Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Hunden hälsar vargens vittring Av LarsCarlberg :: Wednesday, March 01, 2006 :: Läst 495 ggr :: 2 kommentarer :: :: Genre: Äventyr Kanske tilldrar sig denna berättelse någon gång under folkvandringstiden. Ryttarskarorna, mongolfolken, börjar röra sig på de stora stäpperna i öst. 500-talet e.Kr? Jag vet inte, kanske är det ännu tidigare. Kanske är den Etkil som omtalas självaste Attila, men det troligaste är att han är en tidigare hövding, någon vars namn aldrig blev bevarat i historien. Av namnskicket och skaldekonsten att döma verkar Cyr och Rotla mer vara av germanskt ursprung. I alla fall tror jag att de befinner sig ganska långt söderut, på väg in i det som nu är östligaste mellaneuropa. Kejsaren som omnämns bör då vara någon av de sista östromerska kejsarna. Det hade blivit kallare. Hästarnas andedräkt blev till vit rök. De ridande männen andades försiktigt för att inte dra ned nordanvinden i lungorna. Deras öppna slätt hade bytts mot böljande kullar. Här och var fanns det dungar av träd. Det frusna gräset krasade under hästarnas hovar. Snart skulle de nå fram till den skogklädda dalgången vid floden. Det var sent på året för en ritt som denna, men tecknen hade varit gynnsamma. Längre norrut tågade Etkil med fyratusen ryttare mot de stora dalarna. När de var klara här skulle de ansluta sig till honom. Vid horisonten såg de rök från eldstäderna i boningshusen.     "Imorgon." sade Cyr. Han var fortfarande ung men ändå ledde han dem. Ännu inte fullvuxen var han ändå starkare än de flesta, men det viktigaste var att han hade andarna på sin sida.     "Imorgon når vi floden." Från deras vidsträckta hem på slätten hade han lett 86 ryttare. De var alla av hans stam. Denna gång red de ut när hösten redan kommit. Dagarna var klara och luften hög. I fåglarnas flykt läste man förfädernas tecken. De red in under de höga trädens tak. De flesta löven hade redan fallit. En del av de yngsta ryttarna hade aldrig sett skog förut. Obekväma med de mörka stammarnas tyngd över och omkring dem red de på helspänn. Cyr var ung, men hade ändå sett skogarna förut. I verkligheten, och i drömmarna. Han fruktade inte skogen.     "Väglös vidd är mitt hem." skaldade Rotla på sin häst bakom honom.         "Trädlös trakt, skugglös sal." Så fortsatte han. "Stolt spränga rasande ryttarn vedträdets valv." Männen omkring honom red med lättare hjärtan. Hans ord fick dem att glömma de sorgsna grenarna över dem. "Hemma himlen är tillräckligt tak." Men Cyr tystade dem:     "Tids nog når vi öppen mark igen." Solen sjönk. Det gnistrade av den första frosten i träden. Ryttarna satt av i en glänta. De tände inga eldar. Hästarnas kroppar höll dem varma. Märkliga ljud hördes från skogen omkring dem. Månen och stjärnorna gick upp och lyste åt dem. Nära gryningen fångade man en förvildad pojke som strök omkring i buskarna kring lägret. Han var mager och frusen och bet omkring sig som en hund. Kläderna var trasor. De band honom och tog honom till Cyr. Ledaren betraktade honom länge där han låg på marken och gnydde och bet i repen.     "Han har inget tal." sade Rotla. "Han är bara ett djur." De släppte honom lös i lägret och kastade till honom mat. Alla skrattade åt pojken när han kastade sig på marken efter brödsmulor.     "Han kommer från byarna." sade Cyr. "Huden har deras färg."     "Uppfödd på vargmjölk. Är han ett tecken från förfäderna?" frågade Rotla.     "Från min far. Tiden är bra." I ringen av skrattande krigare som kastade brödbitar åt honom och petade på honom med svärden började pojken skälla som en hund. Cyrs mor dog när han föddes. Fadern hade en annan lägre kvinna vars barn han bröt nacken av och kastade ut på skräphögen för att kvinnan skulle ge mjölk till Cyr. Men barnet överlevde och diade en hynda. Kvinnan grät när hon såg barnet bland hundarna som följde stammen, men en dag var det borta och hon glömde det snart. Kanske jagade det med vildhundarna på slätten nu. Antagligen var det dött sedan länge, mat åt korparna. Den vilda pojken förorenade i lägret med en strid ström lös diarré. Man slängde ut honom i buskarna igen, men Cyr hindrade ryttarna från skada honom. De skrattade när de märkte att trashanken följde dem när de brutit upp. När solen stod som högst red de över skördade fält. De såg getter bland träden. Man höll utkik efter herdar. En av ryttarna sköt två getter och man stannade till för att ta ur dem. Det varma blodet blandades med stomjölk och ryttarna blev stärkta av drycken.     "Snart dricker vi blod och vin ur dalbornas muggar." Cyr manade på dem. Här ville han inte stanna länge. Byborna var veka och försvarade sig dåligt. Han ville ändå inte att de skulle hinna bli förvarnade. "Snart värmer vi oss vid deras eldar."     "Hastar som hinden, rastar kort och vakar i vinden." sade Rotla och drog upp en av de unga männen som slagit sig ned för att äta en bit varm getlever. De red vidare, 86 ryttare med reservhästar och lätt packning. Cyr lät sända ut en förtrupp. Fyra man red före. Snart meddelade de att de skjutit en ung man med ett praktskott på långt håll. Skytten, Tagalek, prisade sin båge. Mannen hade hämtat ved i skogen eller varit på jakt. Pilen hade träffat honom i ryggen. Han var klädd i varma kläder och en pälsbrämad mössa. Hans skägg var kort och mjukt. Tagalek log ett tandlöst leende när han länsade mannen på allt av värde. Detta var hans första byte på länge. Inte sedan Cyrs fars tid hade han ridit mot floddalarna. Cyr lovade honom rikt byte för bågen och kniven. Den förvildade pojken vågade sig fram till liket. Pojken flög på den döde och spottade och slog honom. Cyr skrattade med sina män.     Vinden bar en lätt doft av rök och gödsel med sig från byn nära dem. I den klara höga luften hördes getters bräkande. Man lät hästarna dricka hastigt i en bäck innan man korsade den. Stigar gick genom skogen och man dödade två män som lagade inhägnaden till en fålla i en glänta. De var båda äldre. Ryttarna var tysta som vargar när de spred sig i eftermiddagsljuset. Cyr red tillsammans med Tagalek och Rotla närmare husen. I skydd av träden från en kulle såg de den första bosättningen. Den var mycket liten. Nedanför den fanns floden, öster om den klippor. Barn lekte mellan husen. En kvinna sjöng. Små båtar guppade vid en brygga i floden. Torkad fisk var uppspänd på ställningar. En ung pojke försökte lugna en hund som börjat skälla. Antagligen hade den känt lukten från krigarna i skogen.     "Hunden hälsar vargens vittring." Rotla drog sig till minnes en gammal vers. "Fängslade fågeln följer falkens flykt i fjärran."     "Tyst bedjar fångade djurets ögon om dödens befrielse." fyllde Cyr i. Han sporrade hästen mot byn. Ut ur skogen följde honom alla de andra. Bakom dem tjöt den förvildade pojken.     De red utan att hålla tyglarna. För att ha båda händerna fria till bågen styrde de hästarna med knäna. Varje pil träffade sitt mål. Tagalek, som var gammal, levde upp igen. En storvuxen man som kommit ut ur sitt hus med en hammare för att skydda sin by genomborrades av flera pilar. Ryttarna virvlade som snöflingor bland husen och det var över nästan innan det börjat. Några satt av och drev ut folket som gömt sig i husen. De flesta motade man in i en stuga som tändes på. Endast några unga kvinnor sparades. De föll på knä och bad till sin gud för sina liv. Man lät dem hållas och stängde in dem i ett förråd. Dagen hade varit varm, men det blev snabbt kallare igen. I det största huset i byn samlades många av ryttarna vid en eld och lät sig väl smaka av mjöd och rökt blodkorv. De prisade maten som omväxling från deras vanliga torkade hästkött. Det var ännu inte mörkt när de ätit sig mätta. Några stannade i byn för att vakta kvinnorna och länsa förråden. De andra red vidare nedströms varma till sinnet och kroppen. Korpar hade redan börjat kretsa över husen.     