Det var kvällen förejulafton. Stefan Björkman och hans sambo Louise hade gått och lagt sig för kvällen, i dubbelsängen. Stefan var klädd i sin blå flanellpyjamas med teddybjörnen på bröstet och Louise hade ett rosa nattlinne i sidenimitation. Det var släkt i taket, men det kom ändå ett visst ljussken ifrån de två sänglamporna, som satt fast i sovrumsväggen vid sängens huvudgavel. På Louise nattduksbord stod ett svartvitt a4-stort fotografi på henne och Stefan, som var taget när de alldeles hade förlovat sig. På Stefans nattduksbord fanns en svart klockradio med röda siffror och strax bredvid ett glas vatten. Stefan läste en deckare, som hette: ”När döden kom till dubbelsängen” och Louise knåpade med det senaste numret av korsordstidningen: ”Krass med Kryss”. Då och då knuffade hon på Stefan, som låg i den högra delen utav slafen ifrån deras håll, och ville ha hjälp med något krångligt ord. De fem första gångerna, så fick hon ett omedelbart svar, utan krusiduller, men den sjätte gången sade Björkman ifrån. 

- Vad är egentligen vitsen med ett korsord, när man inte kan några utav frågorna själv?

- Svaren.

- Va?

- Svaren heter det, Stefan. Frågorna kan jag alldeles förträffligt, eftersom det är frågorna, som ställs i korsordet. Det är svaret, som jag vill ha hjälp med.

Klassföreståndaren fnyste och fortsatte:

- Ja, varför kan du inte lösa svaren själv.

- Frågorna.

Stefan satte sig upp i sängen och började fäkta med armarna, så han nästan välte ut sitt glas med vatten, som han hade på sitt nattduksbord.

- HUR BÖVELN ska du ha det? Först säjer du, att jag skall säja SVAR och sedan säjer du, att jag skall säja FRÅGOR. Hur skall du ha det, kvinna?

Hans sambo svarade lugnt:

- Men du sa ju på ett annat sätt, andra gången, och DÅ blev det ju annorlunda.

Stefan muttrade tyst. Han sträckte sig efter vattnet och drack fem klunkar, innan han ställde tillbaka det och återgick till sin bok.

- Nu har du varit för mycket i Säffle, hos dina föräldrar, Louise. Det är det jag alltid har sagt. Har man varit i en stad större än Åmål och därefter kommer tillbaka, så blir man förvandlad till en odräglig besserwisser.

Han bläddrade upp det rätta stället i deckaren och återgick till den spännande läsningen.

- Man måste ju få lite hjälp ibland, svarade hans sambo med  blyertspennan i munnen.

Klassföreståndaren stod fast vid sin korsordsprincip och bjäbbade tillbaka: 

- Då har man ju inte löst korsordet på egen hand och då kunde det ju lika gärna vara, i så fall. Om jag skulle t.ex. lösa ett korsord, då skulle jag inte ta hjälp utav någon utomstående, för det vore FUSK. Det vore inte rätt, helt enkelt.

Stefan muttrade och började på kapitel sju i boken, som var mäkta spännande. Romanen handlade om ett förlovat par, som alltid grälade över småsaker på kvällarna. Nu planerade kvinna, att mörda sin man. Det var mycket spännande, som sagt. Att dessutom författaren hade fått en erbjudan om, att få nobelpriset i litteratur gjorde ju inte saken sämre. Däremot, så hade samma person tackat nej, då han inte gillade nobelfesten alls. Det kostade bara skattebetalarna en massa pengar, hade han berättat i en radiointervju.  Klassföreståndaren kunde bara hålla med. Nobelfesten var allt dyngan självt. Himla trängsel och dessutom, så fick ju besökarna inte äta sig mätta. Det såg man ju i teve, de få gångerna som han tittat, att gästerna bara fick en ynklig liten: ”Klick” av varje maträtt.

- Gör sjöman och kan också vara förnamn.

