Det är inte alltid som det man eftersträvat under en lång tid verkligen är det man innerst inne vill ha. Den här novellen handlar om en kvinna som anser att hon äntligen nått dit hon alltid velat. Nu är hon på toppen. Först då ett moraliskt dilemma uppstår på jobbet börjar hon ifrågasätta denna sanning.
Den tuffa förhandlingen kring ATSA-projektet hade gått suveränt och Maria sjöng med i låtarna på radion när hon körde tillbaka mot kontoret. Knuts presentation skulle gå fort och då hann hon hämta Marcus från fritids. Det skulle bli intressant att träffa honom. Han var nyanställd, men på papperet var han en suverän konsult med alla de rätta erfarenheterna. Hon hoppades verkligen att det stämde. Det hade inte varit sådant drag på flera år och de behövde verkligen mer duktigt folk. Sången tystnade abrupt. Det var konstigt med Tomas osäkerhet när de bestämde att Knut skulle anställas. Han hade varit en smula arrogant vid anställningsintervjun, men så fort hon hade kommenterat att det inte var den allra bästa egenskapen hos en konsult och att de då borde tänka sig för utbrast han: ”Knut var nog inte särskilt arrogant och de kontakterna han sa att han hade var precis det de behövde”.
Knut stod och pratade med Tomas och Claes när Maria kom in i rummet. Det mörka håret låg som slickat längs huvudet. Hakan höll han höjd så att huvudet lutade bakåt. Det såg ut som han tittade ner på Claes trots att han i realiteten var kortare. När han fick syn på henne sa han med en nasal röst:
- Den här presentationen är bara för cheferna. Vi behöver inte ha några administratörer närvarande.
Maria stannade till ett ögonblick innan hon fortsatte framåt. Tomas undvek hennes blick och backade som om han inte hade något med de andra två att göra. Han skyndade sig bort mot Lars som just kom in. Claes däremot såg lugn ut. Han hade ett riktigt pokeransikte. Maria visste aldrig vad han tänkte. Det var inte lätt att få honom ur balans.
- Knut, det här är Maria. Hon är chef för gruppen som är inriktad mot telecom och kan säkert bidra mycket till dina idéer. Där har vi Lars också. Han är chef för gruppen som arbetar mot fordon. Nu när vi alla är här är det bäst att vi sätter igång.
De slog sig ner. Knut plockade med papprena där framme och tog sedan upp en av pennorna. Han vände sig mot Claes.
- Jag ska visa med min långa och gedigna erfarenhet hur vi kan öka affärerna åt våra kunder.
Han vände sig om och skissade på tavlan.
- Om vi tar över våra kunders produktutveckling kan vi göra betydligt bättre produkter än vad de kan göra.
Maria harklade sig försiktigt.
- Det kanske är så att de vill göra sina produkter själva…
Knut vred på huvudet. Hakan åkte ytterligare ett snäpp upp i vädret. Han tittade ner längs näsan på henne.
- Om man jobbat så länge som jag med systemutveckling inser man hur mycket man skulle kunna göra bättre än vad våra kunder gör idag. Men det är klart… Det är inte lätt att inse om man saknar visioner.
Han vände sig mot Claes igen och fortsatte. Maria kokade. Vilken arrogant skitstövel! Och en sån skulle de försöka pracka på de stackars kunderna.
Maria strosade långsamt längs staketet medan hon spanade efter Marcus bland buskarna vid skolgården. Det luktade solbelyst grus och solen sken så starkt att hon var tvungen att kisa.
- Hej, Marcus!
Hon vinkade frenetiskt för att få hans uppmärksamhet. Han vände på huvudet när han hörde hennes rop, vinkade glatt och fortsatte sedan lugnt att stapla stenar. Det skulle ta en lång tid att få med honom hem idag.
En halvtimme senare var de äntligen på hemväg. Marcus gick med blicken långt i fjärran och med händerna i byxfickan.
- Mamma, sade han plötsligt. Varför har jag ingen lillasyster?
Maria svalde.
- Kom så ser vi vem som kommer först till lyktstolpen där borta.
Hon började springa och Marcus följde henne med ett högt skratt.
