 |
 |
|
|
|
|
| LÄGG DIG INTE I DÖDENS |
|
Av Bosse47 :: Monday, March 26, 2007 :: Läst 468 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Drama
|
Bilfärden hemåt hade satt myror i huvudet på honom. Hans spelskuld kommet att bli hans undergång. - Jag måste göra något åt det. Gunnar hade en faster som bodde vid Höga Kusten och var 82 år. - Jag vet ju att hon kommer att testamentera sina pengar till mig. - Men Herre Gud, det kan ju ta många år innan hon lägger skidorna på hyllan.
LÄGG DIG INTE I DÖDENS
Gunnar tittade på tv- skärmen han ville naturligtvis att
hästen han hade satt på skulle vinna.
Går denna spik in kommer han att åtminstone kunna betala
igen sin spelskuld.
Loppet började och adrenalinet pumpades ut nu i Gunnars blod.
Han knöt näven och var på helspänn.
Hans häst hade lagt sig som nummer två.
Gunnar sa till sig själv.
- Lägg dig inte i dödens!
Loppet fortsatte och det var alltjämt mycket spännande.
Nu på sista varvet hade faktiskt hans häst kommit ut och hade
nu tagit ledningen
Nu var det tre hundra meter kvar.
Nu låg de sida vid sida.
- Mana på honom, skrek Gunnar!
De andra tittade på honom som om han hade varit tokig.
Gunnar själv tänkte.
- Jag blir tokig om inte den här hästen spring in i mål som
nummer ett.
Nu var det upploppet och just när allt såg så ljust ut då galopperade
hästen.
Gunnar han uttryckte sig med många svordomar och gick med huvudet
nedböjt.
Han satte sig i bilen och slog på ratten flera gånger. Han var nu riktigt
desperat.
Bilfärden hemåt hade satt myror i huvudet på honom. Hans spelskuld
kommet att bli hans undergång.
- Jag måste göra något åt det.
Gunnar hade en faster som bodde vid Höga Kusten och var 82 år.
- Jag vet ju att hon kommer att testamentera sina pengar till mig.
- Men Herre Gud, det kan ju ta många år innan hon lägger skidorna på
hyllan.
Just då tutade en annan bil för hans ouppmärksamhet kunde ha kostat
honom livet.
- Ja, tuta på jag vet att jag körde lite oförsiktigt.
Gunnar tänkte vidare på hans faster.
- Hon bor vid det där stora huset vid Höga Kusten. Hon brukar alltid
gå och titta vid klipporna, för hon tycker om havet där.
Det var långt ner till bränningarna och hon tyckte om denna naturupplevelse.
Hon hade alltid sagt.
- Havet är faktiskt min enda förälskelse.
- Om jag tar in på ett hotell i närheten av min faster. Tänkte Gunnar.
- Då skulle jag kanske på något vis knuffa ner kärringen bland
bränningarna.
Ingen skulle misstänka att inte detta var en olyckshändelse.
Kriminella tankar hade just kommit över Gunnar och för första gången
i sitt liv.
- Jag har ju alltid jobbat och slitit och betalat skatt.
Men vad har jag fått för det?
Resan upp till Höga Kusten tog tio timmar att köra och
han tog in på hotell.
Han började att planera det här och fattade luren och ringde
till hans faster.
Han hörde en röst som sa.
- Hallå. Vem är det?
- Gunnar svarade.
- Det är jag, Gunnar som ringer till dig.
- Gunnar? Jaså är det du, det var ju roligt.
- Hur är det med dig, frågade Gunnar.
Det knastrade till och Gunnar sa.
- Hör du mig?
- Ja ,jag hör dig nu.
Gunnar han fortsatte att prata lite om ditt och datt.
Till slut sa en fråga som gjorde fastern lite konfunderad.
- Brukar du gå ut och titta på bränningarna varje dag?
- Ja, det brukar jag göra sa hans faster.
- Men du brukar väl inte ha något intresse av det.
Gunnar tänkte.
- Du ska tro att jag har ett riktigt stort intresse av det.
Det blev ett långt samtal om familjen och dess problem.
Hans faster sa till honom att du vet att jag tycker inte om
hur de behandlar mig.
Gunnar han svarade.
- Ja, tyvärr så vet jag det.
- Jag måste nog sluta nu, sa Gunnar.
- Tack ska du ha för du ringde och kom gärna upp och hälsa
på mig.
- Det ska jag göra innan du bara vet ordet om.
Hans faster blev lite tyst och så fortsatte hon.
- Nej, nu får vi sluta jag ska gå och lägga mig tidigt ikväll.
- I morgon ska jag gå ut och titta ner på bränningarna igen.
- Hej, då.
Det hördes ett klick och Gunnar lade på luren.
Nu visste Gunnar att hon gick ut på morgonen tidigt för att titta
ner på bränningarna i havet.
- Jag kan inte komma med min bil om det skulle hända något.
Detta är inte klokt, jag måste faktiskt på något sätt få tag i en
annan bil.
