på ölet som smakade en aning beskt. Klockan gick och hade nu blivit halv åtta och jag bestämde mig då för att beställa in min mat för nu var jag jättehungrig.

Jag la besticken åt sidan och drack upp det sista ur öl nummer två och torkade mig om munnen med servetten. Jag hade beställt in en biffstek med potatis, en god sallad till och som förrätt hade jag valt en liten rödbetssoppa som en liten aptitretare. Detta hade smakad helt tillfredställande men hade säkert smakat ännu bättre om Anna varit med som sällskap.

Klockan var nu kvart över åtta och Anna syntes inte till och jag kände en viss besvikelse över detta. Det hade ju känts så bra i kyrkan och jag fick en känsla av att hon absolut ville komma hit och äta med mig. Jag började fundera över vad som kunde vara orsaken. Jag valde att betala och gå ut och ta en nypa frisk luft. Jag gick sakta in mot centrum och kom fram till ett litet torg där det fanns en liten kiosk. Jag tittade runt torget på husen och såg ett som var lite mindre med två våningar, de andra var högre med tre eller fyra våninga. Jag bestämde mig för att fråga en tjej i kiosken om hon känner någon som heter Anna som bor här i närheten. Jag chansade och pekade på tvåvåningshuset. ”Hon nickade med huvudet och sa att just där på andra våningen bor Anna. Hon och jag är vänner och brukar träna på gymmet ibland. Känner ni henne, undrade kiosktjejen? Ja lite, jag träffade henne i kyrkan tidigare idag”. Jag tackade för upplysningen och promenerade vidare mot hennes hus.

Det såg mörkt ut i hennes lägenhet på andra våningen. På första våningen var det upplyst i nästan varje rum och jag beslöt mig för att gå in i trapphuset och gick upp för trappan till andra våningen och ringde på Annas dörr. Jag ringde flera gånger och väntade en stund men ingen öppnade. Jag gick sedan sakta ner för trappan och just då jag skulle gå ut genom ytterdörren igen öppnades dörren till lägenheten på första våningen och en gammal gumma kom ut och frågade om jag sökte Anna.” Ja sa jag, det gör jag. Har du sett henne? Ja, Anna sa att hon hade glömt att göra en sak vid hennes mans grav och hon åkte tillbaka till kyrkan igen vid sex tiden i kväll. Tack för upplysningen, sa jag. Du kan väl hälsa henne att Nico har varit här och sökt henne, är du snäll. Ja visst, sa gumman det skall jag göra. Tack, sa jag och lämnade huset och gick bort till pensionatet igen.”

Jag hade funderat en del under promenaden och undrat över varför hon inte hade återvänt nu när det hade blivit mörkt och klockan började bli mycket. Jag bestämde mig för att ta bilen och åka ut till kyrkan igen. Den låg cirka tre kilometer utanför byn lite ensligt bland de stora vetefälten. Klockan var nu nio och det var mycket mörkt ute på de obelysta små vägarna. Jag ställde bilen på parkeringen som låg cirka 150 meter från kyrkan. Jag tog med mig en ficklampa för det var glest mellan de svarta järnsmides ljuslyktorna med krumelurer högst upp.

Vinden hade börjat tillta och ett lätt regn hade börjat strila från himmelen. Jag började huttra, det kändes kallt, brrr sa jag tyst för mig själv. Här kan jag inte vara länge, tänkte jag. Jag började sakta gå upp på en smal grusgång som låg ungefär 20 meter från själva huvudgången. Denna lilla gång gick parallellt med huvudgången och fick därigenom lite gratis belysning på sig eftersom det saknades ljuslyktor på den lilla gången. Det var cirka 100 meter kvar till kyrkan och det var gravplatser runt hela kyrkan. Det var med andra ord en kyrkogård runt hela kyrkan men som slutade 20 meter från kyrkan. Jag såg en del gamla tallar som reste sig ganska högt upp i skyn och som nu hade börjat röra på sig av vinden. Förutom ljudet av den karga vinden var det nästan ljudlöst i den lite otäckt mörka och skuggiga kyrkogården. Jag kom på mig själv och funderade över vad jag gör här nästan mitt i natten, här kan ju inte Anna vara kvar, tänkte jag.