Björkman kom tillbaka till verkligheten av sin sambos frågande stämma.

- Vad sa du?

Han blängde ilsket på sin sambo och utbrast:

- Varför kan jag inte få läsa ifred?

- Jo, jag har problem med ett ord till här, mumlade Louise. ”Gör sjöman och kan också vara förnamn.”

- Går på däck, svarade Stefan snabbt.

Louise kliade sig i huvudet med blyertspennans ovansida.

- Nä, det finns väl inget förnamn, som heter: Går på däck, sa hon konfunderad.

Stefan slog ner boken, uppslagen på den sidan han var på, på täcket och röt ilsket:

- Kan jag få läsa ifred? Jag är faktiskt mitt uppe i ett mycket spännande kapitel. Du kan väl för sjutton gubbar lösa ditt korsord själv. Jag ägnar mej åt skönlitteratur medan du formligen kastar bort ditt korta liv på något ytligt plick och plock, där man skall passa in massa bokstäver, så det stämmer både upptill och nertill.

- Det är ju nyttigt, att träna hjärncellerna lite, sa Louise och pekade på korsordet med blyertspennans fastsatta suddgummi.

- Löjeväckande ursäkt för verklighetsflykt, mumlade klassföreståndaren.

Han tog upp boken igen och pekade med hela sin hand mot de tryckta sidorna.

- Det HÄR däremot är riktiga saker. Litteratur är det klassiska och det enda raka godkända ursäkten till verklighetsflykten. Det här krävs det lite intelligens till. Till skillnad ifrån det där löjliga korsordet.

- Skulle DU vara intelligentare än mej då, frågade Louise surmulet.

- Det har jag inte sagt, älskling, sa Stefan. ”Men du skulle vinna på, att kanske gå till bokhandeln och köpa några böcker istället för, att stå och dregla över något lumpet korsordmagasin i närmaste tobaksaffär.”

Han vände blad och tillade:

- Folk kan ju börja prata bakom ryggen på dej.

Det var tyst en stund, i sängkammaren. Stefan läste och hans sambo funderade över en förstklassig kontring på debatten. Hon letade inte bara efter en länk, som skulle kunna fortsätta samtalet. Nej, hon letade efter ett argument, som skulle skjuta Björkman i sank. Fast då hon inte hittade detta, så fick han finna sig i, att slå till reträtt och fortsätta med korsordet. Det var tyst en stund. Stefan fick hela fyra minuters total tystnad till sitt läsande, innan hans sambo åter igen talte:

- Du köpte väl julskinkan, väl?

Stefan fick åter igen lägga läsandet åt sida, för att svara och han var inte särskilt roat utav det.

- Julskinka? Vadå?

- Du köpte väl julskinka till imorgon? Gästerna kommer ju klockan fem imorgon, men julskinkan tar ju flera timmar, att koka och griljera.

- Klart jag köpte julskinka, sa Stefan.

Louise tittade på sin sambo. Björkman återgick till sin bok och hann precis sjunka in i den spännande handlingen ånyo, när nästa spörsmål ställdes:

- Är det riktigt säkert det?

- Helt säkert. Sånt glömmer man inte.

- Jag hoppas inte det.

- Nä, jag har inte glömt det, var så säker.

- Är det riktigt säkert, att du inte har glömt det?

Klassföreståndaren började nu bli vresig på allvar. Han hade tänkt sig, att få lugn läsning före julaftonens stressiga intågande, men detta var uppenbarligen som förgjort, Först korsordstjat och nu detta.

- Men för HÖGE farao, gormade Stefan.

Han slog ihop bokens uppslag, så det riktigt dunsade till. Därefter öppnade han nattduksbordets låda, som fanns direkt under själva skivan, och kastade in boken i lådan samt tillslöt denna låda med en aggressiv smäll.

Han hade nu nämligen gett upp hoppet om, att få avnjuta spännande fiction denna afton.

- Det är väl klart som tusan, att jag har köpt julskinka, skrek han.

