"Heja mamma!" ropar jag förtjust mot henne. Hon vinkar åt mig och ler nervöst. Hänfört ser jag henne ta steget. Snart kommer hon att flyga. Jag är så övertygad om det. I immitation av min mammas stundande flygtur fäller jag ut armarna som vingar och cirklar över grusplanen. Så stannar jag för att se upp mot mamma.
Det går på en millisekund. Jag uppfattar att mamma inte längre står med armarna utbredda på ladugårdstaket. Inte heller svävar hon i luften ovanför. Istället ligger hon på marken.
Jag rusar fram och drar i henne.
"Upp!" säger jag i befallande ton. Varför ligger hon där som en och annan säck potatis?
Så ställer jag mig på knä framför henne. Jag strycker undan mitt långa hår och tittar mamma i ögonen.
I nästa sekund har jag ryggat ända bort till ladugårdens vägg. Jag förstår ännu inte, men tårarna väller hur som hällst upp och ner över kinderna. Jag andas snabbt och ryckigt. Vet inte vad jag ska göra.
Så jag bestämmer mig för att springa. Så snabbt som mina korta ben bär mig. Över vår smala grusväg. Över de blomande fälten som lyser gula av nyutslagen raps. Visst trillar jag många gånger. Snubblar och fumlar men reser mig hela tiden envist. Så håller jag på ända tills jag når skogen och den lilla bäcken som rinner där.
Jag faller på knä i det stickande gräset för att tvätta ansiktet rent.

När det hände var jag bara sex. Det är fantastiskt att jag mins något över huvud taget. Men istället är minnesbilderna ovanligt skarpa.

Jag vandrar längs bäcken i flera dagar. Än idag förstår jag inte att jag orkade. Men det finns inga minnesbilder från den tiden. Allt jag kommer ihåg är det fruktansvärda ögnblicket då jag förstod att min mamma inte flyger. Hon har inga vingar som änglarna på mina bokmärken. Gud plockade inte upp henne i någon gyllene tråd. Istället var liemannen där och skar av livets tråd. Inte bara mammas utan min med.
Det ända jag kan göra nu är att vandra. Med rödgråtna ögon och smutsigt ansikte.

Undrar vad pappa sa när han kom hem. Antagligen ingenting.

En stark hand grabbar plötsligt tag i min tunna arm bakifrån.
"Vem är det som kliver omkring på MIN åker!"
Handen svänger runt mig så att jag stirrar in i ett ansikte förvridet av ilska.
"Vem är den här lilla fröken då?"
Handen under hakan tvingar mig att se in i de där ljusblå, vattniga ögonen. Jag slår lamt undan blicken.
"Va!?" Han skakar mig. Antagligen nätt. Men min svaga lilla kropp uppfattar det som våldsamt. Tårarna börjar åter rinna.
"Sluta böla för bövelen" Han låter mer osäker nu. Han har aldrig haft några egena barn, och behöver sällan prata med några. Han är välkänd i trakten och de flesta håller sig borta. Men inte den här lilla damen. Hon verkar faktiskt inte förstå vad han säger.
"Kom med här"
Den store mannen räcker mig sin grova hand. Han leder mig försiktigt till kanten av åkern jag försökt korsa. Vi går sedan i lugn takt längs kanten fram till bondens gård.

Jag får komma in i hans kök. Ett slitet ställe med grejer överällt.
Han hjälper mig upp på en stol vid bordet och sätter sig själv mittemot. De ljusblå ögonen betraktar mig. Själv sitter jag som slagen. Utan ork att röra en muskel till. Det dröjer sekunder, sedan somnar jag.

Nästa dag fick jag mat och dricka. Sedan berättade jag vad jag hette. Han frågade vad jag gjort på hans åker och om han skulle ringa någon. Jag skakade på huvudet.
Dagen flöt på. Han hjälpte mig så jag kunde tvätta mig och fick ny kläder. Resten av tiden tillbringade jag på gården framför huset. Där lekte jag med kattungar, hundar och höns. Det var väldigt roligt.
Men jag aktade mig noga för att komma nära ladugården.
Min utedag varade ändå tills det var så mörkt att jag inte kunde se något längre. Då gick jag in.
Bonden som jag lärt känna under namnet Hans, satt i en hopsjunken soffa i vardagsrummet och såg på TV. När han fick syn på mig la han ifrån sig fjärrkontrollen och reste sig.
"Hungrig?"
Jag bara nickade eftersom jag fortfarande var lite rädd för honom. Ute i köket fick jag en smörgås och äggröra. Medans vi åt pratade han om hur han ringt till olika människor och att någon skulle komma för att hämta mig. Jag förstod inte vad han pratade om. Brydde mig inte mycket heller.
Under den måltiden släpte min rädsla åtminstone. Hans log mycket och jag kände hur han tyckte om mig. Så jag tyckte att jag också borde säga något.
"Dina kattungar är jättesöta."
Då skrattade han så att hela bordet skakade och jag blev rädd igen. Så tystnade han.
"Du kan få en om du vill"
Det tog några sekunder för mig att fatta vad han sa. Och när jag gjort det rusade jag upp från stolen och sprang bort och kramade honom.
"Tack så hemskt mycket"
Hans sa inget mer. Det måste ha varit minst hundra år sedan någon kramade honom sist. Med undantag av hans gamla mamma.