Vid en flodkrök mötte de skräckslagna män som sett brandröken stiga från deras grannby och kommit till undsättning. Cyrs folk red ned dem och ingen undkom trots att de försökte fly ut i skogen. En man föll på knä, korsade sig och bad till sin gud med ett skrik innan han stöp med en fjädrad pil genom halsen. De kämpade inte mycket. Månens uppgång gjorde skymningen ljus. Där floden blev bredare låg en större by kantad av åkrar och lundar med hasselbuskar och fruktträd. Ljus brann i de låga stugorna. Snart brann flera av husen. Flera av byns män sökte bjuda motstånd. De lyckades stå kvar med lansar och spjut när ryttarna kom mot dem. Tagalek, den gamle, föll från sin häst där han ridit i första ledet. Han genomborrades av ett spjut. Akarit stupade för en svingad yxa. Cyr hämnades honom snabbt med sin långa kniv. Han täcktes av blod från såret i den döendes hals. Pakorek den långe träffades i benet av en jaktpil men straffade själv den som sårat honom. Man slängde barnen och de döda kropparna i en hög och lät dem ligga. Tre män höll stånd i ett hus av sten som fanns på en höjd i byn. De sköt pilar genom fönstren. Ändå var de för få för att kunna bjuda motstånd länge. Snart var byn tyst som innan ryttarna kommit. Grisar grymtade och bökade bland kropparna. Några hundar åt ur en kvinnas öppna bröstkorg. Man drack av bybornas vin och sjöng rusiga i deras hus, framför varma eldar. Unga kvinnor grät i hörnen. Den förvildade pojken ville ge sig på en av kvinnorna och slå henne med ett vedträ. Man lät honom hållas. Ingen visste varför han slog henne. Han skällande var inget tal. Diarrén rann nerför hans ben. Till sist kom han till ro och rullade ihop sig framför eldstaden. Cyr somnade sittande i en vacker stol med ett vinkrus i handen. Rotla lade sig med en av kvinnorna i ett angränsande rum. Han ansikte var täckt av blod. Hon var välfödd med breda höfter. Hon skulle få leva länge. Sent på natten dödades en krigare av några kvinnor som kommit fram ur ett gömställe och smugit sig på honom. De var beväpnade med knivar. Andra krigare vaknade snart och bildade en ring runt kvinnorna. De skrattade åt kvinnornas lönlösa försök att bryta sig ut. Man blev kvar i byn hela nästa dag. På morgonen öppnade man stenhuset på kullen.     "De låser in sina andar i trånga mörka hus av sten." sade Cyr. Han förstod att detta var boningen för deras gud. Gudar hörde inte hemma i kryptor av grå sten. Han talade ofta med andarna, hörde deras röster i vinden och i regnets smattrande på jurtans väggar. Men bybornas gud var tyst och hopkrympt. De hade spikat fast honom på två bräder. Han fanns därinne. Cyr lät ta ned honom från bräderna. När de bar ut honom ur stenhuset flög en av kvinnorna på dem och ville hindra dem från att föra bort honom. En av ryttarna slog henne till marken för att hennes folk ville behandla en gud så illa.     "De är som sovande barn. De förstår inte." sade Cyr. De tog upp guden från stenhuset på en vacker höjd bakom byn och brände hans kropp där för att askan och röken skulle kunna återförenas med himlens vindar. Han måste ändå ha varit en bra gud. Byns alla förråd var fulla. Det hade varit goda år. Dagen blev kväll. Några höll vakt. Cyr ville rida vidare nästa morgon, men Rotla höll honom tillbaka.     "Männen är trötta. De har ridit länge. Här finns allt vi behöver. Mat. Kvinnor och eldar." Rotla lade sig med sin kvinna flera gånger varje natt och ibland på dagen också. Cyr roade sig med att försöka lära den förvildade pojken konster. En kvinna hade han tagit som sin, men han lade sig inte med henne. Den tredje dagen dog hon för att hon vägrade äta och dricka. Han såg inte åt hennes kropp. De eldade henne tillsammans med några andra som dött under natten. Korparna blev feta och orkade knappt lyfta när de kivades med hundarna om as och matrester. Den fjärde dagen var förråden i byn uppätna och man ville vidare. Vissa ville hem till slättens vidder. Men Cyr hade sänt ut några män att spana längs med floden. Bara några dagsritter bort låg en stor by till.     "Vi rider till den byn. Sen skall vi ansluta oss till Etkil." Så beslöt han. Rotla grumsade, men många av de andra männen törstade efter nya segrar.     "I Etkils följe kan vi rida långt in i väster. Jag har hört talas om städer av sten och höga torn som når upp till himlen. Där lever män klädda i rustningar av guld och kvinnor med hud av brons. Jag vill se det för att berätta om det vid elden om vintrarna." Cyr blängde på Rotla. "En skald som du borde se det." Rotla nickade och suckade:     "Tapper tok rider tills stoet stupar. Men du har rätt. Påbörjad ritt är ingen ritt. Ingen ära i att vända hem efter att bara ha plundrat några små byar."     De brände resten av husen av trä och tog med sig de kvarvarande förråden av vin, getost, korv, rökt kött och bröd samt fyra kvinnor varav Rotlas var en. Hon hade redan börjat lära sig ryttarnas språk. Den förvildade pojken hade ätit sig mätt flera dagar och tydde sig till Cyr. Han ylade av förtvivlan när han insåg att ryttarna tänkte ge sig av. Männen jagade ut honom i skogen och han försvann. Kvinnorna ville gå till huset av sten innan de lämnade byn men man lät dem inte göra det. Cyr och hans män visste att deras närvaro i trakten inte var någon hemlighet längre. De red vaksamma och utspridda. Man såg dalbornas spejare i skogen. Spejarna drog sig alltid undan och ofta dödades de i sina reträtter. De verkade ännu inte ha förstått hästarnas snabbhet och pilbågarnas räckvidd. I nattlägren hölls noggrann vakt. Men inga anfall kom.     Den tredje byn låg inte alldeles vid floden. Den var större än de båda första. Ryttarna kunde på långt håll se att man förberett den för försvar. Men bosättningarna bestod av glest utspridda hus och det var inte lätt att befästa dem. En förtrupp av ryttare hade sett grupper av kvinnor och barn som flydde för att gömma sig på skogssluttningarna bortom byn. Många hade tagit sin tillflykt till gudens stenhus i mitten av byn. Man såg även hästar. När byborna förstod att Cyrs män fanns i skogen utanför byn red fem män ut. Det syntes att de inte var några vanliga bebyggare från dalen. De red utan dragna vapen. Några av Cyrs män ville rida på dem omedelbart, men Cyr tecknade åt dem att hålla sig lugna. Han lät männen från byn förstå att många pilar var riktade mot dem från skogen. Sen red han och Rotla fram ur trädens skuggor. En av männen från byn hälsade dem på deras eget språk. Han såg ut mer som en man från slätten än från byarna.     "Jag är Secundius, soldat i den store Hrotlavus sold. Byarna här är skattepliktiga till honom. De tillhör hans lydområde." De andra fyra männen betraktade Cyr och Rotla medan Secundius presenterade sig. Secundius talade stammarnas språk med en annorlunda dialekt och han använde många ord Cyr aldrig hört.     "Min herre Hrotlavus ber er skona dessa byar. Han är beredd att betala er en stor tribut ur egen ficka om ni skonar dem." Cyr andades försiktigt, som om själva den kalla luften omkring dem var farlig. Han önskade att han redan varit med Etkil nu. En gång hade han sett den som red i spetsen för de norra stammarna. Cyrs far hade på sin tid aldrig behövt lyssna till några böner om nåd från byarna annat än kvinnors gråt och förtvivlan. Antagligen skulle han redan ha spetsat mannen som kallade sig Secundius på sitt svärd.     "Om ni väljer att förskona dessa områden och människor erbjuder sig min hövding Hrotlavus att ta emot er i sitt eget hus som hans likar för att betala tributen till er. Han erbjuder sin egen dotter som hustru åt er ledare för att befästa ett första förbund mellan honom och er. Hrotlavus rikedomar är stora." Rotla böjde sig fram på hästryggen och sade lågt till Cyr:     "Jag skulle vilja se denne Hrotlavus rikedomar på närmare håll. Och du behöver en kvinna." Cyr tänkte under tystnad en lång stund. Han kunde se att männen från byn blev otåliga. Även hans egna ryttare undrade vad som hände.     "Var är Hrotlavus?" sade han till slut till sändebudet. "Varför talar han inte med oss själv?"     "Hrotlavus befinner sig i sin hemstad där floden mynnar ut i Svarta Strändernas Sjö tre dagsritter härifrån. Han väntar på er där. Han är en gammal man och reser inte ofta."     "Vi skall besöka honom och ta hans tribut." Cyr kunde höra hur Rotla drog efter andan bredvid honom när han hörde sin ledares ord. Secundius höjde ögonbrynen.     "Så då skonar ni byn?"     "Vi ska ha mat och dryck nu. Bränsle att elda med. Vi sover i det fria i natt."     En av Secundius följeslagare korsade sig tacksamt. Secundius gav följeslagarna några snabba instruktioner och de red tillbaka till byn. Ryttarna från slätten slog upp tälten på fälten framför byn och Rotla förklarade för dem vad som hänt och varför de inte skulle anfalla byn.     "I alla fall inte just nu." sköt han in.     Secundius plundrade byn nästan lika väl som ryttarna från slätten skulle ha gjort. Cyr hörde det välbekanta ljudet av kvinnors veklagan. Det fanns fler av Secundius män i byn än de som mött upp utanför. De körde ut byborna med mat och dryck till tälten. Vissa darrade av rädsla. Andra försökte tala med de kvinnor som förts med från de andra byarna. Senare på dagen tog Cyr tio man med sig och red långsamt in i byn. Han stannade utanför det största huset och lät kalla på Secundius. Denne kom ut efter ett slag.     "Vi rider i morgon i gryningen. Du följer med oss. Jag vill veta mer om din herre. Den du kallar Hrotlavus" För ett ögonblick såg det ut som om Secundius ville säga emot, men han ångrade sig:     "Jag skall vara redo att rida i gryningen." När de återvände till lägret efter att ha ridit omkring i byn ett slag fanns den förvildade pojken där. Han hade följt dem och hoppade som en glad hundvalp runt Cyrs ben. Men Cyr som hade tröttnat på leken högg huvudet av honom med ett hugg och sparkade ned kroppen för en slänt. Nästa morgon brände man det oheliga huset av sten innan man gav sig av. Man dödade också den man som sades ha hand om huset.     Secundius visade sig vara sjuklig och plågades av en ihållande hosta. Cyr red bredvid honom den första dagen. Secundius hade med sig två av sina män.     "Hrotlavus är den största hövdingen på Sjöns norra kust. Stora skepp seglar söderifrån upp över sjön för att handla. Hrotlavus är en kung." Secundius slutade prata för att spotta slem på den frusna marken. "Han kontrollerar tolv städer och byar längs kusten och floden. Flera släkter har svurit honom trohet. Han har kontakter med kejsarens folk. Det talas om att anlägga en riktig kyrka och installera en biskop. Han kommer inte att se med blida ögon på att ni dödade gudsmannen och brände altarhuset."     "Vi skonade byn." svarade Cyr kort.     De red hårt. Nästa dag var Secundius sämre. Han talade om stammen han kommit från en gång i tiden. Inte ens när solen stod som högst värmde den. Secundius talade med Rotla medan Cyr red försjunken i tankar:     "Hrotlavus har män ur alla släkterna som svurit honom trohet. På sin gård håller han ett ridande följe med många soldater. En man har kommit från kejsaren för att fästa Hrotlavus liv på pergament med tecken som bevaras i evighet."     "Jag kan verser som berättats sen solen föddes." Rotla hade hittat skriftrullar i den första byn men inte förstått vad de var för något. Den tredje dagen saktades de ner. Secundius kunde inte längre sitta till häst. Hans följeslagare var tvungna att forsla honom på en improviserad bår. Han talade inte längre. Kvinnorna som de tagit med från byn matade honom med varma örter. De red genom trakter som var tätt bebyggda med gårdar och hus. Ur förråd och stugor tog de vad de behövde, men de dödade få människor. När de nådde Hrortlavus gård var Secundius inte längre vid medvetande.     I en bosättning vid de Svarta Stränderna bodde Hrotlavus. Den stora byn var omgärdad av en mur av pålar. Hrotlavus gård låg vid sidan av, också den befäst. Skogens träd var så höga att de nådde himlen. En bädd av hala löv täckte marken. Det luktade jord. En stor klocka var upphängd i en ställning. När man ringde i den dånade det. I hamnen nedanför byn låg ett skepp med hög mast och hundra åror. Sjön var orolig och grå. Bara Cyr och några män till släpptes in innanför pålverket till Hrotlavus gård. Tillsammans med Secundius följeslagare som bar honom på båren fördes de in i en rymlig hall av korsvirke. I hallens bortre ända fanns ett långt bord och bortanför det en avbalkning, nästan som ett avskilt rum. Det var rökigt som i en jurta i salen. Kvinnor lagade mat. Hrotlavus hade elva hundar. Han bodde i hallen. En annan man som kunde ryttarnas språk sändes efter. Man bar ut Secundius igen, då han börjat hosta i sömnen av den rökiga luften. Hrotlavus var inte så gammal. Han var klädd i lysande kläder och pälsverk mot kylan. På huvudet hade han en enkel krona av guld, på fingrarna glittrande stenar. Män med svärd vaktade honom. Med hjälp av den efterskickade tolken sade han till Cyr:     "Vi är båda kungar och kloka män. Jag förstår att du är en klok man, eftersom du är här." Cyr hade förstått hur Hrotlavus styre fungerade under ritten dit. Han förstod varför de velat att byarna skulle förskonas. Stammarna från norr anföll och plundrade trakten vart tionde-femtonde år. Hrotlavus hade tagit makten över området och utnyttjade dess tillgångar hela tiden. Lite i taget.     "Jag har erbjudit dig en tribut. Jag har den här." Hrotlavus lät ställa en kista på bordet framför sig och öppnade den med en nyckel av brons.             "Silver stämplat med kejsarens bild. Trehundra mynt. Det räcker för att skaffa en gård som den här." Cyr kunde inte riktigt sammankoppla de smutsiga mynten med hallens överdåd. Men han förstod ändå rikedomen.     "Låt hämta min dotter!" fortsatte Hrotlavus. Hon kom, och han tog henne bryskt i armen och visade på hennes underliga ljusgula hår. Hon var välfödd men inte fet. Hennes mor grät i skuggorna bortom eldstaden.     "Min dotter har jag också lovat dig! Som en kung till en annan." Hrotlavus knuffade ned henne på en brits bredvid honom. Hon var vacker, men inte längre så ung. "Du förstår att jag vill vara din vän, inte din fiende. Eller hur?"     Cyr gjorde en rörelse som för att sträcka sig efter silvret i kistan. Han ville känna på det. På dess tyngd.     "Vänta!" sade Hrotlavus. "Vi är dugliga män som talar till varandra. Det finns långt mer silver för någon som är klok." Cyrs ögon blev till smala springor. Rotla hade bara ögon för dottern och för de ringar som Hrotlavus bar. "Silver. Guld. Land." fortsatte Hrotlavus. "Jag vill att ni skall stanna här med era män. Jag vet att tusentals ryttare rör sig i norr. Ni skall stanna här och skydda mig. Ni blir rikare än ni kan förstå!"     "Skydda er. Mot Etkil." Cyr såg sig om i hallen. Rotla stramade upp sig. De var fem stycken ryttare därinne inklusive Cyr och Rotla. Utanför pålverket väntade Cyrs 70 man till häst.     "Vi skall låta bygga egna hus åt er. Hallar som den här. Jag får tribut från både fisket, handeln och byarnas jordbruk. Ni låter döpa er, och kejsaren kommer att se på er med välvilja." Hrotlavus slog ut med handen och skrattade. "Det här är början på en ny tid!"     Cyr tänkte på de höga träden med mörka stammar utanför. Han tänkte på de många sångerna om slättens skönhet han hört, men han kunde inte dra sig till minnes någon av dem. Han drog sitt svärd och högg Hrotlavus i halsen innan någon av vakterna hunnit reagera. Blodet sköljde ut över silvret i den öppna kistan. Vakterna hann döda Rotla innan de själva dog. Dottern började skrika. Cyr tystade henne med ett hårt slag. Tillsammans med sina män rusade han ut ur hallen mot pålverkets portar. De dödade två unga pojkar vid portarna innan de kunde öppna dem. Ryttarna utanför hade varit tillsagda att hålla sig redo. De stormade gården. I villervallan dödades även den svartklädde munken som kunde skriva. Cyr beklagade detta. Han hade velat förstå hur tecken på hudar kunde bevara det förflutna.     De intog även staden, men till ett högre pris. Mycket av den brann ned, och många flydde ut i skogen. Flera av männen som tjänat Hrotlavus anslöt sig till Cyr istället. Man sänkte den stora båten i hamnen efter att ha plundrat den. De blev kvar i staden i två veckor. Cyr lade sig med Hrotlavus dotter men dödade henne i vredesmod efter att hon bitit honom illa i handen. Istället tog han Rotlas kvinna som sin. Folket i byarna omkring började samla sig för att driva ut ryttarna. Cyr kände sig inträngd i ett hörn där de höll till i Hrotlavus gård och i den brända byn. Till slut samlade han sina män och sade åt dem att göra sig klara att rida.     "Vi rider mot norr. De som vill hem rider hem. Jag och många med mig rider till Etkil." De senaste dagarna hade Cyr börjat hosta illa. Någonting i den råa havsluften skadade honom. De lämnade Hrotlavus fäste för att bege sig norrut igen. Flera gånger anfölls de av folk från trakten som tagit till vapen, och många dog. När de lämnat floden och red över kullarna mot norr slöt de sig till en annan grupp ryttare. Då var bara hälften kvar av Cyrs män. I en jurta några nätter senare dog Cyr. Han var invirad i filtar och frös och brann av feber om vartannat. Kvinnan som först varit Rotlas skötte om honom men kunde inte hjälpa honom. Någon skaldade en sång som sjöngs bland männen en tid, men den glömdes snart bort. Lars Carlberg, Januari 2005

Kommentarer Av Rudqvist Tuesday, March 21, 2006 kl 3:38 PM Skönt med en semi-fantasy som inte är puttenuttgullig. Hade faktiskt varit roligt att för en gång skull få läsa en bra fantasyroman som skildrar den "onda" sidans kamp. Tack för läsningen. Av Giitu Monday, February 05, 2007 kl 2:38 PM Det måste bli en femma. Språket är fantastiskt. Semifantasi...nä...en dokumentär är det. (Det ska förställa en komplimang) Undrar varför den förvildade pojken spottade på den döde? Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här