- Jag visste inte vad jag skulle svara honom, förklarade Maria för Bosse samma kväll. Hur kan jag förklara för honom att jag valde bort ett andra barn på grund av mitt jobb?
Han gav henne en puss på kinden.
- Det är inte för sent ännu. Vi kan fortfarande skaffa honom ett syskon.
Hon drog sig undan och vågade inte möta hans blick.
- Ja, men… Jag har äntligen kommit så långt på jobbet att jag har de arbetsuppgifter som jag vill ha. Får jag ett barn till måste jag börja om från början en gång till.
- Så jobbigt var det väl inte?
- Jobbigare än du anar.
Bosse suckade för sig själv. Han var dödstrött på den här diskussionen.
- Kan du inte byta jobb då?
- Jag trivs med jobbet. Det är utvecklande att jobba på Knyttonic. Förresten är det likadant på alla ställen. Så fort man varit mammaledig förväntas man ha glömt allt man någonsin har kunnat och ha lika mycket erfarenhet som en nyutexaminerad på sin första dag.
Bosse satte på TVn och började bläddra igenom text-TV.
Maria vaknade upp från budgetarbetet av plinget från mikrovågsugnen. Glada röster och skratt hördes. Hon kastade en blick på klockan. Ojdå, den var redan kvart över tolv. Ute i köket var en liten grupp samlade. De flesta verkade ha gått ut för att äta idag. Lukten av curry och vitlök fyllde det lilla köket. En livlig diskussion pågick om hur lätt kycklinggrytan med curry var att laga. Till slut lovade Lena att ta med receptet. Maria tog fram sin matlåda. Det var falukorv med potatismos, inte alls lika gott. Hon satte in det i mikron, drog upp tiden och satte sig bredvid de andra. Deras mat var redan klar. Lena stoppade in en kycklingbit i munnen. Hon böjde sig framåt och sa tyst:
- Vet ni vad den där Knut tog sig för häromdan?
Annika lutade sig framåt och sa ivrigt:
- Nej, vadå?
- Han sa till Göran att den där Lena skulle du ta och sätta på. Hon har inte fått något på åratal. Och så flinade han…
Maria sa:
- Så får han ju inte bete sig. Ska jag prata med honom?
Lena skakade på huvudet.
- Nejdå, jag kan hantera honom.
Det kunde hon antagligen för hon hade mycket skinn på näsan, men tänk om han gjorde likadant mot andra. Hon hade hört andra rykten om honom också. Maria var väldigt tyst resten av måltiden.
Högra sidan av nacken och axeln kändes som en enda bultande böld. Smärtan stack som nålar upp i huvudet. Maria sträckte försiktigt på ryggen och skakade lätt med armarna för att försöka slappna av. Det hade varit en lång dag med huvudet alltför mycket vridet på sned. Dammet stack i näsan och resterna efter lunchen stank av den kebabsås som pizzerian alltid envisades att dränka sina kebabrullar i. De satt allihop runt ett ovalt konferensbord. De höga fönstren vette ut mot vyn av torget. Klockan var redan tre och än så länge hade de inte ens hunnit igenom beläggningen. Det var tur att Bosse hämtade Marcus idag. Med en suck vände hon återigen blicken mot beläggningsplanen på väggen.
Claes avslutade med:
- Då har alla uppdrag till och med kvartal 3.
”Konstigt,” tänkte Maria. ”Vi har inte pratat om Knuts uppdrag.”
Claes bläddrade ihärdigt i sina papper medan de övriga otåligt väntade på att han skulle fortsätta. Till slut stannade hans rörelser upp och han lyfte huvudet.
- Vi har en annan fråga att diskutera, sa han.
Ingen sa något. Det lät allvarligt, men ingen kom sig för med att fråga. Han harklade sig.
- Det gäller Knut. Jag har haft med honom på en del kundbesök. Utan undantag... Ja, kort sagt så gillar inte kunderna honom. De retar sig på hans arroganta uppträdande. Det är klart vi kan sätta honom på något av de projekt vi har i huset, men med hans lön går vi med förlust. Jag har också hört rätt mycket rykten internt där han definitivt har överskridit gränsen för vad som är acceptabelt att säga till folk. Så länge ingen vågar stå för uppgifterna officiellt kan vi inte ta upp det med honom.
