"Du kanske aldrig har varit där. Men jag vet många andra som har. På andra sidan. Jag ser dem komma och gå varenda dag. Inte på vintern. Men alltid annars."

Andreas ser på Sebbe. Båda vet vad den andre tänker. Det skulle lika gärna kunnat vara skrivet i den dyblöta sanden vid deras fötter.
"Ja, måste sticka, men vi ses imorgon"
Andreas nickar till svar, men Sebbe är redan på väg bort. Han suckar och slänger ett öga upp mot den höga muren. Den står där lika fast och orubblig som någonsin. Det nötta röda teglet till trots. "Men imorgon" tänker Andreas "Imorgon kommer du inte att vara så orubblig."
De gröna stövlarna gör djupa märken i sanden på vägen om mot grässlänten. Det är klart och kyligt i luften. Sådär som det ofta är efter regnoväder.

Sebbe kastar i sig gröten för en gångs skull. När man har så brott hinner man inte tänka på vad man äter. Han hinner inte ens svara sin mamma vart han ska. Bara ropar ett "ja" för att bekräfta sin hemkomst senast till klockan sju. Dörren slår igen med ett väldigt slam. Hans mor bara skakar på huvudet efter honom. "Ungar".

När Sebbe kommer fram är Andreas redan där. Plus en annan kille.
"Hej!" Sebbe är andfådd efter språngmarschen även om han försöker dölja det.
"Sebbe! Det här är Kevin. Minst du honom?"
Sebbe synar den mörke killen bredvid Andreas. Han är kortare än Andreas och han själv. Kanske rent av yngre. Han har på sig leriga gympadojor och aldeles förstora jeans. Håret är kortklippt och det hänger en liten guldring i vänster öra. Kevin blir lätt nervös av Sebbes värderande blick och fingrar på sin bakochfram vända skärm.
"Nej" säger Sebbe tillslut. "Varför då?"
"Tänkte inte det heller. Du har inte träffat Kevin innan. Jag mötte honom i Danmark förra sommaren. Nu är hans familj här och hälsar på."
Sebbe känner sig lätt förvirrad. Danmark?
"Han snackar svenska va?"
"Visst" svarar Kevin med självsäker min.

"Så vad gör ni egentligen?" Kevin ser från Andreas till Sebbe. Sebbe rycker bara på axlarna. Det känns lite genant att berätta för den här killen som dessutom är yngre, att de vill ta sig till andra sidan av en mur. Andreas verkar inte känna likadant.
"Ser du den här muren?"
"Hur skulle jag kunna undgå den?" svarar Kevin.
"Vuxna går fram och tillbaka varenda dag. Ingen vet vad de gör. Eller varför de gör det. Det bara är så."
"Så nu ska ni två ta reda på det" Kevin låter sådär irriterande överlägsen"
"Du också, såklart" Andreas nickar mot Kevin. Men han håller upp en hand.
"Nej tack. Inte för mig"
Sebbe som ståt tyst och känt hur han sakta men säkert blivit röd i ansikte kan inte hålla sig längre.
"Ingen här ska tvinga dig. Hade jag varit du skulle jag hoppat i öresund för länge sen."
Kevin vänder långsamt huvudet mot Sebbe.
"DET kan jag faktiskt tänka mig att du skulle göra."
Sebbe ryter till, och med en häfig spark i sanden får han leriga klumpar att flyga upp på Kevins jeans. Sebbe ler i triumf.

Andreas har tappat intresset för sina käbblande kamtrater och synar istället muren. Det ska väl inte vara så svårt. Om de hjälps åt kan de säkert klättra över. Kevin ser han för tillfället som en skänk från ovan. Han och Sebbe skulle aldrig klara det här själv.
"Hörni. Hjälps vi åt kan vi säkert klättra över."
Sebbe stannar upp mitt i hans och Kevins ler-krig.
"Äch, det har vi ju försökt tidigare."
"Men då var vi små, och föresten är Kevin med nu." Andreas kastar en menande blick på Kevin. "För du ställer väl upp?"
En hastig blick på Sebbe. "Klart jag gör" Kevin rycker på axlarna och passar på att köra en riktigt stor lerklump i nacken på Sebbe.

Andreas spottar i nävarna och gnuggar dem mot varandra. Precis som han sett sin pappa göra när han ska lyfta tunga saker. Eftersom Andreas tidigare skrötet om att han är starkast, har han fått ära att vara underst. Kevin som är minst ska vara den som klättrar över muren.
Andreas ställer sig på alla fyra, och Sebbe kliver upp på honom. Sebbe sträcker fram kofot så att Kevin kan kliva upp. Andreas stönar under tyngden.
"Skynda på. Bara hiva upp honom då" väser han till Sebbe, som också tar i för alla krafter. Kevin har fåt tag i kanten på muren. "Jag har den"
I samma stund släpper Sebbe och Andreas brakar ihop i en hög på marken. Men Kevin har lyckats hålla sig kvar.
"Bra gjort Kevin" Ögonen strålar av upphetsning på Andreas. Snart ska han få veta.
"Hjälp till då" Kevin låter förargad, och med all rätt. Teglets skarpa kant skär in i fingrarna. Samtidigt vågar han inte släppa. Det är högt för en liten kille och han är rädd att han ska skrapa hål på jeansen på väg ner.
Kevin kniper ihop ögonen av ansträngning.
"Våga inte släppa" Andreas sträcker sig efter Kevins fötter för att ge stöd. Men når inget vidare.
"Sebbe" Han ser sig om efter sin kamrat.
"Här borta." Sebbe vifta med handen för att fånga Andreas uppmärksamhet. Andreas ser honom. Sebbe tar i av alla krafter för att rulla en stor sten genom leran.
"Smart" Andreas skyndar fram för att hjälpa till. Med gemensama krafter får de fram stenen till muren.
"Fan, jag orkar inte längre" Kevin försöker desperat få fäste vid väggen med hjälp av fötterna.
"Sluta sparka!"
Sebbe som är längst har klivit up på stenen och tar nu ett fast tag om Kevins båda fötter. Andreas står bredvid. Han ser storögt på när Sebbe knuffar upp Kevin över murkrönet.
"Det räcker!" ropar Kevin när han hänger tryggt över muren.