Den natten var Gunnar ute och försökta att helt simpelt stjäla en bil.
Han var väl inte någon mästare på det här.
Bilen han hade kört upp med hade han gömt på en skogsstig.
Han gick tillbaka mot samhället och kom till ett motell efter vägen.
Där stod det många bilar och han gick och tittade sig omkring.
Till sin förvåning såg han att i en av bilarna, fanns nycklarna kvar.
Det tog inte många sekunder förrän Gunnar körde där ifrån
med bilen.
Nu kunde ha genomföra sin plan.
Den natten sov han inte mycket han till och med drömde en
mardröm om denna hemska plan.
Klockan var nu fyra på morronen och han hade knappast fått
en blund i ögonen.
Det tog ungefär en halvtimme att köra till fasterns hus.
- Hon brukar vara uppe vid åttatiden.
Han vaknade av att en traktor brummade utanför och tittade
ängsligt på klockan.
Han hade väl inte försovit sig?
Nej, klockan var bara tio minuter över sju.
Han gav sig iväg med den stulna bilen och kom fram vid halv åttatiden.
Nu gick han till ett buskage där han skulle invänta sin faster.
Tiden kröp fram och snart började hon närma sig åtta.
Han hörde bränningarna slår där nere som ett vidrigt monster.
Bortom buskaget var det en stor äng och vid den ängen var det stig
ner till klipporna.
Han förflyttade sig lite närmare klipporna och hade nu uppsikt över
stigen.
Fastern stängde dörren och tog den lilla stigen mot honom.
Hjärtat började slå hastigt och han kände nästan att ha inte
kunde andas.
Spänningen var så total för honom så man kunde skära ut den
med en kniv.
Fastern hade nu gått en bit men plötsligt vände hon tillbaka.
- Men vad är de nu, tänkte Gunnar.
Hans faster gick mot huset igen och det dröjde faktiskt en halvtimme
innan hon kom ut igen.
Gunnar var så slut i både nerver och benen och ryggen. Han stod framlutad
för att kunna se något under granen.
Fastern hade nu gått ett bra tag på stigen började att närma sig
där Gunnar var.
Hon gick förbi honom och fortsatte ner till klipporna.
Nu eller aldrig, tänkte Gunnar.
Fastern var nu framme och stod där vid klipporna.
Gunnar hade smugit efter och hon hörde inget på grund av bränningarna.
Det blåste ganska så bra nu och vinden piskade i med all kraft.
Han tog ett steg framåt och knuffade sin faster ut över klipporna.
Hon hann inte reagera det minsta.
- Att titta ner var ingen idé tänkte Gunnar
När han vänder sig om ser han en flicka med en hund som leker lite
på den öppna ängen.
Gunnar tappade nästan andan.
- Hon måste ju ha sett allt?
- Vad ska jag nu ta mig till?
- Jag kan ju inte döda den lilla flickan också.
Just då kom det två personer och hämtade flickan.
Gunnar kunde inte annat än att gå där ifrån.
Nu var han hemma igen i sitt hem och telefonen ringde.
Det var en kriminalkommissarie i Örnsköldsvik som ringde.
Han sa till Gunnar.
- Tyvärr måste jag meddela att er faster har hittats död vid
bränningarna vid Höga Kusten.
Det var fiskare som hittade liket och vi har identifierat henne.
Gunnar blev alldeles tyst.
Sedan utbrast han
- Det var ju verkligen sorgligt.
- Hur har detta hänt då?
Förmodligen så hade hon gått ner för att titta på bränningarna
och trillat ner i havet.
Det har också kommit fram att det fanns en flicka där som
lekte vid den tidpunkten.
Nu så frös blodet till is i Gunnars ådror.
Kommisarien fortsatte.
- Vi vill att du ska komma upp hit så vi kan genomföra ett förhör
Ja, bara så där. Det gör vi med alla släktingarna.
Resan upp till Örnsköldsvik var en av de värsta pärserna Gunnar hade
upplevt.
- Det är ju bara så att de vet att det är jag, sa han till sig själv.
- Flickan måste ju ha sett alltihopa.
Ja, nu bestämde sig Gunnar att det är bäst att han erkänner.
Kommisarien hade haft ett förhör med hans släktingar.
De hade naturligtvis sagt att Gunnar skulle få ärva fastern.
Det visste alla om.
Gunnar han sa till kommissarien.
- Ja, det är lika bra att jag erkänner för jag vet att ni vet
att jag har gjort det.
Flickan måste ha sett allt.
Kommisarien sa inte ett ljud utan han tog fram ett papper
där Gunnar skrev under sitt erkännande
När Gunnar räckte över pappret sa Kommisarien.
- Vi hade aldrig kunnat bevisa att det var du som hade knuffat din
faster utöver klipporna.
- Ja., men flickam såg ju mig?
- Nej., det kunde hon inte göra, för hon är nämligen blind.
Bosse47
|
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|