Maria nickade.
- Jag har också hört rykten.
- Så frågan är… Vi kan inte ha kvar honom. Hur ska vi bli av med honom? LAS sätter ju vissa hinder i vägen för ett avskedande.
De diskuterade frågan både länge och väl, men det var inte ett lätt problem att lösa. Som Claes poängterat fick de inte avskeda honom. Trots att han var helt klart olämplig för det han var anställd för fanns det ingen skälig grund för uppsägning. Det var deras misstag och nu fick de stå för det. Vid sextiden avrundade Claes äntligen diskussionen och konstaterade:
- Det enda vi kan göra är att få honom att vilja sluta.
Halva måndagen hade gått åt till helgsnack med medarbetarna. Maria tyckte att det var viktigt att hinna prata med alla om andra saker än jobbet. Därför ägnade hon alltid halva måndagen åt det. Nu hade hon besökt alla. Ja, nästan alla. Hon hade inte pratat med Knut. Visst tillhörde han Tomas grupp, men hon pratade med alla andra i Tomas grupp. Klockan var fem minuter i tolv. Hon hade tid och det kändes inte rätt att undvika honom. Hon bestämde sig snabbt. När hon med snabba steg närmade sig Knuts rum som han delade med Göran och Magnus hörde hon Magnus säga:
- Hänger du med på lunch, Göran.
- Javisst.
Hon mötte dem båda på väg ut med jackorna över armen. Knut satt kvar böjd över skärmen.
- Hej, sa hon. Hur har helgen varit?
Claes hejdade henne ute i korridoren.
- Vänta lite, Maria, sa han. Vi har fått ett nytt uppdrag och måste hitta någon som kan göra det.
- Kan det inte vänta tills imorgon?
Claes skakade på huvudet.
- Jag har lovat kunden svar idag.
Hon hängde av sig jackan och försökte tränga undan tankarna på den väntande Marcus. Claes förklarade vad uppdraget gick ut på.
- Det måste vara någon med lång erfarenhet, avslutade han.
- Vad sägs om Knut. Han har väl inget uppdrag?
- Nej, Knut går inte.
De diskuterade saken en stund till och enades till slut om att föreslå Magnus. Han var visserligen inte klar med Philur-projektet, men några timmar skulle han antagligen hinna lägga innan det nya uppdraget drog igång. ”Det här blir inte Lena glad över”, tänkte Maria när hon äntligen kunde lämna jobbet. Lena var projektledare för Philur och trots att det var högst prioriterat av alla de projekt de genomförde i huset hade de ändå hela tiden haft brist på folk. . Det var ont om folk som hade den erfarenhet som krävdes. Resursbristen skulle inte bli bättre nu när de ryckte Magnus från projektet.
Lena stoppade henne i korridoren.
- Kan jag få prata med dig, Maria?
De gjorde sällskap bort till Marias rum. Lena stängde noga dörren efter dem. Hon bet sig i läppen.
- Det gäller Philur.
Maria visste att resursbristen inte blivit bättre de senaste veckorna, men än så länge verkade Lena hantera situationen bra. De hade i och för sig fått jobba mycket övertid de senaste veckorna. Det kanske var någon kompensation för det som Lena ville diskutera. Ändå verkade hon alldeles för besvärad för att det skulle gälla något sådant. Maria satt tyst och väntade. Till slut skulle nog Lena klämma fram med vad det var hon ville.
- Du vet att vi har ont om resurser.
Maria nickade. Det var klart hon visste. Det var ingen nyhet. Det hade de haft så länge projektet varit igång.
- Ändå, fortsatte Lena, sitter Knut bara och rullar tummarna. Han är en skitstövel, men han har erfarenhet av precis det vi gör. Han skulle kunna göra något vettigt jobb. Det är inte rättvist att vi sliter ihjäl oss medan han får lov att gå och lata sig.