Hans sambo harklade sig och återgick till sin korsordstidning. Hon gillade inte klassföreståndarens abrupta temperamentsvängning, så hon återgick tyst till förströelsen med korsordet. Stefan tittade grinigt på henne och avvaktade. När det inte kom något mer ord ifrån henne på en hel minut, så ropade han:

- Nå?

Louise svarade, utan att dra blicken ifrån blaskan.

- Vadå nå?

- Skall du inte fortsätta nu då?

- Fortsätta med vadå?

Stefan gestikulerade aggressivt.

- Jag hade ju tänkt, att jag skulle få läsa i lugn och ro, här i min bädd, utan några sabla störningsmoment i min omgivning. Men det fick jag ju NATURLIGTVIS INTE. Först började du tjata, om korsordssubstantiv och efter det, så startade du någon enveten diskussion om julskinka! Nu har jag givit upp mitt läsande och nu förväntar jag mej, att du skall fortsätta ditt tjat och gnat, när jag ändå slutat läsa.

Louise vände blicken emot sin sambo och såg oskyldig ut.

- Nä, jag har väl inte tjatat. Jag bara ville ha lite hjälp med några ord här. Är det hela världen, kanske? Måste du brusa upp för en sådan liten bagatell? Är det för mycket begärt, att en kvinna ber mannen hon älskar om små råd då och då. Julskinkan gällde ju bara en påminnelse. Du kanske hade glömt, att köpa julskinkan och då kom jag bara med en liten vänskaplig påminnelse. Det är väl ingenting, att bli fly förbaskad för.

Stefan betänkte det han nyss hade hört.

- Nä, sa han med långdragen vokal i ordet.

Han drog ett djupt andetag, för att lugna nerverna och tillade med mer behagligare röstvolym:

- Nä, det är väl inte det.

- För du kom väl ihåg, att köpa julskinka, sporde Louise.

Stefan log avslappnat och sade saligt:

- Jodå, älskling, visst kom jag ihåg DET.

Han öppnade lådan på nattduksbordet och plockade fram boken. När han slagit upp den på det rätta stället, slängde han först ett snabbt ögonkast på sin sambo och frågade:

- Var det något mer? Eller kan man få återgå till sin läsning i lugn och ro?

- Det var inget mer, svarade Louise.

- Är det säkert det, sa Stefan.

- Helt säkert, sa kvinnan och fyllde i ordet: Naprapat, som svar på frågan: ”Knådar runt”.

Stefan Björkman drog ett nytt djupt andetag och dök in i bokens handling på nytt.

I den spännande romanen, så hade maken i dubbelsången nyligen bett sin hustru, att hålla käften för sjunde gången. Det var en osäker stämning i sovrummet. Medan bokens äkta man låg och gottade sig i en gubbsnuskig bok, så fumlade kvinnan i sin tidningskorg efter förskäraren, som hade varit borta ifrån köket, en längre tid. Spänningen var olidlig, när den vassa kniven drogs fram ur tidningskorgen och hustrun måttade ett dödligt hugg med det blanka föremålet mot sin makes bröstkorg.

- Du är riktigt SÄKER på, att du köpte julskinka?

Stefan slets tillbaka till verkligheten, just när det var så in i norden spännande i boken. Hans ilska var enorm, när han skrek:

- VA?!!

- Jo, jag undrade bara, om du är verkligt SÄKER på, att du köpte julskinka. Det vore ju fruktansvärt försmädligt, om du hade glömt det. Det tar ju flera timmar, att koka och griljera den. Det skulle ju vara dumt, att ta fram alla tillbehör och sedan finna, att det inte finns någon skinka, att göra färdig.

Stefan kastade boken i sovrumsväggen och gastade med horribel decibel på rösten:

- Det var ett fruktansvärt tjat om den där sketna skinkan!!! Jag har ju sagt flera gånger, att jag HAR köpt skinkeländet! Kan du inte nöja dej med ett vanligt enkelt svar, mänska?!!

