Katten skulle få vad hon förtjänade.

Rae satte sig upp med ett stön och kände efter med fingrarna i hårbotten. Inget blod, men det värkte. Som satan. Hon reste sig muttrande upp och tryckte på en knapp på cd-spelaren så att Missy Elliott slutade rappa. Med en blick på klockan noterade hon att hon i alla fall hållit på i en halvtimme. Det fick väl duga för den här gången.

En duns bakom henne fick Rae att vända sig om och se katten sitta på fönsterbrädet och stirra på henne. ”Dumma, galna katt”, muttrade hon. Katten blinkade. ”Nästa gång du ligger på golvet och kråmar dig ska jag bli galen och hoppa och klösa på ditt huvud.” Katten vände sig om och tittade ut. Rae snappade åt sig sin vattenflaska och drack några djupa klunkar. ”Så tro inte att jag är färdig med dig. Du förstörde mitt danspass.”

Inte för att hon var en duktig dansare, eller så. Hon hade bara upptäckt att det var riktigt skönt att få svettas rejält, och att det var kul att göra det medan hon hoppade runt och såg fånig ut. Inte bara gav det henne en del av den motion som hon missade genom att skolka från gympan; det gav henne många skratt på samma gång.

Rae gick fram och pussade katten hårt på huvudet, innan hon tog sin handduk och gick till badrummet för en välförtjänt dusch.

Will tog emot komplimangerna med ett belåtet flin. Kompisarna dunkade honom leende i ryggen och prisade hans storhet.

”Damn, boy”, flinade hans bästa vän. ”Jag svär, om Michael Jordan såg dig misshandla de där ringarna skulle han bli neongrön av avund.”

Will skrattade. ”Eller hur.” Han skakade på huvudet åt Mike och la armen runt honom. ”Du börjar låta mer som ett galet fan än min bästa vän.”

Mike stirrade bestört på honom. ”Jag stöder dig, som en homie ska.”

”Haha, visst.”

”Ey, kolla där”, sa en av hans kompisar. ”Sen igen.”

”Som vanligt”, sa en annan.

Will vände sig om. Och mycket riktigt kom Rae Dunst gående över gräsmattan mot bollplanen. Hon var lång och smal, hade axellångt svart hår med snelugg, och var för dagen klädd i svarta byxor och det sedvanliga nitbältet, och ett vitt linne med svarta prickar. Ett par stora solbrillor dolde hennes svartsminkade ögon och det mesta av det mjölkvita ansiktet. Piercingarna hon hade, en stav på varsin sida om underläppen och en plopp i näsan, glänste till i solskenet. Will kände ett plötsligt behov av vind i ansiktet; stora svettpärlor letade sig ner från hans panna och han blev tungandad. Måste vara från basketmatchen.

”Men hon är bra het”, suckade en av kompisarna.

”Du skojar inte”, sa en annan.

Alla följde henne med blicken när hon gick förbi dem, men hon ägnade dem inte så mycket som ett ögonkast.

Gympaläraren Bloom hälsade henne med ett flin. ”Och vad är anledningen den här gången, miss Dunst?” frågade han.

”Försov mig”, svarade Rae.

”Igen?” Bloom höjde ett ögonbryn.

Rae ryckte på axlarna. ”Jag är väl ingen morgonperson, helt enkelt.”

Will skrattade tyst för sig själv. Han hade nästan börjat se fram emot att få höra hennes olika ursäkter till att komma femtio minuter för sent två gånger i veckan. Men nu hade hon kört med ”försovning” de senaste tre gångerna.

”Det här kan inte fortsätta, Dunst. Om det gör det kommer du få underkänt, och underkänt genom skolk ser inte bra ut på papper.”

”Det är inte skolk”, protesterade Rae. ”Det är olyckliga tillfälligheter…”

”Kalla det vad du vill”, skrattade Bloom. ”I vilket fall som helst måste du bättra dig.”