Lena var flammig i ansiktet. Det märktes att det här hade projektet retat sig på länge. Nu var hon förbannad. Här slet de för att ro projektet i land samtidigt som en kollega fick lov att lata sig. Det gjorde inte saken bättre att kollegan var en skitstövel som definitivt inte borde få några förmåner. Maria försökte lugna henne, men hon blev inte lugn förrän Maria lovade att prata med Claes om saken.
Maria satt och funderade en stund när Lena lämnat henne. Hon hade inte tänkt så mycket på det för han tillhörde Tomas grupp, men Knut hade inte haft ett uppdrag sen han började hos dem. Det var en månad sedan nu. Ändå behövdes det folk i de projekt de hade inne. Det var inte bara Philur. Även de övriga hade brist på folk.
När hon kom in på Claes rum satt han böjd över skrivbordet och läste Philurs senaste projektrapport.
- Det var precis det projektet jag ville prata med dig om, sa Maria och stängde dörren.
Hon kunde inte skönja någon reaktion alls i Claes ansikte medan hon berättade vad Lena hade sagt och hur frustrerade hela projektgruppen var över att ha så mycket att göra samtidigt som en kollega satt och rullade tummarna. Det upplevdes som orättvist förklarade hon.
- Du vet lika bra som jag, sa Claes, att Knut var ett misstag. Vi har inte råd att ha honom kvar. Vi måste få honom att vilja sluta.
Hon väntade på fortsättningen som säkert skulle komma.
- Det effektivaste sättet att få någon att vilja sluta är att inte ge dem något att göra. Det tröttnar man ganska fort på. Jag är övertygad om att Knut redan har börjat titta sig om efter ett nytt arbete.
Hon satt förstummad.
- Det är ju mobbning, sa hon.
- Det är inte mobbning. Det är en nödvändighet.
Claes rynkade ögonbrynen. För en gångs skull visade hans ansikte någon känsla och hon tyckte inte om det.
- Förstår du inte att det är nödvändigt, sa han med eftertryck, så kanske du inte är rätt person på din post. Nu får du ursäkta. Jag är upptagen.
Den kvällen låg Maria och Bosse länge och pratade.
- Du håller ju med om att han är ett problem, sa Bosse. Du gillar honom inte.
- Det här känns inte rätt ändå. Det kan inte vara rätt att frysa ut honom för att få honom att sluta. Det är inte rätt även om han är en skit.
- Tänk om Claes har rätt. Att det här är enda möjligheten. Att vara chef innebär inte bara roliga arbetsuppgifter. Det innebär också att du är tvungen att göra saker som du egentligen inte vill. Nu måste jag sova.
Bosse vände sig om och drog täcket över öronen. Maria låg länge och stirrade upp i taket. Tänkte hon så fel? Eller var det något annat som var fel? Det började redan ljusna när hon äntligen somnade in.
Det var en mild försommardag. Rad efter rad med hus bredde ut sig. Syrenerna blommade fortfarande i vita och lila klasar. Maria satt lite bakåtlutad med Emma hopkrupen mot bröstet. Hon gäspade stort och kurade sig närmare intill. Hon luktade spädbarn, men även något mer som bara var hennes lukt.
- Det är egentligen konstigt, Bosse.
Han tittade upp från boken.
- Vadå?
- Att jag kunde kämpa så hårt för att uppnå något och när jag väl lyckades så kastade jag bort alltihop för en princip.
- Ångrar du dig?
Hon tittade ner mot Emma som sträckte på sina tändstickor till fingrar.
- Nej, inte alls.
En smäll hördes ifrån ytterdörren.
- Hej, jag är hemma nu.
Det hördes hastiga steg mot balkongen.
- Hej, Marcus. Hur var skolan?
- Bra, är Emma vaken?
Marcus skuttade fram, böjde sig ner och skrattade.
- Hej, Emma. Nu är jag hemma igen. Har du sett, mamma? Hon ser jätteglad ut. Hon ser nästan alltid jätteglad ut när jag kommer.
- Det är nog för att hon tycker så mycket om dig.
- Ja, och det gör hon nog för att jag tycker så mycket om henne.
- Det tror jag med.
Han kröp upp bredvid henne och fortsatte att prata med Emma. Hon slöt belåtet ögonen.
SLUT