Nästa dag tillbringade jag flera timmar hos kattungarna. Allihop var så söta. Ena stunden hade jag bestämt mig för den svarta med det vita benet. Nästa stund var det den ulliga gråspräckliga. Jag klappade och kelade och låtsades att jag var kattmamman som tog hand om dem. Hans kom ut och hällsade på mig då och då. Han sa att jag fick bestämma mig snart. Men jag tog tid på mig.

Idag förstår jag förståss att Hans inte kunde ha gjort på något annat sätt. Det var inte hans fel. Men just då kunde jag inte hjälpa att jag var arg på honom.

Återigen är jag på flykt. De vet det inte. Hans och kvinnan har gått in i köket för att prata. Jag sa att jag ville säga hejdå till katterna. Medans jag springer ler jag åt min finurlighet. Den där kvinnan ska inte få ta mig härifrån. I alla fall inte få ta mig dit hon vill. Till det där fosterhemmet.
Bakom mig hör jag plötsligt hur dörren till huset öppnas.
"Vart är du på vägen?"
Jag hör kvinnans vänliga röst. Men hon är inte mamma. Desperat ökar jag farten för att komma därifrån. Grinden som vätter mot skogen är innom räckhåll. Plötsligt är det som om de fattade där bakom mig.
"Hallå där!"
Jag kan höra steg i grusen. De är snabbare än mig, men jag har försprång. Jag ska just springa ut genom grinden då jag ändrar mig. Träden växer inte särskilt tätt, så jag kan inte gömma mig i skogen. De skulle hinna ikapp mig. Så jag svänger åt höger. Bakom ladugården.

Ur mitt gömställe kan jag se hur Hans och kvinnan svänger in bakom ladugården några sekunder efter mig. de tror att jag gömt mig därinne. Inte kan de veta att jag aldrig någonsin skulle gå i närheten av en ladugård igen. När de gått in reser jag mig och sprintar iväg mot skogen.

När jag tänker tillbaka på det hela idag förstår jag vilken tur jag hade. Mitt gömställe var inte mer än att jag slunkit in bakom en stolpe i staketet. Hade de så mycket som slängt en blick åt mitt håll hade jag varit upptäckt.
Kanske var det mer än tur.

Magen skriker efter mat, men jag kan bara känna av verken i hjärtat. Jag tänker inte på mina smärtsamma minnen. Ändå förföljer de mig.
Ovanför huvudet lyser solen från en klarblå himmel. Det är fullkomligt vindstilla och fåglarna kvittrar glatt från träden. För ett ögonblick glömmer jag bort mina bekymmer. Försiktigt öppnar jag upp jackan som jag fått av Hans. Där inne, tätt intill bröster sitter MIN kattungen. Den vita med den långa svansen och de mjuka tassarna. Med pekfingret stryker jag den över huvudet och hör förnöjt hur den börjar spinna.
"Jag ska kalla dig Vita" viskar jag.
Jag tyr mig till katten lika mycket som den tyr sig till mig. Vitas närhet lugnar mig mer än alla de timmar jag tillbringat på Hans gård.
Solen täcks plötsligt av en molntuss. Det får mig att titta upp. Och där, mitt bland trädens grenar ser jag henne. I skuggan och ljuset som bildats.
"Mamma!"
Min trötthet är som bortglömd när jag springer mot mamma. Hon var som en ängel trotts allt. Min lycka känner inga gränser. Det gjorde inte sorgen heller när jag upptäckte min synvilla. Nu fanns det ingenting, ingenting som skulle kulle kunna få mig att fortsätta. Jag la mig raklång på marken där jag stod och förberedde mig på att dö.

Hur lång tid jag tillbringade på det där viset minns jag inte. Solen kom fram igen och stämningen var så evigt munter.