Jag stannade plötsligt upp och spände mina öron. Det var något ljud som jag hade hört som avvek från vindens brus mycket svagt men jag hade hört något. Jag stod tyst en lång stund och lyssnade så gott det gick eftersom vinden störde. Jag hade fortfarande inte tänt min ficklampa och bestämde mig för att vänta med att göra detta. Jag steg av den lilla grusgången och bestämde mig för att gå på gräset bredvid istället. Min magkänsla och intuition hade sagt mig att ljudet kom från min högersida och det måste ha varit en bra bit ifrån mig, minst 75 till 100 meter. Kyrkogården var delvis kuperad och jag såg stora begravningsstenar, järnsmidesstaket och höga träd som skymde sikten. Jag bestämde mig för att gå åt den riktningen som jag trodde ljudet hade kommit ifrån och började långsamt gå mellan gravplatserna i det våta gräset. Det hade slutat regna. När jag hade kommit cirka 40 meter längre bort så hörde jag samma ljud ytterligare några gånger. Det lät som ett kvävt skrik men dovare och det kom från mycket nära håll denna gång. Jag blev nu ännu mer försiktigare och saktade ner och gick mycket sakta framåt med en nedhukande stil. Jag gömde mig bakom stenarna och träden innan jag beslöt mig för att gå fram till nästa träd. När jag skulle passera en stor sten såg jag något som låg i gräset precis bakom stenen. Det var en människa med en blå jacka. Jag bestämde mig för att försiktigt tända min ficklampa och lyste på figuren i gräset. Det var en kvinna som låg där och jag såg att händer och fötter var bundna med ett snöre. Huvudet och nästan halva ansiktet var dolt bakom en stor luva från jackan. Jag tog sakta bort luvan från ansiktet och jag hoppade till lite när jag så vem det var som låg där. Det var Anna och hon var tejpad runt munnen men hon rörde på sig och försökte säga något. Jag tog fort bort tejpen från munnen så att hon kunde säga något. Sedan knöt jag upp hennes händer och fötter så hon kunde röra på sig. Hon var lite medtagen och blev överraskad när hon såg att det var jag som hade upptäckt henne. ” Hej, hur mår du? vad är det som hänt, sa jag? Hon tog sig för munnen innan hon sa, hej Nico!

Anna berättade att hon hade blivit nerslagen av några gubbar när hon skulle lägga blommor på sin mans grav. Jag måste ha tuppat av för när jag vaknade igen så var jag bunden och med tejp för munnen och kunde varken skrika eller röra på mig, sa Anna. Jag hade ont i huvudet och det rann lite blod från huvudet också, sa Anna”. Hur känns det nu, frågade Nico? Jag fryser och har fortfarande ont i huvudet. Kan du köra hem mig Nico? är du snäll. Javisst, inga problem men var är din mans grav? Hon pekade snett väster ut och sa att den låg bara 15 meter åt det hållet. Jag gick sakta bort och tittade på graven med nysatta blommor. Det var bara denna grav som hade färska blommor så jag antog att det måste vara den. Jag gick tillbaka till Anna och frågade om det var graven med de gula blommorna och hon svarade att det var den.”

Jag följde med henne till min bil och frågade var hon hade ställt sin. ”Jag fick skjuts av en kompis och hade tänkt att gå tillbaka. Jag gav henne en filt som hon kunde värma sig i. Jag ville gå upp en gång till och se om jag kunde hitta några spår efter de två männen. Anna sa att det är okej men stanna inte borta för länge. Okej sa jag, är jag inte tillbaka inom 30 minuter så får du åka och hämta hjälp.”

Jag gick raskt tillbaka till platsen där jag hittade Anna och sedan fortsatte jag till hennes mans gravplats. Jag gick och lyste med ficklampan på marken runt platsen där hon hade blivit nerslagen. Det syntes inga spår där så jag fortsatte att titta lite längre ifrån i cirklar runt graven. Cirka tolv meter från graven norr ut såg jag en liten jordhög på gräset. Jag gick sakta fram och upptäckte att det fanns en uppgrävt grop på ca. 80 x 50 cm. i omkrets och ca. 50 cm. djupt. Nere i gropen såg jag något som glittrade till när jag lös med ficklampan och upptäckte då en låda eller en liten kista. Kistan var enkel gjord och hade ett lock på som inte var riktigt fastsatt. Det fanns en liten glipa vid ena hörnet och det var där som ficklampsljuset hade träffat och ljuset hade studsat emot något föremål som gav ifrån sig något guldaktigt glitter. Jag böjde mig ned och lyfte sakta bort locket samtidigt som jag lös med lampan.

Jag trodde inte mina ögon när jag tittade ner i lådan. Lådan som var lite mindre än gropen var full med guld och annat glitter såsom smycken i guld med fina ädelstenar, guldkedjor och konstägg. Det var främst broscher och kaméer bland smyckena. Äggen verkade likna de klassiska Fabergéäggen och de var i så fall var tillverkade i St.Petersburg för ca. 100 år sedan i mycket hög kvalitet och var ca. 12 cm. långa och vackert emaljerade med glittrande blå och röd färg med förgyllningar i guld men det verkade finnas några med silver också. Jag fick det till sju ägg i kistan. Man kan dela äggen på mitten och inuti äggen finns det fina konstverk och det är detta som gör dom så dyra och de är samlarobjekt för rika över hela världen. Detta var utan tvekan en konstskatt som var värd mycket stora pengar, tänkte Nico som själv hade antikviteter som ett av sina intresseområden.

