Hon kände sig omtöcknad. Långsamt började hon återvända till verkligheten. Hon försökte röra sig men slutade genast när hon kände smärtan genom kroppen. Smärtan var så stark att den tog andan ur henne. Hon låg alldeles stilla ett tag och kippade efter andan men också det gjorde ont. Hon kände sig mörbultad och förvirrad. Vad var det som hade hänt egentligen? Varför hade hon så ont överallt? Efter ca 10 sekunder, som för henne kändes som en timme, hörde hon något. Ljudet blev starkare och starkare. Det måste vara sirener. Ljudet kom närmare och hon kunde se det blåa ljuset blinka. Undra vad som har hänt? Hoppas ingen blivit skadad. Hon hörde hur en mobil pep någonstans, kanske det var hennes. Hon glömde hur ont hon hade och lyfte armen för att ta fram mobilen ur fickan. Smärtan sköljde över henne och hennes arm sjönk livlös ner igen. Hon hade förlorat medvetandet igen. Medan hon gled djupare in i det trygga svarta mörkret anlände två brandbilar, fyra polisbilar och två ambulanser till olycksplatsen.

Det var massor ljud omkring henne. Hon hörde folk som skrek till varandra. Hon kunde inte urskilja något speciellt som sades eller något annat ljud. Hon tyckte det kändes som om hon rörde på sig fast hon låg helt stilla. Det verkade som om någon höll om hennes handled. Vad var det frågan om? Hon ville egentligen inte öppna ögonen, ögonlocken kändes som bly, men för att få veta vad som skedde runt henne var hon tvungen att gör det. Hennes ögonlock fladdrade till och efter några försök fick hon upp dom.

”Du är vaken, vad bra.” En yngre man som såg ut att vara läkare lutade sig fram så hon kunde se honom. ”Hur mår du?” Han log undrande och såg ner i det blodiga ansiktet. Det var ett under att hon levde hade dom som varit på platsen sagt. Alla andra som varit med i olyckan hade varit döda när dom kommit fram. En ambulansförare som varit på sjukhuset i över 30 år sa att det var det värsta han sett. Den här unga kvinnan var det värsta läkaren sett under sina tre år sen han blivit examinerad läkare. Hon har pigga ögon i alla fall tänkte han och såg det som ett gott tecken. Hon öppnade sakta munnen och slöt ögonen för ett kort ögonblick. När hon öppnade ögonen igen så var hennes förut pigga blick dimmig av smärta.

”Ont…” svarade hon med svag röst. Läkaren hajade till när han hörde hennes vackra röst som dröp av smärta. Han undrade för första gången om han valt rätt yrke. Han kände att han måste rädda henne till vilket pris som helst. Han fortsatte titta uppmärksamt på henne medan de sprang med hennes bår mot operationssalen. Hon öppnade munnen igen och gjorde en grimas av smärta. Han lutade sig ännu mer framåt för att han säkert skulle höra vad hon skulle säga.

”Varför… här…? Vad… hänt…?” Hon sa varje ord med stor möda och hoppade över flera. Han förstod ändå vad hon menat och såg chockat in i hennes blåa vackra ögon som var fyllda av smärta. Hon mindes inte vad som hade hänt! Han såg en glimt av undran i hennes ögon innan hon ännu en gång sjönk ner i det smärtfria mörkret.

Vem var hon? Läkaren satt på den unga kvinnans sängkant och funderade. Det hade gått ett helt dygn sen hon kom in på sjukhuset. Man hade till och med gått ut i radio och tv och frågat om någon visste vem hon var, men än hade dom inte fått svar. Hennes nära och kära hade kanske också varit med i bussen… Det var en förskräcklig tanke men möjligheten fanns.

