Emma satt på lektionen och stirrade ut genom fönstret. Hennes lärare hade en genomgång om de olika historiska epokerna, men Emma kunde inte förmå sig till att lyssna på det. Hon tog fram sin mobil och öppnade den försiktigt under bänken. Inget missat samtal. Hon tittade på klockan igen. Den var halv elva och vid det här laget borde Matilda antingen ha kommit till skolan eller ha ringt. De skulle ju åka till stan efter skolan, hade Matilda blivit sjuk skulle hon ringt eller skickat ett sms och hade hon försovit sig borde hon ha vaknat vid det här laget. Emma visste inte riktigt varför, men hon kände sig orolig. Det hade ju hänt förut att Matilda inte hörde av sig, men den här gången var det annorlunda. Det kändes annorlunda...

Den eftermiddagen kom Emma hem vid fyra-tiden och provade genast att ringa hem till Matilda igen. Men precis som förut så var det ingen som svarade. Emma började bli riktigt orolig. Matildas mamma Lena brukade alltid vara hemma på dagarna och borde ju även vara det i dag, tänkte Emma. Hon provade att ringa Emmas mobil ännu en gång. Hon var precis på väg att lägga på då Matildas mamma svarade.

”Hejsan! Det är Emma!” sa Emma, glad att någon svarade. ”Är Matilda där?” undrade hon.

Lena var tyst ett tag och sedan harklade hon sig. Emma fick genast tillbaka den oroliga känslan i magen.

”Emma... Vi är på sjukhuset nu,” sa Lena tvekande. ”Matilda har råkat ut för en olycka...”

”Va?” sa Emma och satte sig på golvet i chock. Hon hade aldrig trott att det hade hänt Matilda någonting, hon hade trott att det kanske hade hänt något med Matildas mormor – som var väldigt gammal och sjuk – eller någonting annat. Inte en olycka.

”Hon har precis kommit tillbaka från operationen,” sa Lena. ”Läkarna tror att hon kommer att vakna om en timme eller så... kommer du hit?”

Emma nickade för sig själv. ”Jag kommer,” sa hon.

Hon lade på och tog sin plånbok, telefon och jacka och så sprang hon ner till bussen. Hon var så arg på sig själv för att hon inte fattat att det kunde ha hänt något riktigt allvarligt. Hon slog bort tankarna och han precis med bussen till sjukhuset. Under hela tiden tittade hon på klockan och undrade varför bussen tog sådan lång tid på sig att åka den relativt korta vägen till sjukhuset. Hon stampade otåligt med foten i golvet och tillät inte sig själv till att tänka för mycket på Matilda. Hon visste ju inte än hur allvarligt det var...

Till sist kom bussen fram och Emma sprang in genom huvudingången och fram till receptionen. Hon stannade bara för att hämta andan. Sedan vände hon sig till en kvinna bakom disken.

”Jag söker Matilda Holmqvist, vilken avdelning är hon på?” undrade Emma.

”Är du familj?” undrade kvinnan.

Emma blev otålig. ”Vi är bästa vänner, hennes mamma väntar mig,” sa hon och menade inte att låta riktigt lika arg som hon verkligen gjorde. Kvinnan ignorerade tonen – hon var troligen van vid att höra den...

”Ta hissen upp till tredje våningen. Gå sedan till vänster. Där är väntrummet till uppvaket. Där borde du hitta hennes föräldrar!” sa kvinnan.

Emma vände sig snabbt om, utan att tacka, och sprang sedan till hissen. Det kändes som om det tog en evighet innan hissen nådde den tredje våningen och Emma fortsatte springa. Precis som kvinnan sagt kom hon fram till ett väntrum, men hon kunde inte se Lena eller Matildas pappa Kevin. Hon vände sig till en man i vit rock som kom ut från en dörr i korridoren.

”Jag söker Matilda Holmqvist,” sa Emma.

Mannen visade Emma fram till en dörr längre ner i korridoren. Han bad henne vänta och sedan försvann han in genom dörren. Någon minut senare kom han ut tillsammans med Lena och Kevin. Lena kramade om henne.

”Jag är glad att du är här,” sa hon med svag röst. Emma såg att hon verkligen såg trött ut. Och rädd. Emmas oroskänsla kom genast tillbaka när hon såg Lenas ögon. Rädslan och allvaret i dem...

”Hur är det med henne?” undrade Emma.

”Hon vaknade precis, men läkarna skulle ge henne lite medicin och kolla alla världen så vi var tvungna att lämna henne för en stund...” sa Lena.

