Jag bestämde mig en sommar, när jag märkte hur främmande skogen blivit, den var inte alls välkomnande som när jag var ung, visst var den lika vacker, men kyligare, blåsten gick som en kall kåre på ryggraden och där man gick var man på helspänn, ryckte till bara om en uggla hoade. Den sommaren kom jag även på vad att det var sminket och klädernas fel. Jag sade till mina föräldrar att jag skulle till min väns land, när jag packat klart, gav jag mig av, packningen lade jag i en bod, som sedan länge stått tom, jag tog av mig den långa kjolen och knöt skjortan precis under brösten och rev av armarna. Dom korta shortsen jag bar gjorde mig inte lika klumpig som annars, sedan började jag öva, efter ett tag, bjöd skogen in mig i deras mörka källa, jag var blott en ande nu, införd i skogens inre, inne i träden, jag hoppade omkring bland trädkronorna och smög runt på marken, jag hade lärt mig att inte knäcka kvistar när man gick på dem, och ingenting hördes, alla stackars dumma människor trodde dom var själva, ensamma, ont anande.

Djuren var svårare, dom kunde jag inte riktigt hantera än så länge. Men olyckan inträffar när man minst vill eller anar det. Där jag smög, ont anande vad det var jag klev på förens det var för sent. Huggormen hade tagit sitt bett och ringlade nöjt där ifrån för att inte äns se sitt offer dö, jag svimmade och vaknade av att någon band något runt min fot, en ung pojke, med ett skynke för höfterna log mot mig, hans svarta hår och solbruna skimrande hy, och mörka natt ögon, gjorde mig generad, när han var klar log han återigen och kastade sig iväg och försvann, lika tyst som trädens skugga.

 

Sommaren led mot sitt slut, natten blev allt kyligare och jag återvände hem för att övervintra natten i ett hem, hösten gick mot vinter och i mitt huvud seglade trädens konungs leende.

Efter vintern kommer vår och tillsist sommaren. När sommaren kom skrek jag av lycka, för att få åter komma till sitt riktiga hem, är en lättnad känsla.

 

hon var otränad och fet, och hade svårt att röra mig, att sitta hemma och slöa satte sina spår men hon var tillsist nästan lika bra som sommaren innan. Men denna gång fullt övertygad och besluten av att finna trädens konung, sommaren gick mot sitt slut men hon  fann honom aldrig, hon ville inte ge upp hon måste få se hans leende åter igen.

Med ett starkt hopp och en kryddning av tro, letade hon under stock och under sten, men ingen leende yngling visade sig för henne.

När dom kalla dagarna började komma åter, fick hon med sorgsen blick ge sig hemåt åter.

Hösten var kall, och vintern värre en då, det blev orkanvindar som rev ner träd och hus, snö som växte tills den var uppåt hustaken.

När våren kom, och snön smält bort, sprang hon iväg in i skogens dystra och ljuvliga musik, den var sorgsen och sörjande, det var som om träden grät blod. När hon kom längre in bland träden, den sorgsna musiken blev allt högre och det var en kraftansträngning för henne att komma det åter, det hon skulle se kostade henne hörseln och hennes hy bleknade bort, för ty det vackraste på marken där låg i en förvräng ställning och kall som is, hans sol brända hy var blek och blå, hans läppar lika så. Hans ögon var glänsiga av blod som sipprade ner för hans kinder. Han grät skogens och trädens tårar över sig själv och sin kropp. Men hans själ vilar och skrattar med vinden, och kommer aldrig att lämna sitt rike.