Det hade varit två grupper som hyrt bussen. Polisen hade bara fått tag i namnen på dom som ansvara för varje grupp. Två namn av 50, det var inte mycket. Fast en hel del folk hade hört av sig rätt snabbt. Nu var alla utom tre stycken identifierade. En av de tre var hon som låg framför honom och en av de andra var gruppledaren. Läkaren hoppades att arbetet med att jämföra hennes DNA mot dom andra skulle hjälpa dom att få ut nåt. Då skulle dom i alla fall veta vilken grupp hon hörde till. Han ville så gärna hjälpa henne men allt han kunde göra nu var att se till att hon har det bra. Han strök undan en hårslinga ur hennes ansikte. Hon var vacker, väldigt vacker faktiskt. Trots att hon hade blåmärken och hade svullnader här och där i ansiktet kunde han se det. Han hade inte sett det när han först såg henne för då var hennes ansikte täckt med blod.

Operationerna hade gått bra och alla hennes sår var ihop sydda. Visst hade det gått bra men hennes tillstånd var fortfarande kritiskt. Hon hade legat i rummet i ungefär sex timmar efter sina operationer och hon hade inte vaknat än. Han borde gå hem och sova. Det hade ju varit ansträngande sen hon kommit in men han kunde inte lämna hennes sida. Han kunde inte låta henne vakna ensam.

Hon öppnade sakta ögonen, dom var inte alls lika tunga längre. Det var alldeles tyst förutom ett svagt pipande. Hon tittade upp i det vita taket. Det var mörkt ute förstod hon när hon såg en gatlyktas ljus flöda in i rummet. Plötsligt höll hon andan, hon tyckte hon hörde något annat i rummet. Då slog det henne att hon inte hade den blekaste aning om vad det här var för rum. Hon låg och funderade på det ett tag samtidigt som hon stirrade upp i taket utan att se det. Ett sjukhus rum är vad det är kom hon på och mindes läkaren som pratat med henne när hon kommit.  Varför hade hon kommit dit?

Det mindes hon inte men hon visste att läkaren kunde svara på det. Hennes mamma kunde säkert också svara på det, kanske var det hennes mamma som var i rummet. Hon blev genast upprymd av tanken att få prata med sin mamma och se om mamman också sett hur snygg läkaren var. Hennes bästa vän och ”syster” var säkert i närheten hon också. Hennes bästis skulle säkert smälla av när hon såg läkaren. Hon log åt tanken på hur hennes bästis skulle se ut men leendet blev en grimas. Det gjorde så ont att le, vad hade egentligen hänt henne. Hon bestämde sig för att se vem som var i rummet och började sätta sig upp men ramla tillbaka mot kuddarna med ett litet skrik som fick det att göra ännu mer ont.

Läkaren vaknade med ett ryck. Hur länge hade han sovit? Han reste sig och gick fram till sängen. Han märkte snabbt att hon var vaken och tände en lampa så hon skulle kunna se att det var han. Han märkte att hon tog sats för att sätta sig upp och hindra henne genom att lägga en varsam hand på hennes axel. Han visste att där var hon inte skadad. Hon låg lydigt kvar och såg forskande på honom. Vad tänkte hon på?

Mamma kanske bad läkaren sitta hos mig medan hon gick på toa, så måste det vara.

”Jag heter Nicholas och är din läkare. Jag är verkligen glad att du vaknat” Så jag får se dina vackra ögon igen, tänkte han. ”så att du kan svar på några frågor.”

Hon såg på honom och undrade vilka frågor det kunde vara. Hennes mamma kunde ju berätta allt. Trots att massor tankar slogs om att få plats i hennes huvud kunde hon inte låta bli att lägga märket till hur snygg läkaren var. Hon log inombords över att hon i detta förvirrade ögonblick kunde tänka på att hon gärna skulle vilja lära känna honom mer. Fint namn hade han ju faktiskt också.

”Orkar du svara på några frågor?” Han satte sig på hennes sängkant och såg när hon försiktigt nickade och hur hon ryckte till av smärtan av den lilla rörelsen. Han tyckte så synd om henne och önskade att det inte hade varit han som måste berätta för henne om hennes mor. ”Vad heter du?”

Hon stirrade på honom ett ögonblick, sen kom hon på att det kanske var en minneskontroll. ”Samantha Toresson.” Det gjorde ont att prata men om hon prata tyst och inte gjorde så stora rörelser så gick det bra. Dessutom så luta sig läkaren närmare henne och det gjorde henne ingenting, det var ju bara trevligt.