De satte sig i en soffa i väntrummet.

”Vad hände?” undrade Emma och fruktade för svaret, hon visste inte om hon ville veta...

”Hon var på väg till bussen...” började Lena. ”Jag skulle ha bilen i dag, så hon kunde inte ta den... När hon korsade vägen utanför vårat hus kom en bil med jättehög fart. Föraren var full och såg henne inte...” Lena började gråta. ”Hon hann inte undan. Han körde rakt på henne.”

Emma bet sig i läppen, hon var inte långt ifrån tårarna nu... ”Kommer hon att bli okej?”

Lena kunde inte svara så Emma vände sig till Kevin.

”Läkarna vet inte. Hon punkterade en lunga och fick en kraftig smäll...” sa han. ”Det enda vi kan göra är att vänta...”

Emma nickade och vände bort ansiktet. Hon kunde inte förstå... Hennes bästa vän? Matilda? Som hon hade känt sedan dagis då de hade byggt sandslott tillsammans, hur kunde Matilda ha råkat ut för en sådan olycka? Hon avbröts i sina tankar av att en läkare kom in i rummet.

”Matilda frågar efter en Emma,” sa han.

Emma reste sig upp och följde med läkaren in till Matildas rum. Hon gick snabbt, men när hon kom till dörröppningen stannade hon tvärt. Hon såg Matilda ligga i sängen. Runt om henne var det fullt med maskiner som pep och surrade. Matilda själv såg hemsk ut – hennes ansikte var helt blått och rött och det man kunde se av resten av hennes kropp såg lika dant ut. Hennes högra arm var gipsad och hon hade två olika slangar i näsan. Emma antog att det var syre eller något. Hon hade även en massa sladdar kopplad till sin mage och ett dropp gick in i hennes vänstra arm. Emma tog mod till sig och gick fram till sängkanten. Matilda såg mycket trött ut.

”Hur är det gumman?” undrade hon försiktigt och tog Matildas vänstra hand i sin.

Matilda log svagt. ”Inte så bra...” leendet dog bort och en tår trillade längs hennes kind. ”Jag tror inte att jag klarar mig...” sa hon.

Emma kände att det rann tårar längs hennes egna kinder också. Hon skakade på huvudet åt Matildas ord.

”Det är klart att du klarar dig!” sa hon. ”Vi ska ju ta studenten om en månad. Inte kan du lämna mig då!” sa Emma och försökte le.

”Mina lungor...” sa Matilda och Emma hörde att hon hade svårt att prata.

”Du behöver inte prata,” sa Emma. ”Jag ska låta dig vila, jag kommer tillbaka senare. Jag väntar här ute,” sa hon. Hon tänkte precis resa sig upp, men Matilda släppte inte hennes hand och Emma satte sig ner igen. Hon såg att Matilda samlade krafter för att prata.

”Du måste lova... att inte... bli deprimerad...” sa Matilda med svag röst.

Tårarna strömmade nu längs Emmas kinder, hon kunde inte hindra dem.

”Deprimerad?” undrade Emma.

”Då jag... dör...” sa Matilda.

Emma skakade på huvudet. ”Jag kan inte...” sa Emma förtvivlat, hon kunde inte ens tänka sig hur det skulle vara om hon skulle förlora sin bästa vän. Hon ville inte tänka sig hur det skulle vara.

”Snälla... du måste,” sa Matilda, nu ännu svagare än tidigt.

Emma tvekade. ”Jag lovar att jag ska försöka... Men du ska inte dö,” sa Emma.

Då kom läkaren in i rummet och sa att Emma måste låta Matilda vila. Hon kunde komma tillbaka den följande morgonen. Emma nickade och vände sig till Matilda en sista gång.

”Vi syns i morgon bitti,” sa hon. ”Jag väntar här ute...”

Matilda nickade och tryckte Emmas hand.

”Du ska veta att du är min bästa vän!” sa hon svagt.

Emma nickade igen och tryckte tillbaka. ”Du är min med!” sa hon. ”Sov nu!”

