Vinden var som en hård handflata mot hennes kind. Den rev och slet i hennes nattlinne, försökte rycka hårstråna från hennes huvud. Den försökte tvinga henne att vända om.

Vacklande kämpade hon sig framåt, över grusvägen med vassa stenar som skar hennes skändade fötter ännu blodigare.

Hon fick absolut inte ge upp. Det var så nära nu. Så nära, men ändå så långt bort.

Vädrets humörsvängningar hade följt henne hela tiden, det hade regnat, blåst, blixtrat och dundrat. Dag efter dag hade hon drabbats av oväder och olycka. Hon hade halkat, snubblat, varit nära att drunkna och stukat otaliga kroppsdelar. Blodet från jacket i pannan hade torkat, men blåmärkena i ansiktet och på resten av hennes kropp verkade bara växa sig större. Förtära hela hennes väsen.

Hon hade varit nära att dö. Blödande och gråtande hade hon legat utmattad i leran och väntat på slutet, medan regnet piskat henne i ansiktet. Mörkret hade slutligen sänkt sig över henne, men hon hade öppnat ögonen igen. En svag strimma av solljus som letat sig igenom de tjocka, grå molntäckena hade fyllt henne med ny styrka och beslutsamhet. Hon hade rest sig upp, men var ändå alldeles för utmattad för att orka stå i mer än några sekunder. Hon hade sjunkit ihop i leran igen, men envist rest på sig och istället börjat krypa framåt.

Nu hade hon äntligen nått sitt mål. Den enorma kullen tornade upp sig framför henne, mörk och hotfull. En känsla av illamående vällde upp inom henne, men hon vägrade ge efter för det.

Envisheten drev henne framåt, hon kämpade sig uppför kullen och vägrade ge upp trots att hon nästan tappade taget och var nära på att falla flera gånger.

Hon var nästan där nu. Hon fick inte ge upp.

Och helt plötsligt stod hon på plan mark igen. Molntäcket bröt upp och släppte fram blå himmel och en alldeles underbar sol som värmde hennes väsen och besegrade alla hennes rädslor. Solstrålarna ledde henne framåt.

Och där stod det. Hennes gård. Hennes hem. Jublande och skrattande om vartannat började hon springa mot den gröna byggnaden. Bilar stod på parkeringen, bilar som tillhörde hennes grannar. Hon gav upp ett lyckligt tjut och började springa ännu snabbare, in på gården. Där fanns gungorna, sandlådan och de små lekhusen. Allt var som det skulle, hon hade hittat hem på riktigt, det var inte en illusion den här gången. Hon sprang förbi alla portar med ivrigt bultande hjärta.

Hon stannade framför port nummer 3A. Betraktade den en stund, tårar steg i hennes ögon och forsade ner längs hennes kinder. Snart skulle hon gå uppför trapporna, öppna dörren till lägenheten. Snart skulle hon träffa sin mamma, sina syskon, sin familj igen. Som hon hade saknat dem. Vad hon hade gått igenom för dem. Och nu var de bara andetag ifrån henne.

Hon svalde hårt och log lyckligt, tog tag i portöppnaren.

Hon höll i luft. Det tog några sekunder innan den hemska sanningen grep tag i henne med sina kalla, hårda fingrar. Ett skräckslaget skrik lämnade hennes läppar, kom tillbaka i stora ekon och slog omkull henne. Än en gång låg hon i lera. Och hon grät.

Gården var försvunnen.