”Hur gammal är du?”

”19.” Han såg på henne och tänkte att hon såg äldre ut.

”Var din mamma ledare för en av grupperna som färdades i bussen?” Frågan chockade henne sen började hennes minne komma tillbaka. Hon kom ihåg hur hon och ett gäng vänner bestämt sig för att åka iväg och hennes mamma fixade allt och skulle följa med. Dom hade varit så glada när de klev på bussen. Allt hade varit toppen, men då skrek några från andra gruppen till och fler panikslagna skrik hade stämt in. Sen mindes hon hur hon vaknat till och hört sirener.

”Ja.” Hon gjorde en paus och såg med tårar i ögonen på honom. ”Klara dom sig?” Han visste inte vilka hon mena med det, men det spelade ingen roll, det var samma svar på alla. Nej, du var den enda som överlevde. Hon stirrade länge på honom och tårarna steg upp i hennes ögon. Han tog hennes hand just som hennes hjärta stannade.

Han kände sig som en orolig anhörig där han gick fram och tillbaka utanför hennes rum. Varför tog det sådan tid? Överläkaren var i hennes rum och kollade hur hon mådde. Det hade gått fem timmar sen hon fått hjärtstillestånd nu. Nicholas undrade om hon hade vaknat än. Vilken chock det hade varit när hjärtövervakningsmaskinen hade börjat tjuta. Han var glad över att han hade varit där. Det hade bara dröjt några sekunder innan två sköterskor kommit in springande på rummet och hjälpte honom med defibrilatorn. Hon hade inte varit borta så länge innan han hade lyckas få igång henne igen. Det var då överläkaren blivit tillkallad att kolla henne ordentligt. Det var nog choken som fick hennes redan trötta hjärta att ge upp.

”Nicholas, hon mår bra nu. Hon frågade efter dig. Jag tror du inte ska prata om vad som hänt. Låt inte henne göra det heller. Distrahera henne.” Överläkaren gav mig en klapp på axeln. ”Det var bra gjort, om inte du hade varit där skulle hon nog ha varit förlorad.” Nicholas nickade och tog ett djupt andetag. Han var tvungen att se lugn ut. Han fick inte göra henne upprörd.

”Hej.” Han log mot henne där hon halv låg mot kuddarna i sängen. ”Hur mår du?” Han gick fram till hennes säng och satte sig på sängkanten.

”Bara bra, tack vare dig efter vad jag har hört.” Hon log matt. ”Ska sova lite, är så trött, stannar du tills jag somnat?” Han tog hennes hand i sin och klappade den ömt.

”Jag stannar så länge du vill.” Han log mot henne och såg på henne tills hon sov lugnt.

”Hej Nic!” Samantha hade förväntansfullt vänt sig om när hon hört dörren öppna sig och det hon hade väntat på kom in. Det hade gått 2 månader sen hon kommit till sjukhuset. Under den tiden har hon blivit starkare och friskare för varje dag. Hon hade också pratat med sin läkare Nicholas flera timmar om dagen, han brukade stanna några timmar efter att han slutat för att prata med henne. Nu kände dom varandra så väl att dom hade gett varandra smeknamn.

”Hej Sam! Du ser pigg ut idag.” Du ser vackrare ut än någonsin tänkte han. Hon stod vid fönstret och solen lyste på hennes gyllenbruna hår. Hans leende försvann snabbt när han kom på varför han gått dit idag. Hon var frisk nog att lämna sjukhuset nu. ”Jag har goda nyheter, du kommer att bli utskriven nästa vecka.” Han anstränger sig för att inte visa för Sam hur gärna han vill ha henne kvar.