Emma lämnade rummet och satte sig i soffan i väntrummet. Hon tog fram sin telefon och tänkte precis ringa hem då en kvinna kom förbi och sa att man inte fick använda mobiltelefoner inne i sjukhuset. Så hon visade Emma till en annan telefon och hon ringde hem. Det var ingen hemma så hon lämnade bara ett meddelande på telefonsvararen och berättade att hon skulle stanna på sjukhuset under natten. Sedan gick hon tillbaka till soffan. Hon lade sig ner. Natten skulle bli lång. Hon hade tänkt att försöka sova lite, så att hon skulle se utvilad ut när hon träffade Matilda den följande morgonen. Men så fort hon stängde ögonen såg hon bara Matilda framför sig. Så hon stirrade upp i taket och försökte att tänka på allt annat än olyckan. Men det gick inte så bra... i sitt huvud kunde Emma se hur bilen kom emot Matilda, hon kunde se när hon träffades och slängdes av vägen. Emma satte sig snabbt upp, hon kunde bara inte ligga still. Hon reste sig upp och började gå fram och tillbaka genom korridoren. Hon försökte gå ifrån sina tankar, sina hemska tankar. Hon försökte att bara fokusera på att gå, på att gå fram och tillbaka genom korridoren. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hon tittade på klockan. Den var halv tre på natten. Hon gick en sväng till väntrummet. Lena och Kevin satt i soffan och sov lutade mot varandra. Emma undrade hur de kunde sova. Avundsjukt gick hon ut i korridoren i gen och fortsatte gå. Då hörde hon plötsligt ett pipande ljud från Matildas rum och plötsligt var det läkare i hela korridoren. Allt gick så snabbt. De kom springande och Emma kunde bara stå där och kolla på allt som hände. Läkarna kom från alla håll, det kändes som om de var hundra stycken. De skyndade sig allihopa in i Matildas rum och Emma fruktade det värsta. Hon försökte stoppa en kvinna som var på väg in i Matildas rum, men hon bara skakade av sig Emma och fortsatte in och stängde dörren bakom sig. Emma stod där och stirrade på dörren. Hon stod och stirrade på dörren i säkert en timme och sedan kom en läkare ut.

”Emma?” frågade han och Emma nickade. Emma, det var hon det... Emma som höll på att förlora sin bästa vän...

”Sätt dig ner,” sa läkaren och försökte få henne att sätta sig på en stol som stod i korridoren. Emma skakade på huvudet.

”Hur är det med Matilda?” undrade Emma oroligt och lät sig inte puttas iväg från dörren. Hon ville in, hon ville in och se hur det vad med hennes vän. Läkaren hindrade henne.

”Matildas lungor hade stora skador,” började läkaren och Emma skakade på huvudet. Det kunde inte vara sant, tänkte hon. Hon skakade på huvudet, nej det kunde inte hända. Läkaren fortsatt:

”För stora skador, vi kunde inte rädda henne...” sa läkaren.

Emma skakade på huvudet och tårarna rann längs hennes kinder. Det kunde inte vara sant, inte Matilda. Inte Emmas bästa vän Matilda. Det kunde inte vara sant. Emma bara stod där. Hon stirrade på dörren och alla läkare lämnade så småningom rummet. Läkaren vände sig till Emma igen.

”Vill du se henne en sista gång?” undrade han. ”Jag måste informera hennes föräldrar.”

Emma nickade svagt och läkaren öppnade dörren åt henne. Hon stannade innanför tröskeln. Hon tittade på Matilda som låg där på sängen. Maskinerna var inte längre kopplade till hennes kropp och de var avstängda. Emma tog ett steg närmare. Det såg precis ut som om hon sov. Som om hon snart skulle vakna och klaga över att hennes ansikte var helt förstört och att hon skulle se helt blåslagen ut på studenten. Det var någonting som Matilda skulle säga... Emma gick närmare sängen. Matilda hade ögonen slutna, precis som om hon låg och sov... Emma gick ända fram till sängkanten. Hon tog Matildas hand. Den var varm, precis som om hon sov. Men Emma kände ingen puls. Hela kroppen var helt stilla, onaturligt stilla. Hon lutade sig fram och kramade Matilda en sista gång.

”Du ska veta att du är min bästa vän,” viskade Emma. ”Och jag kommer aldrig att glömma dig.”

Fler tårar rullade längs hennes kind och hon lämnade rummet. Hon stängde dörren bakom sig och föll plötsligt ihop mot väggen. Matilda var död. Hon sov inte... Hon skulle aldrig mer vakna... Hon skulle inte ta studenten... Hon skulle aldrig skaffa sig en familj... Hon skulle aldrig bli pensionär och sitta på stan hela dagarna tillsammans med Emma... Hon var död... Emma grinade hysteriskt. Hur skulle hon kunna göra någonting av detta utan Matilda? Hur skulle hon kunna leva sitt liv utan Matilda?

”Matilda, jag behöver dig...” viskade hon.