Spelar roll?

”Titta ut genom fönstret!”

Angelica tittade upp och lät pennan glida ur handen. Snabbt slank hon ur sin plats och ställde sig i ledet av klasskamrater. Hon tryckte sig försiktigt mot väggen, för att inte höras, för att inte synas och vände sig mot fönstret.

Läraren gick fram och tillbaka framför dem.

”Vad ser ni?” ropade han entusiastiskt.

Angus trädde fram ur ledet av elever.

”Jag ser liv”, flinade han.

”Hur menar du? Utveckla!”

”Liv i olika former. Träd, människor…” Angus backade tillbaka in i ledet.

”Någon mer?” frågade läraren.

Angelica gick fram. Det hon såg var solen. Hoppets sol. Vad hon ville säga var, att så länge solen lyser finns det hopp.

”Någon mer?” upprepade läraren och Angelica drog sig snabbt tillbaka igen, innan han hann upptäcka henne.

”Då så. Sätt er ner så ska jag dela mina tankar med er.”

Eleverna satte sig i rörelse och Angelica sjönk ner på sin stol. Hon kände ett tryck mot axeln och när hon snurrade runt satt Marcus med sin penna riktad mot henne.

”Ska du inte dela med dig av något, Angelica?” frågade han.

Hon skakade tyst på huvudet.

”Ganska själviskt av dig, Angelica”, sa Marcus föraktfullt.

Angelica svalde hårt och riktade all sin uppmärksamhet mot läraren, då han började prata.

”Vad jag ser…” började han. ”… är ett ljus. Nämligen solen. För mig hänger det där ihop med hoppet. Det finns hop, så länge det finns ljus.”

Angelica hävde en djup suck. Vad hon hatade sig själv just nu! Inte bara för att hon hade ett bra svar. Ett eget svar. Hon var en fegis. Hon var blyg och vågade aldrig säga vad hon tyckte. Hon var en fegis. En fegis. Fegis…

”Fegis!” hörde hon Marcus viska. ”Du är feg, Angelica!” Marcus lutade sig bakåt och skrattade högt. Han buffade med armbågen i sidan på André som satt bredvid, för att få medhåll. André skrattade han också men efter att ha suttit tyst ett tag slängde han en medlidsam blick på Angelica. Angelica böjde sig över sin bok och började läsa.

Tystnaden bröts av Marcus stönanden.

”Vi slutar nu.”

”Läxa till imorgon…”

”Nej!” suckade Marcus högt.

”Läxan är… hm, få se…” Han bläddrade i boken. ”Sidan tjugosju till trettioett. Öva sen på dramat på sidan trettiotre och trettiofyra så får ni spela upp i klassen.”

Det blev ett våldsamt skrapande av stolar och alla skyndade ut ur klassrummet. Det var sista lektionen för dagen och Angelica störtade ut på gården i takt med hennes hjärtas våldsamma slag.

”Hej!” sa hon leende.

”Hej gumman!” De omfamnade varandra, Angelica och Simon.

”Jag har saknat dig, Angelica. Jag älskar dig.”

”Vi sågs ju i söndags”, skrattade hon.

”Ja?”

”Och nu är det tisdag.” Han tittade forskande på henne. Hon rynkade på ögonbrynen och gjorde samma sak.

”Jag älskar dig också Simon.”

”Mellanmål?”

Hon nickade glatt som svar. De fattade varandras händer och gick iväg över skolgården.

”Vi ska uppträda imorgon. Vi håller ju på med improvisation just nu och då ska vi kunna improvisera i dramat. Jag tror man är två och två.” Angelica gjorde en paus.

”Vem ska du vara med?” undrade Simon.

”Det vet jag inte. Det skulle vi inte veta. Vi ska kunna improvisera och agera mot vem som helst, utan träning innan.” Hon såg fundersam ut. ”Men…” fortsatte hon. ”Grejen är den att jag inte vill stå inför klassen. För läraren bara, är det okej men det är helt annorlunda inför alla de andra. Det är som att jag inom skolans väggar tappar rösten… Och håller andan. Det är ju ett problem även utanför också, fast inte lika illa. Jag är för feg. Simon, vad ska jag göra?” Han satt tyst. Han visste inte.

Angelica kom tidigt till lokalen. Men en suck sjönk hon ner på golvet, men väggen som stöd. Tiden släpade sig framåt. Lokalen började fyllas med högljudda elever. Alla var i rörelse utom Angelica. Hon tog fram sin klocka och bara stirrade på visarna. Läraren var försenad, mycket försenad. Angelica följde efter några andra till expeditionen. André fick en lapp som han läste högt.

”Jag är på sjukhuset hela dagen idag. Kan tyvärr inte komma. Angående läxan till imorgon, byt ut dramat mot en dikt! Ni ska imorgon improvisera en dikt inför klassen, eller för mig, välj själva. Tema; ´Att vara eller inte vara…´ Bygg ut själva. Ha ett ämne i tanken men öva inte för mycket! Sådant märks. Huvudtemat är alltså ´Att vara eller inte vara´ men ni får ha ett eget också. Om ni dock väljer huvudtemat, kopiera för Guds skull inte Hamlet!

                      Hälsningar Johan.”

Dagen gick fort förbi för Angelica. Hennes tankar för ständigt tillbaka på dikten. Hon satt under lampan vid skrivbordet och filade på ämnet. Att vara eller inte vara… En idé slog henne.

Jag kan improvisera om mig själv. Lättast att komma ihåg, tänkte hon. Nu föll hennes tankar på gårdagen, på Marcus. Han kallade henne feg. Han sa att hon var en fegis. Vad skulle hon ha svarat?

Jag skulle ha sagt, ´spelar det någon roll?´, tänkte hon förbannat och svor. Hennes tankar gick i hetsiga omgångar. Hennes dikt skulle handla om hur hon var som person.

Hon fattade pennan och skrev, ´Att vara eller inte vara, spelar det någon roll?´

Nu äntligen förstod hon. I klassrummet… Hade hon bara spelat en roll? Av rädsla? Eller spelade hon rädd? Hon nickade.

”Ja”, sa hon högt. ”Den jag har varit i klassrummet är min raka motsats. Den jag är med Simon, det är den jag verkligen är.”

En stackars tonåring. Så förvirrad och vilse hon hade varit. Så ensam och tyst. En stackars tonåring. Men denna kväll gick det upp för henne. Denna kväll hittade hon sig själv.

”… då det slog mig att det var dig jag ville ha.” Marcus stod still och storflinade mot klassen. Han väntade på att applåderna skulle tystna.

”Tack Marcus. Bra improvisation. Du kan sätta dig nu.”

Marcus släpade sig tillbaka till sin plats då Johan började prata.

”Angelica…” hördes en skarp viskning bakifrån. Angelica satt djup försjunken i sina egna tankar.

”Någon annan som har något?” Johan tittade ut över klassen.

”Du vågar inte, Angelica”, viskade Marcus hånfullt.

Angelica svalde och tog mod till sig.

”Här!” ropade hon högt. ”Jag har.” Ljudet av röster steg. Försiktigt, darrande gick hon fram. Av alla blickar som var riktade mot henne, kändes Marcus som den mest genomträngande. Angelica harklade sig tyst. I Johans ögon brann entusiasm. Sorlet la sig.

”Att vara eller inte vara blyg…” sa hon med en skarp röst och en blick stadigt fäst på Marcus. ”Spelar det någon roll?”