- Du behöver väl inte bli så himla arg, pep Louise.

- Jag är inte ARG, skrek Stefan.

- Det är du VISST. Du ligger ju in sängen och skriker åt mej. Det brukar du ju inte göra i vanliga fall. Varför är du så vresig, just ikväll?

Stefan formade fingrarna framför sig och ströp luft, för att avreagera sig på någonting.

- Men du ligger ju och tjatar om den där julskinkan, i ett kör. Jag skiter i den där julskinkan! Det är ju för katten bara röven på en gris, vi talar om, så nu tycker jag, att du skall hålla käften!

- Det hjälper INTE att bli vulgär, fnös sambon.

Hon återgick till korsordstidning och skrev in ordet: ”Grinig”, som svaret på: ”Arg make”. Stefan mumlade tysta ärekränkningsord, för sig själv, i sängen. Då ringde det på dörren. Klassföreståndaren slängde en blick i periferin på klockradion och muttrade, att det minsann var alltför sent, för besök. Ändock var han en tillräckligt ordentlig värd, att kliva upp ur sängen, ikläda sig en vit frottémorgonrock och traska barfota ut i hallen och vidare emot dörren. Han tände lampan och kikade försiktigt i sin tittglugg.

Det visade sig vara Åke Lynne. Handelsresande i skoartiklar, som bodde direkt under paret: Björkman och Sjöman. Han hade kal flint med en svart hårkrans ifrån öra till öra via nacken, var i tidiga 50-årsåldern och hade en mörk mustasch under en knaggig kroksnok. Han var klädd i ett vitt linne och hade syntetiska bruna byxor. Längst bak, som en delad svans, hängde ett par hängslen ner ifrån byxbakens resår. Han såg nyvaken och sur ut. Stefan öppnade dörren, till en glänt, och kikade ut.

- God dag, herr Lynne, sa han.

- Nej, gläfste den andre tillbaka.

- Nej?

- Nej, det är INTE DAG. Klockan har nyligen passerat midnatt och då skall normalt folk få sova, i det här huset.

Björkman log generat och öppnade munnen, men blev brutalt avbruten utav sin grannes stämma:

- Vet ni kanske, när mitt tåg avgår till Varberg imorgon?

- Nej, jag är rädd, att jag inte…

- Klockan sex! Men jag måste givetvis vara ute i god tid, för jag måste klä på mej, tvätta mej och äta frukost och inte tror ni väl, att DETTA nylle kan sälja några skotillbehör?

Han sköt fram ansiktet och grinade ihop det, till ett skrynkligt fikon. Hans hand skrapade över hakan, som var betäckt med gråsprängt fyramillimeters skäggstubb.

- Nja, sa Stefan tvekande.

- Nej, just det, fyllde Åke Lynne i Stefans tvivlande med. ”Jag måste ju naturligtvis raka mej också och sådant tar ju också tid.”

Han fällde tillbaka huvudet och tittade på Björkman med misstänksam blick i de bruna ögonen.

- Är det för mycket begärt, att en medmänniska kan få några timmars sömn på natten? Jag vet, att ni är ledig ifrån skolan på julafton, men det finns faktiskt folk, som ÄNDÅ måste slita och släpa och ge skäl för sin magra brödföda. Det visste ni måhända inte, herr Björkman?

- Jodå, svarade klassföreståndaren.

Han tyckte, att situationen var mycket beklämmande. Åke Lynne gläfste:

- Kan man få be, om lite tystnad i fortsättningen? Eller skulle jag kanhända spoliera er lusta för oväsen, då måhända? 

- Nä, inte alls. Jag ber tusen gånger om ursäkt, sa klassföreståndaren och drog förläget i sin morgonrocks snodd, där framme.  

- Jag är oftast själv en man utav ordning och regler. Jag är ju ändå klassföreståndare för en klass bråkstakar. Jag lovar, att det inte skall komma ett enda knäpp ifrån den här lägenheten mer, inatt. Det lovar jag min lärarheder på.