Jag tittade upp och gick en runda runt den lilla gropen. Det syntes inte till någon och några ljud hördes inte heller. Jag fattade ett snabbt beslut och bestämde mig för att ta med mig kistan. Jag böjde mig ner och greppade tag i den och lyfte upp den. Den var tung kanske cirka 20 kilo men jag skulle klara av att bära den till bilen. Jag började gå med kistan som visade vara en vanlig trälåda, den påminde lite om en gammal sockerlåda.

När jag hade gått trettio meter hörde jag plötsligt några röster och när jag vände mig om kom några mörka skuggfigurer fram bakom kyrkan. De hade långa mörka rockar på sig och hattar på huvudena. De var nog cirka 75 meter från mig och de kunde inte se mig eftersom det var för mörkt och många saker i vägen. Men där de befann sig lyste några ljuslyktor som gjorde dom synliga. Jag ökade takten mot bilen för snart skulle dom upptäcka att deras låda saknades, om det nu var deras. Men dom gick i den riktningen mot den plats där jag hade hittat lådan och troligtvis var det dom som hade slagit ner Anna, tänkte jag.

Jag lastade lådan i baksätet på bilen och satte mig sedan bakom ratten och körde iväg med släckta lysen och med en hög växel i för att det inte motorn skulle höras. Jag tror jag lyckades och när jag kommit utom synhåll ökade jag farten och satte på lyset så att jag kunde se vägen betydligt bättre. ”Hittade du något eller såg du något intressant, frågade Anna? Både och, svarade jag men jag berättar mer när vi kommit till pensionatet, svarade jag. Det är en sak som jag vill visa dig men jag gör det på pensionat som sagt. Okej, sa Anna. Hur mår du förresten, frågade jag? Jag känner mig bättre och huvudvärken har släppt.” Jag parkerade bilen vid pensionatet och öppnade den ena bakdörren och virade en filt runt lådan.” Jag tog upp rumsnyckeln från ena ficka och gav den till Anna. Vi skyndade sedan upp till mitt rum. ” Vad är det för något som du bär på, frågade Anna? Du får se när vi är i rummet, svarade jag.”

När vi kom in i rummet gick jag direkt fram till fönstret och drog ner rullgardinen och drog för gardinen för fönstret. Sedan gick jag och tände belysningen i rummet. ”Här Anna, titta här så skall du få se, sa jag och tog bort filten och öppnade locket på lådan. Åh oh är det verkligen det som det ser ut att vara, sa Anna med ett mycket häpet ansiktsutryck. Det är ju fantastiskt, vilken skatt fortsatte Anna. Hon böjde sig ned och tittade och lyfte på föremålen i lådan och sedan sa hon att det som är i lådan måste vara värt minst 300 000 US dollars eller hur Nico?” Va, hur kan hon veta det, tänkte jag. Men den summa hon hade nämnt kunde mycket väl stämma enligt ett hastigt överslag som jag själv hade gjort. Anna satte sig på sängen och jäspade. Hon sa sedan, ”Nico antikviteter och smycken mm. är en liten hobby som jag har.” Jag har läst och lärt mig en hel del om bland annat dessa föremål som finns i lådan. Ja, jag förstod nästan det eftersom du kunde bedöma värdet så bra, svarade jag.” Jag tog fram en champagneflaska från min resväska och öppnade den och gick ut i badrummet och hämtade två glas och hällde upp skumpa i båda och gav det ena glaset till Anna och sa, ”skål Anna. Skål Nico, sa Anna.”

Jag hade just berättad för Anna var jag hittade skatten och förklarat för henne att det troligtvis var därför som hon hade blivit omhändertagen. Dom hade kanske trott att hon hade sett gömstället och dom själva också. ”En sak är säker, sa Anna, denna skatt kommer inte från kyrkan. Detta är inga föremål som finns i kyrkan. ”Vad skall vi göra av dom, frågade Anna? Jag tycker vi delar på skatten fifty fifty men vi kan väl sova på saken, sa jag. Ja, jag är jättetrött, sa Anna. Jag med, svarade jag. Du får jättegärna sova här om du vill, tyvärr finns det ingen soffa i rummet. Tack, men jag vet inte, sa Anna men okej då, jag är så himla trött att jag nog inte orkar gå hem nu, men förvänta dig ingenting bara. Nej nej, självklart inte, hur kan du tro något sådant om mig, sa jag med ett leende på läpparna. Anna tittade på mig med stora ögon och gav mig ett irrmarigt leende som jag hade svårt att tyda.”

”Skål Anna, du är en mycket vacker kvinna och skål för den fantastiska skatten. Skål Nico, du är en ängel som räddade mig från den hemska kyrkogården, sa Anna innan hon gav mig en puss på kinden.”

Kommentarer

För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här