Andreas drar Sebbe i tröjärmen. Sebbe bara viftar undan den.
"Lägg av"
"Sebbe sluta!" Andreas slår Sebbe i ryggen. Det gör ont.
"Aj!" Sebbe släpper Kevins gymnastikskor och vänder sig ursinnigt mot Andreas.
"Va håller du på med? Det gör o..." Han hejdar sig när han får syn på Andreas skärrade ansiktsuttryck.
"Vad?"
Andreas pekar upp mot muren. Sebbe flänger runt. Han hinner precis se hur Kevin långsamt glider över muren. Han tar ett skutt tillbaka upp på stenen och försöker utan framgång få tag i Kevin. Det blir tyst medan han faller. Sedan en dov duns från andra sidan.

Andreas och Sebbe står som fastfrusna och tittar på varandra. De står stilla och bara gapar. Vad var det egentligen som hände? Andreas är den som hämtar sig först.
"Kevin? Hör du mig?" Båda väntar otåligt på ett svar men inget kommer.
"Svara" Sebbe är irriterad. Kevin borde verkligen kunna höra dem. Men han skiter väl i det för att retas.
"Kanske vi ska hämta nån..." börjar Andreas osäkert. Men så hörs plötsligt stönanden och stånkande från andra sidan.
"Kevin! Vi kommer. Kan du berätta vad du ser?" Andreas är altför nyfiken för att orka tänka på Kevins tillstånd någon längre stund.
"Sebbe, hämta hit fler stenar så vi kan komma över" Andreas går själv bort till grässlänten och ser sig om efter stenbumlingar. Sebbe däremot följer inte efter. Kevin måste ju berätta för dem. Är det lönt att ta sig över? Han sparka med gummistövlarna i sanden och får fram några stenar. Han fyller nävarna med sten, och höjer handen för att kasta. Den första stenen studsar bara mot muren innan den faller på nytt ner i sanden. Nästa sten får han över. Sebbe fortsätter att hagla sten över muren.
"Sebbe vad gör du? Vi måste ju över och hjälpa honom" Det är Andreas som har kommit tillbaka. Sebbe rycker på axlarna och hjälper Andreas att få upp den nya stenen ovanpå den som redan ligger där.
"Du får kliva upp" Sebbe lyder. Det visar sig inte vara lika lätt som han trott. Stenarna är ojämna och rör sig obehagligt under hans fötter.
"Det går inte"
"Klart det gör. Jag håller dig"
Men Sebbe är inte tillräckligt lång.
"Vi behöver mer sten"
Andreas ser sig om. Han orkar omöjligt gå och hämta en till. Föressten skulle högen inte hålla.
"Jag ställer mig på stenarna och lyfter dig. Då måste du nå"
Sebbe ser skeptiskt på sin kompis, men Andreas är övertygad.

Det vingla riskabelt, men Sebbe lyckas ändå få ett fast tag om muren och kan hiva sig upp.Han dinglar med benen ner på andra sidan.
"Ser du något?" Det är inte Kevin Andreas tänker på.

Sebbe kollar ner. Där ligger alla hans stenar utspridda på marken. Mitt bland dem ligger en tillsynes livlös kropp.
"Kevin!" utbrister Sebbe
Varelsen nedanför honom rör sig sakta. Sebbe lägger märke till hur ena benet sticker ut i en konstig vinkel. Det finns blod. Mycket blod.

Kevin försöker sätta sig upp. Men vänstra benet skriker till av smärta varje gång han försöker röra sig. Han skär tänder och försöker låta bli att skrika högt av smärta.
Han är inte riktigt säker på hur länge han legat där. Kanske han svimmade först?
Nu kan han höra avlägsna röster. Är det Andreas och Sebbe som kommer?
Kevin vill säga till dem att de ska hämta någon. Vem som hällst. Försiktigt öppnar han ögonen. Ovanför honom syns en svindlande hög mur. Ovanpå den skymtaar han en gestalt.
"Han är död!"
Kevin uppfattar orden. Det stämmer inte. Jag är inte alls död, försöker han säga. Men inte ett ljud kommer över han läppar.

Andreas kvider till.
"Kom vi går"
Sebbe ser på honom.
"OK. Vi går"
Sebbe vänder sig om och hoppar vigt ner från den höga muren. Sedan sätter de av i språngmarch därifrån. Andreas ser på Sebbe. Båda vet vad den andre tänker. det skulle lika gärna kunna vara skrivet i den nu torkande sanden vid deras fötter.
Sebbe slänger ett öga på klockan. Halv åtta.
"Äch, nu kommer jag försent"

SLUT