- Törs man fråga, vad som egentligen pågår i er lya? Jag menar, man läser ju ofta i tidningarna, att män brukar misshandla sina kvinnor. Man blir nog lite misstänksam, när man hör massa skrik och hårda ord härifrån, när klockan blivit…

Åke Lynne drog upp sin högra arm och kontrollerade armbandsurets exakta tid.

-….Sju minuter över tolv. Slår ni er fru?

- Nej, jag har ingen fru. Jag är inte gift.

- Nä, men ni bor ihop med en kvinna, inte sant?

Stefan svarade: Javisst. Grannen nöjde sig med det, men hotade samtidigt med, att han minsann skulle anmäla Björkman för vicevärden, om det inte blev ett slut på nattsuddet i lägenheten. Klassföreståndaren bad om ursäkt igen och önskade en fortsatt god natt. Dörren stängdes, låstes och Stefan släckte i hallen samt lunkade tillbaka till sovrummet. Louise var nästan klar med korsordet, vid det här laget.

- Nå?

Björkman knöt upp snodden i morgonrocken.

- Vadå?

- Vad ville grannen?

Stefan drog utav sig morgonrocken och slängde den vid sängens fotända.

- Nja, inte mycket. Han klagade bara på, att det var ett himla liv här uppe, så nu får vi ta det lite försiktigare. Han hotade med, att anmäla företeelsen till videvärden.

Han traskade fram till sin sängände och slank ner under täcket. När han makat sig tillrätta, så letade han omedvetet efter boken, som han nyss hade slungat i väggen.

- Du, menar du väl, sa hans sambo.

Stefan vände sig emot henne.

- Vadå?

- Du måste väl ha menat: Du?

Björkman förstod plötsligt ingenting.

- Vadå, jag menade du, utbrast han.

- Du sa, att VI får ta det lite lugnt, fast du måste väl ha menat, att DU skulle ta det lite lugnt i fortsättningen, för det var ju DU, som skrek INTE jag.

Klassföreståndaren grimaserade med ansiktet och sade med överdriven ton:

- Nej, du är ju så präktig, du. Du gör ju inga fel, alls. Det är ju jätteskönt med sådana personer.

Stefan hade fått nog för kvällen. Han släckte sin sänglampa och kröp ihop i sovarläge uti sin mjuka sköna bädd. Det var tyst. Ganska länge var det tyst, faktiskt. Det enda, som hördes var ljudet ifrån en blyertspenna och ett mycket svagt prasslande ifrån en korsordstidning. Stefan kände John Blunds mjuka händer runt omkring sig och han skulle just falla in i sömnen, när Louise frågade:

- Du är riktigt SÄKER på, att du köpte julskinka?

Han blev med ens klarvaken. Aldrig någonsin i sitt liv hade han, så vigt och graciöst studsat upp ur sängen. Han travade ut i köket, likt en gengångare, slet upp kylskåpet och fann mycket riktigt julskinkan ligga där, så tjock och trind, inslagen i plast med ett finmaskigt nät emellan själva köttet och plastförpackningen. Stefan grep tag i julskinkan och återvände, utan att stänga kylskåpsdörren, till sovrummet i sömngångarstil. När föremålet hade framvisats för Louise, inte bara ifrån ett håll, utan ifrån flera olika vinklar, så gick han tillbaka med det och lade det på sin plats igen. Han slängde igen kylskåpsdörren och röt:

- Kan man få ro?

- Javisst, jag ber om ursäkt, sa hans sambo inifrån sovrummet.

- Har du sett det införskaffade grisarslet nu?

- Javisst, kom och lägg dej nu, Stefan.

Stefan rantade tillbaka i sovrummet och dråsade i säng. Där försökte han återvända till drömmarnas rike, men kunde inte. Det var något med köket, som inte riktigt hade stämt. Något var annorlunda, hade han lagt notis vid. Med ens gick det upp för honom. En förskärare saknades i knivstället.

DÄR VAR DET SLUT, eller?