Hanna kommer att dö. Precis i gryningen när solens första strålar letat sig fram över hustaken i Gamla Enskede. På den första varma vårdagen, när de gula gullvivorna och de blå skillorna bredit ut sig över gräsmattorna och äppelträden just slagit ut i blom. Den första dagen efter vintern som barnen tar cyklarna till skolan och de vuxna lämnar de mörka vinterjackorna hemma och istället tar de ljusa vårjackorna. Den dagen när jorden börjar leva igen kommer Hanna att ta sitt sista andetag.

Ännu är det stjärnklar natt och familjen Johansson kan bara vänta. Alla vet dom att det snart är över och ingen sover ordentligt. Ingen vill heller vara vaken. Det är smärtsammt att veta att ett litet barn snart ska dö. De har vetat det sedan länge, men inget har kunnat förbereda dem. Inte ens tanken att Hanna snart kommer att slippa plågas är till någon tröst.  

Precis innan kommer hennes andetag att lugna ner sig tills hon inte andas alls. Strax efter kommer den plågsamma värken för alltid att ha lämnat Hannas lilla barnakropp. Den mörka skugga som ständigt förföljt henne kommer äntligen att vara borta och Hanna kommer äntligen att finna frid.

Mamma sover i den röda fåtöljen vid Hannas sida. I den fåtöljen har hon ammat sina tre barn. Hon har vyssat dem på nätterna när de var små och hon har läst sagor för dem. Senare har hon använt fåtöljen som en sovplats för att kunna vaka över sin sjuka dotter.

När Hanna har dött kommer mamma att slänga den röda stolen. Hon har slutat minnas allt det bra hon använt fåtöljen till. Hon kommer bara att se den med avsky.

Storasyster Maria sover i rummet intill som länge var systrarnas gemensamma. Hon sover oroligt och vaknar flera gången. Hon är rädd att om hon går upp kommer hennes lillasyster inte längre finnas, så hon tvingar sig själv att stanna kvar i sängen. Småningom somnar hon om med en orolig rynka mellan sina ögonbryn.

Lillebror Mikael sover hos pappa. Enda sen Hanna fick ta hans rum har Mikael sovit hos föräldrarna. Han känner familjens oro trots att han vet att Hanna kommer att få det bra, sover han oroligt och sparkar pappa flera gånger i sömnen.

Pappa sover tungt och drömlöst. Han har gått till jobbet om dagarna som om allt vore okej och om nätterna har han vakat vid Hannas säng. I natt ville mamma ta fåtöljen och pappa fick sova med Mikael. Han känner inte ens sonens fötter som bankar honom i bröstet med korta mellanrum.

Mamma kommer att vakna av att hon inte längre hör Hannas roslingar, och en lättnad kommer att sprida sig över hennes ansikte när ser sin yngsta dotters fridfulla anlete. Hannas späda kropp kommer inte längre vara spänd av plågorna och hennes bruna hår kommer att ligga utslaget kring ansiktet likt en gloria. Mamma kommer att gå fram till fönstret och tveka en stund innan hon öppnar. Sakta kommer hon att känna att Hannas själ lämnar rummet.

Lite senare kommer hon att väcka familjen med beskedet.

Pappa kommer att gråta över sin yngsta dotter som aldrig får veta det underbara med livet. Han gråter också för sin egen skull, att han aldrig kommer att få känna Hanna som vuxen, och han gråter för Marias skull och för Mikaels skull och för sin frus.

Maria kommer att gå ner i källarn och slå på sandsäcken som hänger där. Hon kommer att slå alls sin ilska och vrede i säcken tills hon inte orkar mer. Först då kommer hon att kunna gråta.

Mamma kommer inte att gråta för hon har inga tårar kvar.

Mikael kommer inte att gråta han heller. De andra kommer att tro att det är för att han är för liten för att förstå. Men Mikael vet att Hanna har gått med den vita ängeln. Han är den ända som sett ängeln vid Hannas sida där de andra bara har sett en mörk skugga.

Ännu har Hanna inte dött. Himlen är fortfarande mörkt åskblå, och fåglarna har ännu inte börjat kvittra sin sång om hur vacker dagen är och hur underbart det är att leva. Ännu sover familjen oroligt med hoppet om att allt kanske kan bli bra igen. Att de åter ska få vara en familj. Ingen vill vakna upp till verkligheten ooch en liten stund till får de sova i önskans och drömmarnas land.

Slut