Något mjukt strök förbi min kind. Vita jamade mjukt.

Kanske var hon hungrig?

Men jag rörde mig inte. Ingening skulle någonsinn få mig att röra mig igen. Vitas närhet tröstade mig aningen. Även om jag inte tänkte på det. Därför märkte jag när hon försvann.
Jag sätter mig upp en aning. Vart tog hon vägen? Ögonen spejar in bland träden. Där ser jag plötsligt något vitt skymta till. Inget får hända Vita, tänker jag och sätter av efter henne. Men så syns hon inte till längre. Jag kallar och kallar och får ett svar.
"Mjau"
Hon är bara en liten bit framför mig. När jag kommer fram till henne, ser jag till min förvåning att jag har hittat en riktig landsväg.
"Bra gjort"
Vita åker tillbaka in under jackan. Här är det lättare att gå och snart måste det dyka upp bebyggelse. Stället påminner mig om den platsen vi åkte till och hade pickninck, mamma och jag.

Återigen hade jag haft otrolig tur. Hade inte Vita sprungit iväg åt exakt rätt håll, gud vet vad som kunnde ha hänt.

Glatt traskar jag vägen fram, med Vita på mina axlar. Det växer vitsippor i väggrenen. Några av dem har jag plockat och satt här och var i håret.
Husen som finns på var sida av vägen liknar stora buskar. Så fyllda med växtlighet är trädgårdarna. Mina fötter värker, men jag är för blyg för att knacka på någon dörr. Föresten minns jag vad som hände på Hans gård. Så tittar jag på Vita. Visst minns jag Hans gård.
Mitt i ett steg hejdar jag mig. Från ett av husen luktar det härligt nybakat. Det vattnas i munnen. Först tänker jag ringa på dörren. Sedan minns jag Hans. I alla fall tänker jag inte strunta i maten. Försiktigt ser jag mig om. Ingen verkar vara ute. En hund står innanför en grind och ser sorgsen ut. Den har stora bruna ögon som jag drunknar i. Vitas morrhår kittlar mig på kinden. Återigen blir jag focuserad.
Min plan är att smyga runt huset och hitta ett sätt att ta mig in. Kanske kan jag sno en bit.

Planen funkar så långt att jag kommer runt huset.         Om jag ställer mig på tå kan jag kika in genom fönstret. Där står en dam som håller på att ta ut sina nybakade pajer ur ugnen. Hon ser sträng ut med knuten i nacken och det rutiga förklädet. Undrar vad hon skulle säga om jag tog en av hennes goda pajer?
Samvetet kommer obärmhärtigt över mg. Jag sjunker sakta ner med ryggen mot väggen. När jag sitter upphäver jag en djup suck. Lika mycket av trötthet som över ännu en förlorad måltid.
Alternativet att gå hem är nu också definitivt stängt. Jag vet ju inte vägen.

Vita skuttar glatt omkring bland grenar, blad och gräs. Ett bi surrar runt bland blommorna i rabbaten. Förtjust tar Vita ett skutt efter den. Hon missar och landar pladask i den torra jorden. Det är inte kul att vara skitig, så hon reser sig och skakar ur pälsen. Sedan sätter hon sig till rätta och börjar slicka pälsen ren.
Men tvättstunden varar inte någon längre stund. Två små händer lyfter henne högt upp i vädret. Först tror Vita att det är matte som kommit för att hämta henne. Så hon kryper mot bröstet och försöker hitta vägen in under jackan.

Hjärtat satt i hallsgropen när jag såg upp och fick syn på flickan som höll i Vita, kommer jag ihåg. För min innre syn fick jag åter se bilden av mamma på ladugårdstaket beredd att hoppa. Det var, och känndes som en blixt som slagit ner i mitt medvetande.

Jag håller för munnen för att inte skrika till. Jag är både rädd och förvånad över att se en flicka i min ålder. Jag kryper ihop och sitter tyst som en mus.
Men flickan verkar redan ha fått syn på mig. Med blicken fortfarande fäst vid Vita med nosen i vädret, närmar hon sig.
"Hej"
Men jag är som förlamad och kan inte svara.
"Är det här din katt? Den är jätte söt tycker jag. Vad heter den? Jag har alltid velat ha en katt. Fast min mamma tycker det är för mycket jobb. Inte ens om jag säger att jag kan ta hand om den själv får jag ha en."
Det snurrar framför ögonen av all information som kommer på samma gång.
"Hej" pipper jag.
Flickan med rött kort hår och skevt leende räcker över Vita till mig.
Lättat reser jag mig upp och tar emot min katt. Jag ler nervöst.
"Vill du komma in? Vi ska äta."
Efter det sistnämda skiner jag upp.
"Jag vill gärna äta" säger jag och skyndar efter henne in.