”Som du vill, ers majestät”, sa Rae med ett leende och började gå därifrån.

”Då ses vi nästa gång, Rae”, ropade gympaläraren efter henne.

Will följde henne med blicken tills Mike dunkade honom i ryggen. ”Dags för en dusch. Du luktar skunk.”

Will skrattade. ”Till skillnad från dig?”

”Hey, med dig i sitt lag behöver man knappt lyfta en fena. Jag har praktiskt taget inte ansträngt mig alls.”

”Som om det har någonting med mig att göra”, flinade Will. ”Du är bara lat.”

Rae stängde dörren bakom sig och slöt ögonen med en djup suck. Hon avskydde kvartsamtal, speciellt sen de alltid var betydligt längre än en kvart. Hon var djupt tacksam över att ha fått lämna klassrummet efter att hon klargjort att hon inte hade mer att säga.

Hon sjönk långsamt ner på en bänk. Vände på huvudet och tittade på taken utanför fönstret.

Plötsligt hörde hon fotsteg eka i korridoren. Konstigt. Hon fiskade upp sin mobil ur byxfickan och såg att klockan var tio i fem. Det borde inte vara folk kvar i skolan nu. De brukade vända på klackarna och fly så fort visarna ställde sig på fyra. Fast det kanske var vaktmästaren.

Det var det inte.

Rae vände på huvudet och stirrade plötsligt upp i ett par stora, bruna ögon. De tillhörde en otroligt lång, mörk kille iförd ett par enorma baggybrallor, ett tajt, vitt linne och ett rosa huckle vikt runt huvudet. Hon kände igen honom. Hette han Will? Han var i alla fall stjärnan på basketbollplanen. Hiphoppare.

Will tittade osäkert på bänken hon satt på, och satte sig sedan på den mittemot.

En stund rådde bara tystnad, en tystnad som trängde in Rae i ett hörn. Hon hatade sånt här. Det gjorde tydligen hiphopparen också, för han bröt plötsligt tystnaden.

”Hej.”

Rae gav honom en skräckslagen blick. ”Hej.”

”Rae, va?”

”Ja. Will?”

”Jopp.”

Tystnad igen.

Rae svalde nervöst. Vad i hela fridens namn var det som tog så lång tid därinne?!

”Så väntar du också på att komma in?” sa Will.

”Nej”, log Rae. ”Jag väntar på att min mamma ska komma ut därifrån.”

”Gick det inte bra?”

Rae såg osäkert på honom.

”Det angår inte mig, nej.” Han log urskuldande. ”Ber om ursäkt.”

Rae kunde inte hjälpa ett litet skratt. ”Gör inte det. Det är väl ingen större hemlighet att det inte går fullt så prima för mig. I vissa ämnen.”

Will flinade brett. ”Ja, vad har du egentligen emot gympan?”

”Förutom att jag hatar sport? Jag har världens sämsta kondition och visar inte gärna upp det för alla sportfånar jag har gympa med. Inget illa menat. Men jag anser gympa vara ett hån.”

”Varför hatar du sport?”

”För att det är så olidligt tråkigt.”

”Vet du vad, kom till skolans nästa match –”

Rae skrattade högt. ”Sa jag inte nyss att jag avskyr sport?”

”Du lät mig inte prata klart”, flinade Will. ”Jag sa, kom till nästa skolmatch, och om du inte ens finner den det minsta underhållande, då ska jag bjuda dig på en milkshake.”

Rae såg forskande på honom. Han såg otroligt bra ut. För att vara hiphoppare, la hon trotsigt till i tankarna. En match och en milkshake. Det behövde inte nödvändigtvis betyda en date. Han var antagligen bara arrogant nog att tro att han kunde få henne att ändra sig.

När hon avgjort att det absolut inte betydde en date nickade hon. ”Ha pengarna redo.”

Han log brett. ”Det ska jag, men jag tror inte det behövs.” En plötslig närvaro fick dem båda att titta upp. ”Åh, hej mamma.” sa han.