”Vad skönt!” Hon sken upp och tänkte på vad hon skulle hitta på när hon äntligen kom ut. Hon skulle till gravarna och till familjerna till hennes vänner. Det skulle bli en tuff tid men det var nåt som var tvungen att göras. Hon hade lärt sig att acceptera det som hänt. Det fanns många som hon hade fått prata med på sjukhuset och hon hade lärt sig att istället vara glad för det hon hade och att hon levde. Hon visste att hon skulle gå ut genom dörrarna och leva livet som om varje dag var den sista i livet. Hennes nära döda upplevelse hade också gett henne en och annan visdom. Hon hade pratat med sin mamma och bästis, det var i alla fall vad hon mindes efteråt. Hon tittade in i Nics ögon och hennes glädje avtog genast lite. ”Jag kommer aldrig glömma dig, eller allt du gjort för mig. Jag kommer sakna de här stunderna på dagen när du kom och prata med mig.” Nic sa att han skulle sakna det med och att han nu var tvungen att jobba. Han klarade inte av att vara kvar. Han hade blivit allt för fängslad av henne under hennes vistelse på sjukhuset. Hon skulle ta med hans hjärta när hon gick genom dörrarna.

En vecka gick fort. Samantha hade fått många vänner på sjukhuset, hon var knappt ensam en sekund på sitt rum när hon packade för att åka därifrån. Nic hade knappt varit hos henne den sista veckan, hon började bli orolig för att han inte skulle komma och säga hejdå. Hon ville ha honom kvar i sitt liv men han kanske inte ville ha kvar henne. Han hade inte varit inne hos henne nåt dagen innan och hon började förlora hoppet att få se honom igen innan hon åkte. Skulle hon kunna ringa honom på sjukhuset senare? Någon knackade försiktigt på dörren och öppna den sedan utan att vänta på svar. Hon antog att det var en till av alla som tagit hand om henne som kom för att säga hejdå så hon fortsatte bara att packa. När ingen sa nåt så vände hon sig och tappade en hög med tidningar, som hon fått under de två månaderna hon varit där, på golvet. Det var Nic, hon såg granskande på honom, han såg alldeles förstörd ut.

”Var det mycket på jobbet igår?” Hon antog att det var anledningen till att han inte kommit dagen innan.

”Jag vet inte, jag var ledig hela dagen.” Han såg besvärad ut och hon tyckte det verkade som om han egentligen inte ville vara där. Hon böjde sig ner och plockade ihop tidningarna, hon ville inte visa hur sårad hon blivit av Nics ord. Han stod kvar precis innanför dörren och tittade på henne. Hon hade lugnat sig tillräckligt mycket för att kunna prata utan att avslöja känslorna som stormade inombords. Hon såg honom i ögonen och hoppades att de inte avslöja någonting.

”Tack för att du tagit hand om mig och varit så snäll. Du måste inte stanna här tills jag åker, du har säkert viktigare saker för dig.” Hon vände ryggen åt honom och fortsatte packa ner några saker som hon fått. Hon väntade bara på att han skulle gå, han verkade ju inte bry sig i alla fall. Han stod kvar innanför dörren när hon packat klart. Hon tog sin jacka och satte på sig sina skor och vände sig till honom. Om han inte ville träffa henne igen så fick han väl låta bli men hon hade lovat sig själv att hon skulle ge honom en kyss på kinden innan hon gick. Det lovade hon sig själv när han hade räddat hennes liv och hon trodde hon betydde något för honom. Hon gick fram till honom och ställde sig på tårna och gav honom en kyss på kinden.

”Tack för att du rädda mitt liv.” sa hon sedan när hon ställt sig ett steg bort.

Han visste inte vad han skulle göra. Det hade verkat som han sårat henne för att han inte kommit igår. Kyssen på kinden hade varit en av de saker han drömt om sen han träffat henne.

”Vi ses kanske någon gång.” sa hon och skulle just öppna dörren när han fick tillbaka rörelsen i kroppen och tankarna klarnade, han visste exakt vad han skulle göra.

”Vänta Sam…” Han tog tag i hennes arm och drog henne intill sig. ”Jag måste säga en sak till dig.” Han såg in i hennes ögon som verkade lysa av hopp. Hon gillade honom, eller? Det fanns ett sett att ta reda på det. Han böjde sig fram och kysste henne.

Skulle vara väldigt snällt om ni skriver en kommentar.