Medans jag kastar i mig pajbit efter pajbit märker jag hur Majas mamma ser misstänksamt på mig.

Det är inte konstigt med tanke på hur jag måste ha sett ut den där gången. Smutsig och rödgråten i ansiktet. Fett, tovigt hår. Också var det förståss de alldeles förstora kläderna som jag fått låna av Hans. 

När jag sitter där och äter blir jag väldigt förlägen. Kan hon inte sluta stirra? För att komma undan den jagande blicken tittar jag istället på Maja.
Hon är redan mätt och har skjutit ifrån sig tallriken. Hon har knutit en papperstuss i ett snörre. Nu leker hon med den framför Vita som slår halvintresserat efter den med tassen. Hennes långa svans slår oroligt från sida till sida
"Mjau"
Vita ser på mig. Hennes ögon är mörkblå precis som alla andra kattungars. Men så är det som om något glittrar till bakom dem. Jag vet inte vad. Men det får mig att känna mig så hemtam. De där ögonen talar till mig. De säger att jag ska akta mig för den stränga damen.

Försiktigt kikar jag bort mot Majas mamma. Hon håller på att göra rent spisen, och jag undrar vad hon tänker på.
"Kom"
Maja drar mig i armen. Sedan springer vi ut framför huset där Maja visar runt mig i sin trädgård. Det är den största trädgård jag någonsin sett. Med hallon, vinbär, björnbär och en massa annat ätbart. I ena hörnet av trädgården står ett högt träd som inte alls passar inn. Det är en hög mörkgrön gran.
Jag håller i granens nederst grenar och tittar upp mot toppen.
"Visst är den fin?"
Maja försvinner in under grenarna. Jag följer efter och vi sitter där under, ihopkurrade tätt intill varandra.

Under min lilla tid hoss den här familjen, jämförde jag hela tiden Majas mamma med min egen. Fastänn jag inte hittade någon likhet så önskade jag att Majas mamma var min mamma med.

När kvällen kommer säger Majas mamma till mig att jag måste hem nu. Det vänder sig i magen och jag skruvar oroligt på mig. Jag kan inte säga att jag inte har något hem. Att min mamma hoppade från ladugårdstaket.
Majas mamma har händerna på höfterna. "Nå"
Men Maja kommer räddande. "Kan hon inte få sova över här? Snnäälllaaa mammaa..."
Jag nickar för att visa mitt medhåll. Majas mamma ska precis till att protestera när Vita plötsligt stryker sig mot hennes ben.
"Okej då"
Jag ser lättat på Vita, men det visar sig att det värsta inte är över.
"Du kan vara här om jag får prata med din mamma först."
"Jag måste nog gå hem" svarar jag utan att tänka. Jag plockar upp Vita och vänder på klacken. Damen gör inget försök att kalla tillbaka mig, eller stoppa mig. Tyckte antagligen bara att det var skönt att bli av med mig.
Eftersom jag märker att ingen följer efter mig stannar jag när jag rundat häcken.

Det är sent nu. Men maten och sällskapet har gjort mig pigg.
Hunden som tidigare stod bakom en av grindarna har gått och lagt sig.

Vita har hoppat ur den skyddande famnen och går tillbaka genom buskarna in till huset.
Maja sitter på trappen och tjurar över att hennes mamma skickade hem den nya kompisen. Vita stryker sig mot hennes ben.
"Du är här fortfarande. Är din matte också här?"

På andra sidan häcken hör jag Majas ord. Fort springer jag bort till hålet i häcken som Maja visat mig innan. Grenarna böjs åt sidan.
"Jag är fortfarande här!" Jag vinkar på Maja.

Vita överger sitt strykande och travar bort till matte.

Den natten får jag sova under granen med en lånad filt. Tack vare Vita och lite tur har jag klarat mig igen.

Länge levde jag på det viset. Tjuvade mat runt husen och övernattade i trädgårdar.
Nog hände det att man tog mig på bar gärning. Men som ett under lyckades jag alltid komma undan.

Häromdan åkte jag fast hos Arga Anton för tredje gången. Han blev så arg att han bröt nacken av Vita.
Så nu står jag här på ladugårdstaket. Minns mamma och mina enda barndomsminnen. Snart ska jag flyga...